Mat & Klimat

Jonathan Jeppsson, journalist på Aftonbladet, gav år 2020 ut boken ”Åtta steg mot avgrunden” (Ordfront). Den behandlar vårt framtida liv på jorden fram till 2100. Det är inte bara en uppfordrande strids-skrift om klimatet; de litterära kvaliteterna är också närvarande hela tiden.

Det är samtidigt en bok om hopp. Men, framhåller Jeppsson på en av bokens flikar, inte om hopp såsom vi normalt betraktar det utan snarare om det hopp från vilket vi gör klokast i att befria oss för att kunna se verkligheten som den är. Så formulerar sig den som ställer krav – hårda krav.

Onsdagen den 7 januari skriver Jeppsson under vinjetten ”Klimat-hotet” på sid. 18-19 i Aftonbladet att 2026 ur klimatsynpunkt kan bli extra dramatiskt på flera sätt.

Inledningsvis konstaterar han att fenomenet El Nino med till visshet gränsande sannolikhet återkommer någon gång i höst. Det innebär att ytvattnet längs ett band i Stilla havet värms upp kraftigt och att nya värmerekord slås. El Nino-år är som regel varmare än ”vanliga” år. Enligt World Meteorological Organization är det högst sannolikt att minst ett av åren från 2025 till och med 2029 kommer att bli det hittills varmaste. Med andra ord talar åtskilligt för att just 2026 blir ett rekordår.

När det sedan gäller den så kallade Domedagsglaciären i Antarktis, fortsätter Jeppsson, så är läget aningen mera gynnsamt. För nästan fem år sedan, 2021, hette det i en vida spridd forskningsrapport att denna glaciär skulle kollapsa senast 2026-27, men det har ännu inte skett. I skrivande stund tror forskarsamhället att glaciären överlever även det innevarande året och kanske ytterligare några. Men det är bara en fråga om tid. ”Den antarktiska inlandsisen kommer till slut att försvinna”, understryker Mathieu Morlighem, som är professor i geovetenskap vid Dartmouth College. ”Frågan är bara hur snabbt.”

Från och med 2022, heter det vidare i Jeppssons Aftonblads-artikel, har mediebevakningen av klimatrelaterade frågor avtagit. När det i dag tycks alltmer uppenbart att Parisavtalets målsättningar inte kan förverkligas, så tenderar de stora mediehusen i världen, inte minst i USA, att lämna walk over. Sin tes illustrerar Jeppsson med ett känt citat från den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein: ”Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.” Vi har också fått en meta-tystnad, med andra ord en tystnad om det faktum att vi inte längre talar om klimatet.

Som avslutning redovisar Jeppsson en tysk studie, en studie enligt vilken ”klimatångest” har ett intimt samband med social isolering. Ensamma människor oroar sig mer för klimatologiska hot än andra. Det betyder dubblerad börda: isolering och ångest hand i hand.