75 år av veganism – från Watsons skrivbord till vegonorm

Foto: Puvida Productions, Unsplash

75 år av veganism - från Watsons skrivbord till vegonorm

Att bli vegan, att leva helt utan animaliska produkter kan tyckas oöverstigligt för de flesta. Fast egentligen är vi, per definition, redan veganer menar Sailesh Rao – i början av 90-talet en av de unga, smarta indiska it-ingenjörerna bakom internet, nu en silverhårig klimat- och djurrättskämpe som ägnar sitt liv åt att skapa en vegansk värld till 2026– sa till eleverna i en lågstadieskola när alla unisont sträckt upp sina händer som svar på följdfrågan ”hur många skulle hjälpa ett djur i dödsfara”. Första frågan var hur många som var veganer, vilket enbart fick en liten darrande hand att vifta försiktigt.

Maria Sandblad
Maria Sandblad

För visst känner de flesta av oss samma självklara impuls att rädda ett djur i fara som barnen i skolklassen. Eller i barnvisan, där tomten lurar jägaren på sitt byte genom att sträcka ut sin hand, den beskyddande medkänslan som är vårt innersta väsen, som vill alla varelsers bästa, som lider med de som lider, djur eller människor, även om den impulsen på olika vis (känslomässiga, politiska, kulturella) trängts undan och förbytts i något helt annat och mot vår natur; en slags likgiltighet, eller onåbarhet när det handlar om vårt sätt att se på och behandla de djur som vi likställt med mat. 

”Domesticerade djur” (till skillnad från våra husdjur som vi gosar med, delar säng med och inte äter) som ursprungligen rörde sig fritt över stäppen och genom djungeln som andra vilda djur, med olika temperament och personligheter, med i stort sett samma förnimmelse-register som vi, men som vi kommit att se som anonyma varelser över vars liv vi bestämmer utan några som helst givna mandat eftersom människan inte ingår i näringskedjan utom som byte när olyckan är framme. Vars brutala öde vi, som utifrån en tyst överenskommelse, tycks blunda inför!

Den 1 november var det den Internationella Vegan Dagen och i år är det är 75 år sedan vegetarianen, djurvännen och pacifisten, snickaren Donald Watson (1910 – 2005) tillsammans med några vänner 1944 startade ”the Vegan Society of England” efter att ha förstått den förfärande grymheten inte bara bakom köttet vi äter utan även inom mjölkproduktionen. Genom att plussa ihop de första och sista två stavelserna i begreppet ”Vegetarian”, som inkluderar både ägg och mjölkprodukter, skapade han det helt nya begreppet ”vegan” och ”veganism”, som inte bara står för ett sätt att äta, utan för en hel livsstil av bortvalt våld, utifrån alla religioners och andliga livsåskådningars första bud – ”du skall icke döda”: 

En filosofi och ett sätt att leva som strävar efter att utesluta – så långt det är möjligt och praktiskt genomförbart – all form av exploatering av och grymhet mot djur för mat, kläder eller något annat syfte; och i förlängningen arbetar för utvecklandet och användandet av djur-fria alternativ för djurens, människors och miljöns bästa. I termer av kost betecknar det ett sätt att avstå från alla produkter som helt eller delvis kan härledas till djur.”  Så lyder Watsons egen programförklaring.

Och nu är tiden ikapp honom. För efter en försiktig start – det första nyhetsbrevet från Vegan Society skickades ut till ett halvdussin anhängare – och efter att länge ha setts som något näst intill stört, har det veganska matvalet i början av ett nytt årtusende, i en värld på gränsen till en klimatkatastrof som vi har tolv år på oss att avvärja, blivit avgörande för om vi ska lyckas eller ej.

I sin senaste rapport varnar IPCC att om det inte sker en snar global omställning av hur mat produceras (vegetabilier istället för animalier) och hur mark brukas (människogrödor och skog istället för djurfoder och betesmarker) kommer den globala temperaturen att fortsätta att öka. ”Konsumtion av hälsosamma och hållbara dieter, så som de som är baserade på grövre spannmål, baljväxter och grönsaker, nötter och frön skapar enorma möjligheter för att reducera växthusgasutsläpp”, skriver de i rapporten. Anden är ute ur flaskan. Vår överlevnad hänger på att vi blir veganer! 

Tänk om Donald Watson vetat det. Eller att den brittiska tidskriften ”The Economist skulle utnämna år 2019 till ”The year of veganism”. Eller att” veganism” skulle gå från besvärligt till trendigt och bli den snabbast växande sociala rörelsen i världen, förvandlas från ”en kall sallad” på krogen till ”Haute Vousine”, börsnoterade vegan-burgare och välfyllda veganhyllor i våra mataffärer? Att artister, filmstjärnor och idrottshjältar skulle förespråka ett veganskt liv – främst för resultaten, klimatet och hälsan. Att Stockholm skulle förbinda sig att minska den offentliga köttkonsumtionen med 50%! Även om kött- och mjölklobbyn gör allt för att säkra den planerade 50 procentiga ökningen till 2050!

Fast budskapet från veganrörelsen har aldrig varit att lägga ner jordbruk eller industrier, utan att ställa om; samma produkter, men gjorda av markens grödor istället för av döda eller instängda djur. Och bönor, bönor och åter bönor, det skräddarsydda proteinet för människan som vi skördar direkt, istället för att ta omvägen via djuren. Det sker redan, även i Sverige, men med en högmotiverad, omvänd lobby och en politisk storsatsning på att ställa om skulle det gå mycket fortare, precis det klimatet kräver för att hålla 1,5 graders målet som bara måste hållas.

Men för Donald Watson och många veganer är det djurens lidande som står i centrum. Att som mjölk-ko ständigt tvångsinsemineras och ständigt uppleva sorgen av att de nyfödda tas ifrån dem efter födseln, för att dödas (han-kalvar) eller för att förberedas för samma tröstlösa liv som mjölk-ko (hon-kalvar), att deras bröst istället för att ge di tvångsmjölkas av maskiner och att efter fem år skickas till slakt. Eller som kyckling, född i en äggkläckningsmaskin, leva tillsammans med tusentals andra föräldralösa kycklingar, omtöcknade av ammoniak och den konstanta smärtan av att på en månad förvandlas från liten dunboll till en slaktfärdig fågel, utan att någonsin ha känt sin mamma.

* * *

Jag ser en video från den internationella Save-rörelsen i Sverige, vars mål är en värld där alla slakterier stängts, som dokumenterar djurens sista färd för. Mobilkameran har letat sig in till slaktbilens innandöme och visar några förstenade smågrisar som med skräck i ögonen, fastfrusna i ögonblicket, försöker gömma sig så långt in i hörnen de kan. Några bakom en större sugga som tydligen också ska slaktas idag, som ligger helt apatisk på golvet i bilen som obönhörligt för henne mot hennes förestående död. Kanske vet hon det. Hon har i alla fall gett upp. 

Kanske är hennes livskraft helt tömd av sorg, av alla födslar och alla kultingar som tas ifrån henne, av att aldrig ha fått dåsa på mjuk mark med sina små omkring sig, av att aldrig ha fått känna solen, eller frisk luft. Kanske hon till och med välkomnar ett slut på sitt instängda, förtvivlade liv, även om hon inte kan föreställa sig exakt vad som väntar. Men säkert anar dessa hyperkänsliga, till sin natur så kärleksfulla, sociala och solidariska djur, intelligentare än hundar, att de är på väg mot något fasansfullt – både den äldre suggan och de skräckslagna smågrisarna. 

Mitt hjärta kramas ihop. Jag vet vad som väntar när ett levande djur förvandlas till bacon, korv eller fläskfilé i prydliga plastförpackningar i charkdisken. Att hon kommer fösas fram mot det rullande dödsbandet som blir det sista hon ser. Ett ständigt pågående Treblinka” kallade den polsk-judiske Nobelpristagaren, författaren och vegetarianen Isaac Basehvis Singer det för ”. Vem vill praktisera på ett slakteri? Eller ta en guidad tur genom en djurfabrik?  

 * * *

Varje år dödas mer än 70 miljarder djur i världen, djurhållningen upptar en yta lika stor som USA, EU, Kina och Australien tillsammans (bete och foderodlingar), och är den enskilt största pådrivaren av klimatförändringarna. Ironin är att vi inte ens behöver kött eller mjölkprodukter, kolesterolet belastar både hjärta och blodkärl, alldeles för starka tillväxthormoner för människor, inga fibrer. Vi är inga rovdjur, vi har varken snabbheten, tänderna, klorna eller matsmältningen för det, vi är fredliga växtätare, som kor, hästar, giraffer, noshörningar och elefanter – vem vill springa ikapp en hare, hugga tänderna i nacken på den och äta den rå när vi är hungriga? Vem vill ha en smörgås? Vad gör oss glada? Köttstycken på krokar eller ett berg av frukt och grönsaker?

Våra rötter är inte jägarens, utan samlarens. Genom historien har de flesta i alla kulturer, likt gorillor och schimpanser, främst livnärt sig på vad träden och jorden gett oss. Vi är heller inte de första som ifrågasätter köttätandet – Pythagoras, Socrates och Plutarch var alla etiska veganer för mer än 2 000 år sedan, Leonardo da Vinci var känd som vegetarian och djurrättsaktivist långt innan han blev konstnär, filosofen Rosseau, vår egen Linné, Darwin och Rosa Parks var alla vegetarianer. Martin Luther King hade enligt hans änka Coretta King, som senare själv blev vegan, förmodligen utsträckt sin kamp till djuren om han fått leva. VI är i gott sällskap. med ett viktigt arv att förvalta, att återta vår känslighet inför djurens monumentala lidande. Och att slippa smärtan av att förtränga den.

* * *

Sailesh Rao startade ”Vegan World 2026” när han insåg att det som kan rädda världen och djuren är att lämna en era av ”normaliserat våld” bakom oss och istället, som veganer, inleda en ny av era ”normaliserad medkänsla” som återger oss vår roll som förvaltare istället för att fortsätta som vilsegångna förövare. Låter det orealistiskt? Säkert. Men Sailesh Rao är van vid kalkyler med svåra odds. I mitten av 1990-talet skrev Time Magazine att Internet inte hade någon framtid. Slaveriets upphävande, kvinnlig rösträtt, rökförbud på krogen och samkönade äktenskap sågs en gång också som otänkbart. Vem hade trott att Oatly skulle förse hela New York med latte-mjölk? Att världens största köttföretag Tyson skulle ta fram egna veganska produkter? Att K F C skulle ha vegansk ”kyckling” på sin meny? Att den enskilt starkaste mattrenden enligt ICA_gruppens VD är vego!  Eller att veganmaten skulle förutspås gå förbi animaliematen till 2030? Det går fort nu.

* * *

Jag ser en annan video, en liten kulting som räddats från ett slakteri eller en djurfabrik, som ligger så mjukt och stilla i en varm famn. Det lilla skära knytet som nyss varit instängd i sitt ofrånkomliga öde ligger tillitsfull och lycklig och bara njuter av att känna värmen, solljuset, stillheten och den friska luften, kanske till och med av de trygga hjärtslagen hos den som håller i den. Det lilla mjuka trynet söker sig över ansiktet på sin räddare, nosar, pussar, ler och blundar och njuter av att finnas till, av att vara precis där den är. 

Life is good, allt är öppet och möjligt och förlåtet, som en sommardag i barndomslandet. Himlen och paradiset i en liten griskultings fridfulla lycka och en skyddande famn. Allt blir mjukt och stilla också i mig. Det är så här jag vill leva. Det är så här vi kommer att överleva, som människor, som planet, som berättelsen om vår tid på jorden. En berättelse som vi skriver, inte med blindhet eller förträngda skuldkänslor, utan med kärlek. Det som ligger allra närmast vårt väsen, som är vi. Tack Donald Watson för att du öppnade dörren. Och grattis Vegan Society of England! Det är nu det börjar!

Maria Sandblad

Frilansskribent, tidigare jazz-recensent och musikjournalist för Dagens Nyheter. Har skrivit  två böcker om Kuba och tillbringat långa perioder i Indien. Vegansk kostrådgivare med baljväxter som specialitet. 

 

Translate »