Mat & Klimat

Så kan klimatrörelsen fortfarande lyckas

Foto: Mika Baumeister - Unsplash

Så kan klimatrörelsen fortfarande lyckas

Billy Larsson
Billy Larsson

Som psykolog försöker jag tänka så realistiskt som möjligt. Tillämpat på klimatfrågan blir jag då tveksam till två ytterligheter om den framtid som väntar oss.

Några ytterligheter

Det ena ytterligheten är positiv överförenkling. Den formuleras bland annat av professor Lennart Bengtsson i boken Vad händer med klimatet?: en klimatforskares syn på jordens klimat och i en intervju i nättidskriften Kvartal. Jag har stor respekt för Bengtssons kunskaper om hur klimatet fungerar, men det ger honom inte kompetens att bedöma sociala konsekvenser av en uppvärmd planet, eller hur snabbt klimatförstörelsen kan begränsas.

När Bengtsson hävdar att utsläppen av växthusgaser troligen inte kan minska förrän efter 2080 vågar jag därför påstå att Bengtsson underskattar möjligheterna att skapa motivation för en snabbare omställning. Men eftersom det enligt Bengtsson kommer att dröja länge innan utsläppen minskar betonar han värdet av anpassningar. Han nämner sådant som att bygga vallar som skydd mot höjda havsnivåer och att fler skaffar sig luftkonditionering – ett budskap som överskattar hur enkelt vi kan anpassa oss till att leva på en varmare planet.

Den andra ytterligheten består av att måla framtiden bara i den dystraste färgskalan. David Wallace-Wells kallar då sin bok för Den obeboeliga planeten. Wallace-Wells påstår visserligen att han är optimist men pekar inte ut en tydlig väg framåt, däremot nyanserar han bokens titel genom att förklara att hela planeten nog inte blir obeboelig. Roy Scranton driver dysterheten ett steg till med sitt budskap om att det som behövs är Att lära sig dö i antropocen: reflektioner över en civilisations slut.

Visst, böckerna har sina poänger. Vi håller på att göra delar av jorden obeboelig och försämra tillgången på mat, vilket leder till en hårdande kamp om jordens resurser. Att vi nu försämrar vår planets sätt att fungera på, är därför det värsta mänskligheten ställt till med. Men böckernas budskap behöver nyanseras.

Wallace-Wells staplar negativa scenarier på varandra, vilket leder till att framtiden enbart framstår som hemsk. Då är det bra att påminna sig om att människor inte bara reagerar på omgivningen, vi agerar också, och då skapas möjligheter till framgångar och välbefinnande. Därför blir inte allt svart i en värld med försämrat klimat utan meningsfulla liv kommer även då att kunna levas. Och Scranton är alltför påverkad av att ha varit soldat i Irak och då ha tränat sig på att hantera sin dödsrädsla. Men i en framtid med försämrat klimat finns åtskilligt bättre att ägna sig åt än att så värdigt som möjligt delta i en civilisations undergång.

Hur illa det kommer att gå är också svårt att veta. För närvarande går utvecklingen åt fel håll eftersom dagens energiplaner gör att det år 2030 ska produceras 50 procent mer fossila bränslen än vad som kan förbrännas om den globala uppvärmningen ska begränsas till 2 grader. Någon enkel optimism är därför inte möjlig.

Framtiden är dock mer svår att förutsäga än vad många tycks tro. Hur världen kommer att se ut under andra halvan av detta sekel, är det därför svårt att ha en välgrundad uppfattning om. Till exempel om det uppstår krig – med kärnvapen eller biologiska vapen – kan den prognosticerade befolkningsökningen bli påtagligt annorlunda.

Med det som bakgrund vill jag besvara frågan om klimatrörelsen fortfarande kan nå sitt mål om att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader, och undvika såväl överförenklad optimism som dystopiska profetior.

Möjligheterna att lyckas

Det första konstaterandet är att om Parisavtalets mål uppnås, kommer det inte att vara resultatet av internationella förhandlingar. Att internationella förhandlingar ständigt uppnår otillräckliga resultat beror inte på tillfälligheter. Länder styrs av kortsiktigt ekonomiskt tänkande, och därtill kommer förhandlingspsykologi i form av rädsla för att andra länder ska tillskanska sig fördelar i kampen om ekonomisk framgång. Det målet är viktigare än Parisavtalets mål, och så länge kortsiktigt ekonomiskt tänkande styr, blir resultaten otillräckliga.

Tyvärr kommer inte heller nationella politiska beslut under 2020-talet att leda till att målet om halverade utsläpp nås. Några länder kommer säkert att lyckas, där lämpliga åtgärder har rätt enkel karaktär. Därför kommer nog länder som Indien och Marocko att lyckas genom sin satsning på solceller. Men att tillräckligt många länder kommer att fatta beslut som leder till tillräckliga utsläppsminskningar, det framstår som önsketänkande. För som Greta Thunberg påpekar: politiska ledare föredrar klimatvänlig retorik framför klimatvänliga beslut. Vilket nog beror på osäkerhet om vilka åtgärder det går att få folklig acceptans för – en oro som inte behöver vara ogrundad.

Man kan dock inte helt utesluta möjligheten av att Parisavtalets mål nås. Förutsättningarna kan förbättras på flera sätt.

Ett är att teknik uppstår för att ta bort utsläpp av koldioxid och får ett pris som gör den rimlig att satsa på, samt att den kan användas i tillräcklig omfattning för att ge önskvärt resultat. Inte så sannolikt, men mer troligt än tillräckliga utsläppsminskningar via politiska beslut.

För det andra kan det bli så att största delen av kvarvarande fossila bränslen stannar i marken. Det kan ske på olika sätt. Ett sätt vore att till exempel ett land som Norge förklarade att man inte vill bidra till att försämra livsförutsättningarna för kommande generationer och började avveckla sitt upptagande av olja. Fint, men inte så sannolikt. Förnyelsebara bränslen kan också bli så billiga att fossila bränslen stannar i marken, på grund av marknadens logik. Dessutom kan juridiska processer leda till att bränslen får stanna i marken. Därmed blir behovet av utsläppsminskningar via politiska beslut inte lika stort.

På längre sikt kan man alltså inte utesluta att utvecklingen går åt det bättre hållet genom att gjorda utsläpp tas bort och förnyelsebara bränslen får stanna i marken. Men på kortare sikt – under 2020-talet – kan även ett så kallat Windows of opportunity uppstå. Det ser ut ungefär så här.

Ekonomiska kriser har haft bättre effekt på utsläppen än politiska beslut. Dagens ekonomi bygger på att hålla igång en ekonomisk expansion genom en lånekonomi, på både individuell och internationell nivå. Om detta inte visar sig fungera kan en så stor kris uppkomma under 2020-talet att utsläppen minskar. En sådan kris är förstås ingen självklar väg framåt. Den skapar inte bara mänskligt lidande, den kan även göra att klimatfrågan kommer i skymundan genom att länder och individer har fullt upp med att hantera ekonomiska svårigheter.

Behovet av en långsiktig strategi

Men via en ekonomisk kris kan klimatrörelsen vinna lite tid, och utveckla ett mer långsiktigt tänkande. För dagens klimatrörelse kännetecknas av kortsiktighet. I stället för att ha en långsiktig strategi knyts förhoppningarna till olika toppmöten. Först till att besluten i Rio 1992 skulle göra att utsläppen var på ofarliga nivåer år 2000, vilket misslyckades. Det följdes upp av Kyotoprotokollet 1997 som inte heller lyckades få ner utsläppen i tillräcklig grad. Sedan var det mötet i Köpenhamn 2009 där de stora besluten skulle tas, vilket misslyckades. Och senast var det avtalet i Paris 2015 som skapade illusionen om att världen skulle ta de stora klimatvänliga besluten, vilket visat sig vara falskt. Nu är förhoppningen att de avgörande besluten ska tas inom 10 år, men inget tyder på att det är på väg att hända.

Resonemanget gör absolut inte klimatrörelsens insatser meningslösa. Dagens klimatrörelse är ett glädjande fenomen och kan påverka utvecklingen till det bättre. Däremot behöver man förstå att sannolikheten för att lyckas i ett kort perspektiv är låg. För klimatfrågan hör till kategorin ”wicked problems”. Ett sådant problem är inte nödvändigvis olösbart, men har en inneboende logik som gör det ytterligt svårlöst. I klimatfallet bland annat beroende på att de som ger upphov till problemet – miljarder människor med för höga utsläpp – samtidigt drar fördelar av sina utsläpp och kraftfulla åtgärder upplevs som ett hot mot en etablerad livsstil.

Utan insikten att globala miljöproblemen såsom klimatförsämrandet och minskande biologisk mångfald kommer att prägla detta sekel, är risken påtaglig att luften går ur klimatrörelsen när man märker att politikerna inte är tillräckligt lyhörda för kraven. Istället krävs en långsiktig strategi för klok hantering. För utan en långsiktig strategi, vad ska klimatrörelsen göra efter 2030. Resignera, gå över till våldsaktioner eller vad?

Ett bättre alternativ

Det finns ett bättre alternativ. Det innebär att utveckla en långsiktig strategi som ökar trycket på goda politiska beslut. En sådan strategi borde innebära att klimatrörelsen får tydligare drag av solidaritetsrörelse. Det räcker inte med vagt prat om ”klimaträttvisa” utan rättvisan bör preciseras till att främst gälla kommande generationer. Då blir budskapet att framtidens människor har rätt till ett stabilt klimat, och därför är det vår plikt att göra vad vi kan för att så blir fallet, så länge vidtagna åtgärder inte försämrar vår livskvalitet, för att kräva något sådant vore överkrav.

En långsiktig strategi borde också innebära att förespråka andra värderingar. Vår tid kallas för Antropocen, men den skulle också kunna kallas för de globala miljöproblemens epok. I en sådan tid behövs andra värderingar, som omfattar solidaritet med kommande generationer men också ser på naturens värde på ett annat sätt än idag.

Med en sådan strategi får klimatrörelsen två fördelar. Det ena är bättre förutsättningar att få in klimatfrågan i samhällsdebattens centrum, för människor har en stark tendens till att reagera på orättvisor. Det andra är att genom arbete även för värderingsförändringar finns en strategi som har bäring under hela detta sekel och den osäkra framtid som väntar oss.

Sammantaget går det alltså inte ännu att utesluta att människor även i framtiden kan få leva i ett stabilt klimat – vilket de också borde ha rätt till.

Billy Larsson
Leg psykolog, dr i psykologi
Författare till boken ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet”

Translate »