Valdagen i USA den 5 november var en sorgens dag.

USA har valt envälde och enfald. Trump kanske inte är en övertygad fascist i sitt hjärta, men hans valkampanj har handlat om personkult, hämnd, antidemokrati och rasism: kampanjen var fascistisk. Och väljarna sa YES PLEASE I WANT SOME OF THAT!

Jag finner det meningslöst att leta efter förklaringar i demokraternas imperfekta kandidat eller deras taktiska och retoriska val. Såvitt jag kan bedöma har Harris varit en fullt fungerande kandidat som stått i spetsen för en välfungerande och skicklig kampanj.

Men det räckte inte, för väljarna ville ha Trump. De ville ha obegränsad makt till sin trasiga ledare, de ville ha Agenda 2025, de ville ha fler religiösa fundamentalister med fria händer att påtvinga sina Handmaid’s Tale-drömmar på resten av befolkningen, de ville ha partiska och okunniga statstjänstemän istället för oväldiga och professionella, de ville ha mer pengar åt de allra rikaste och mindre åt alla andra, de ville ha fritt fram för dessa att köpa och sälja politiska tjänster.

De ville ha en regering som använder ett partiskt och lydigt rättsväsende för att hämnas på sina motståndare. De ville ha miljontals invandrare i koncentrationsläger i väntan på summarisk utvisning. De ville ha handelskrig med omvärlden. De ville överge Ukraina och byta till Putins sida. Allt det här är saker som Trumps valkampanj varit EXTREMT TYDLIG med att den åtminstone tänker försöka genomdriva. Och en stor majoritet av väljarna röstade för.

Jag förstår inte hur det är möjligt. Jag kunde inte föreställa mig det här valresultatet. Men nu är det bara att bita ihop och acceptera: USA är inte vad vi trodde att det var. Kanske har det aldrig varit det. Vill vi ha något vettigt gjort får vi göra det själva, för USA kan vi inte längre räkna med.