Mat & Klimat

I Sverige har vi ju så bra djurskydd. Detta är ett påstående som de flesta svenskar nog har hört fler gånger än de kan räkna på två händer. Och vi nordbor är inte ensamma; alla länder tycker om att stoltsera med det egna varumärket. Svenskt kött. British produce. Made in Germany. Och så vidare.

Möjligen hittar man en och annan bulgarisk produkt som istället har en etikett som lyder “Made in the European Union” fastklistrad. Men mönstret att nästan alla länder vill hävda att just det egna köttet och just den egna djurhållningen är exceptionellt mycket bättre än alla andras är svårt att missa. Det krävs inget geni för att inse att alla dessa påståenden inte kan vara sanna samtidigt.

Sverige har faktiskt bättre djurskydd och djurhållning än många andra länder. Det är dock långt ifrån perfekt men vi har åtminstone inte samma slags industriella djurproduktion som till exempel USA. Av detta skäl, och med den eskalerande klimatkrisen i bakhuvudet, hade jag länge funderat på att sluta äta kött. Till och med hade jag lovat mig själv att jag skulle sluta äta kött om jag någonsin flyttade från Sverige.

Den 18 mars 2022 fick jag ett mejl som jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv; jag satt och rättade matematiktentor i Uppsala och tog upp min telefon i en toalettpaus för att kolla min inkorg. Då fick jag veta att jag hade erbjudits en plats för att läsa en master i matematik vid Oxfords universitet. Jag blev helt euforisk! Men detta innebar också att jag skulle till England – bort från Sverige – och då var det upp till bevis att jag menade allvar.

I ögonblicket jag landade på Heathrow blev jag vegetarian, något som de allra flesta i min omgivning välkomnade.  Däremot kunde vissa inte låta bli att oprovocerat påpeka att de minsann inte hade några problem med vegetarianer och veganer, men att de inte står ut att bli tillsagda hur de själva ska leva sina liv. Min bild är att det i själva verket är köttätare som söker konfrontation med veganer/vegetarianer i högre utsträckning än tvärtom. 

Att det är roligt att reta veganer är det många som tycker. Den brittiske journalisten Piers Morgan tycks ha detta som en av sina främsta hobbys. Antingen frågar han någon vegansk gäst för sjuttioelfte gången om han eller hon äter avokadotoast eller så har han sett till att bli serverad en saftig hamburgare under intervjun. Provokation som ett journalistiskt verktyg är det inget fel på, men från Piers sida finns en slående brist på insikt om den andra sidans perspektiv.

Argumentet “jag säger inte åt dig hur du ska leva ditt liv, så varför lägger du dig i mitt” fungerar alldeles utmärkt om båda parter kan enas om att tillskriva djurliv ett nästintill obefintligt värde, men så är inte fallet. Där går skiljelinjen: för Piers är köttätande endast en privat angelägenhet. Slavhandel är också enbart en privat angelägenhet i en världsbild där “lägre stående raser” tillskrivs ett nästintill obefintligt värde – vi har sett detta argument användas historiskt sett. Skillnaden är att den överväldigande majoriteten värderar människoliv otroligt mycket högre än andra djurliv, ett obekvämt faktum som många har svårt att förlika sig med.

Folk kommer onekligen till olika slutsatser vad gäller att äta kött eller inte. Å ena sidan smakar det otroligt gott. Å andra sidan slaktas (läs: avrättas) djur, och djurhållningen är oftast långt ifrån optimal med bristande insyn i verksamheten. Dessutom bidrar köttkonsumtionen till enorma klimatutsläpp i en tid av eskalerande klimatförändringar. På ett samhällsplan ger klimataspekten goda skäl att styra konsumtionen mot en mer växtbaserad kost med ekonomiska medel. Men på individnivå är sannolikt djurhållningsaspekten viktigast, och dess styrka regleras av hur högt någon värderar djurliv i förhållande till sitt eget.

Här ser vi ofta en mental kullerbytta. Se till exempel hur landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) svamlar i Skavlan. Det är lätt att intala sig själv att situationen är bättre än den faktiskt är för att rättfärdiga sitt eget beteende, antingen för att man blundar med flit eller för att man inte är tillräckligt välinformerad. Konsumenter förtjänar att veta vad som pågår bakom stängda dörrar; jag gläds därför åt organisationen Total Insyns verksamhet – endast genom total transparens kan vi tvinga fram en djurhållning som vi faktiskt kan stå för.

Jag måste erkänna att jag inte äter helt vegetariskt längre, även om jag fortfarande tycker att det är viktigt att hålla nere konsumtion av animaliska produkter. Gör det mig till en dålig människa? Det beror nog på vem du frågar. Men att hävda att jag bryr mig lika mycket om djur som veganer vore hyckleri.