Musikern och bloggaren Hanna Bendz berättar om sin övergång till minimalism, och hur det präglat hennes matvanor och syn på våra mänskliga behov. Hon ger även sin syn på varför det är så svårt att få till en verklig klimatomställning i dagens samhälle. “Vi förknippar tankekonflikter med att gå vilse”, förklarar hon.

Hanna Bendz arbetar som frilansande cellist, körledare och historiker. Men vid sidan av det skriver hon också en blogg med texter som rör kultur-, samhälls- och livsstilsfrågor, där ett återkommande tema är minimalistisk konsumtion. På bloggen skildrar Hanna hur hon för drygt tio år sedan av ekonomiska skäl insåg att hon behövde bli minimalist, och därefter kommit att gilla livsstilen så mycket att hon inte vill byta bort den, även om hon nu skulle kunna. 

– Framförallt för att det ger mig en frihet, en slags tillfredsställelse i att kunna använda tid och resurser till annat. Både för min egen skull och ur ett helhetsperspektiv, säger Hanna Bendz.

Minimalistisk matkonsumtion?

En viktig del i allas liv är förstås vilken mat vi äter, och även matvanorna präglas av Hannas minimalistiska konsumtion. Ett återkommande begrepp som hon använder på bloggen är ”mesta möjliga näring för pengarna”. Men vilken mat ger egentligen mesta möjliga näring för pengarna

– Jag vet inte om jag har några briljanta lösningar som inte redan finns att läsa på många andra håll. Det egentligen självklara, att byta ut snabba eller vita kolhydrater mot långsamma, och ta vara på resurser i närområdet, i bärskogen och villaträdgårdarna. Sen uppfattar jag inte att protein till varje måltid, eller animaliskt protein varje dag, är nödvändigt, säger Hanna. 

En stor del av livsmedelssektorns klimatomställning har kommit att handla om att ersätta animaliskt protein med växtbaserade proteinkällor, och den industriella livsmedelsproduktionen växer lavinartat vad gäller växtbaserade alternativ som efterliknar olika former av kött- och mejeriprodukter. Ur klimatperspektiv är denna omställning viktig, men ur ett hushållsekonomiskt perspektiv är det ur askan i elden, då det också handlar om förhållandevis dyr mat, och det alternativ Hanna Bendz lyfter är därför ett annat. 

– Grönt, rotsaker, syrade produkter. Järn och c-vitamin är till en måltid, fett och a-vitamin till en annan. En paranöt om dagen ger dagsbehovet av selen… Jag bodde en gång hos ett äldre par i Zagreb och inspirerades av deras samling av torkade kryddor och örter, och i övrigt enkelheten, det var få och rena råvaror och mycket mindre mängd av kött, fisk och ägg; de varorna hade närmast karaktären av sovel, som i gamla tider. Och allt togs tillvara med en slags känsla av respekt, säger Hanna.

En känsla för vad kroppen vill ha

Men hur är hon säker på att få i sig det hon behöver, rent näringsmässigt? Hanna lyfter kroppens egen känsla för vilka näringsämnen den behöver.

– Det lilla jag kan av näringslära har jag dels lärt av vänner och bekanta som kan mer än jag, dels noterat och lagt på minnet när jag råkar se en notis om en forskningsstudie någonstans. I någon grad tror jag också att det går att utveckla en känsla för vad kroppen vill ha, och att det kan vara helt olika från dag till dag. 

Många förknippar ekologiskt med både långkok och dyrare råvaror. Men Hanna konstaterar att det inte är något svårighet att eftersträva det som är både nyttigt, ekonomiskt och snabblagat. 

– Jag lagar ju praktiskt taget inte mat – kokar potatis, ägg och havregryn, äter råkost, mörkt bröd och yoghurt och någon gång konserver. Sen går inte alla de där parametrarna ihop varje gång, det är kompromisser hela tiden, mellan t ex billigt eller ekologiskt, eller eko eller närodlat. Och jag deltar i de sociala sammanhang och representationssammanhang jag vill, annars vore det inte långsiktigt och skulle inte fungera i en musikertillvaro. 

Ur klimat- och miljöperspektiv är “den lägst hängande frukten” kanske dock inte den mat vi får i oss, utan den mat vi slänger. Enligt Naturvårdsverket kastar vi i Sverige ca 1,3 miljoner ton mat/år, och den allra största delen faktiskt i konsumentledet, ca 917 000 ton; det är hela 95 kg/person och år. Men Hanna kan konstatera att hennes matsvinn i princip är obefintligt, tack vare ett medvetet förhållningssätt till inköp och användning av livsmedel, och att det egentligen inte är svårt.

– Det handlar om att inte köpa hem mer än vad som går åt, och inte mer än att jag hinner se, och äta upp eller frysa in det som blir över.

En paranöt om dagen ger dagsbehovet av selen, berättar Hanna Bendz

“Vi är otränade i att hantera tankekonflikter”

Som engagerad i klimatfrågan är det förstås inte enbart matfrågor som Hanna lyfter på sin blogg. Hon skriver också bland annat om behovet av en omställning som är mer radikal än vad som framgår i vardagsdebatten.

– Klimatfrågan är akut, och det blir tydligare för varje år, samtidigt som omställningen på så många sätt är långt bort. Och jag kan ofta uppleva att debatten också fastnar i dualistiska tankemönster som handlar om vi och de, rätt och fel. Vem det är som ska göra något? Är det individerna, politikerna, näringslivet? Handlar det om teknisk omställning eller minskad resursanvändning? Varför ska jag, eller vad tjänar det till om inte de…? 

Hanna hänvisar till Kants resonemang om människans självförvållade omyndighet, oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. 

– Jag tänker att en anledning till att det ofta blir så svårt, kanske just är att vi generellt är lite otränade i att stå i de här dissonanserna. För att tankekonflikter, historiskt och associativt, förknippas med att gå vilse eller inte få saker ur händerna, och därför blir det också viktigt att välja ett spår och hålla sig till det. Och då kan det också bli alltför svårt och kravfyllt att göra rätt, och svårt att förlåta sig själv och andra. I dissonansen mellan att omställningen som kommer behövas dels är så radikal, dels att den innebär så oändligt mycket kompromisser. I den bästa av världar kan klimatomställningen också vara ett slags fredsarbete.

Se även: Dafgårds storsatsar på veganchark – “vi kan inte fortsätta äta kött som förut”

Se även: Nytt projekt för morgondagens ärter