Mat & Klimat

Det är dags att syna Ebba Busch (KD), energi- och näringsminister. I denna analys beskriver jag hur energipolitikens tre policyparadoxer ser ut.

1. En våldsam överskattning av den framtida marknaden. Ebba Busch har som planeringsmål angett mer än en fördubbling av behovet av el på 20 år, från 130 till 300 TWh. Därför 10 nya stora kärnkraftverk efter hela Östersjökusten!

Fakta: Sverige har sedan 2000 framgångsrikt kunnat öka BNP med mer än 50 procent samtidigt som vi har m i n s k a t användningen av elenergi. Varje ny motor, maskin, kylskåp och LED-lampa har varit så mycket bättre. Trots stora datorhallar, många elbilar och mycket annat. Inte nog med det. Vi har byggt upp ett stort överskott på el, 20 procent, som vi nu exporterar till andra länder. Vi har förbättrat el-produktiviteten med mer än 70 procent. Detta kommer att fortsätta. Sverige har en stor potential. Detta har Ebba Busch inte bara underskattat, hon har helt bortsett från beprövad erfarenhet!

2. Den andra policyparadoxen består av ett teknikval som ger en våldsam överkostnad. Genom att ersätta principen om teknikneutralitet med ett politiskt teknikval, kärnkraft, har regeringen valt den dyraste formen av energiproduktion.

Fakta: En kWh från kärnkraft kostar 80-200 öre, mer än dubbelt så mycket som varje annan form av energiproduktion. Ingen privat investerare kan ge sig in i en sådan affär. Regeringen tvingas därför att göra staten till såväl ägare som bank och försäkringsbolag. Notan ligger nu, när de nya kostnaderna i Vårpropositionen är inräknade, på 2000 miljarder kronor. Det motsvarar 15 års försvarsbudgetar! Trots att kärnkraftsprogrammet trimmats till 3-5 SMR. Pengar som skulle göra mycket större nytta i produktiva industriinvesteringar!

3. Den tredje policyparadoxen gäller systemvalet, som går på tvärs mot det pågående teknikskiftet. Regeringen har bestämt sig för en teknik som innebär fortsatt centraliserad produktion och centraliserad distribution – ”som förr, på 1900-talet”.

Fakta: Det som har hänt och fortsätter att hända är i stället att såväl energiproduktion som distribution håller på att decentraliseras. Tekniken gör att många fler producerar energi, att el kan delas och att el kan sparas. Här finns en stor potential för både flexibilitet och stabilitet i systemet. Här finns också ytterligare utrymme för el-produktivitet, dvs mer industriell verksamhet vid given elproduktion.

Tre policyparadoxer som fört Sverige in i tre återvändsgränder – hur kunde det bli så här?

Förklaringen är enkel: Tidö-partierna valde ett göra kärnkraftprogrammet till ”den enda vägen”, en politisk ”lägereld” kring vilka de kunde samlas och hålla samman. Nu efter fyra års utredande och förhandlande har fakta hunnit i fatt, nu är brasan nedbrunnen och nu sitter de där, huttrande i kylan, och ska försöka förstå hur de hamnade där.

Under nästa mandatperiod måste energipolitiken omprövas. Här är tre viktiga omprövningar:

• Ebba Buschs planeringsmål måste skrotas och ersättas med ett mål som bygger på fakta och beprövad erfarenhet om marknaden, om behov och energiproduktivitet.
• Energipolitikens teknikval måste omprövas: välj den teknik som ger mest el för pengarna, låt investeringarna finansieras på vanligt vis via marknaderna!
• Den fortsatta utvecklingen mot mer av lokal produktion, lagring och delning, måste främjas, inte motarbetas.

OBS. Jag är ingen kärnkraftsmotståndare. Poängen med mitt resonemang är inte att kärnkraft per definition är bra eller dåligt. Poängen är att inget annat kraftslag behandlas med jämförbara villkor. Om sol, vind eller batterilagring erbjöds samma villkor skulle konkurrensbilden förändras fundamentalt!

Källor

• Regeringens proposition 2025 om finansiering av kärnkraftsprogrammet, ett 20-tal remissyttranden,
• Vårbudget 2026 med nya åtaganden – 183 miljarder.
• Sverige Energiframtid av Edward Jobson och Stefan Park.