Jag minns så väl hur ledsen jag var, och hur mamma försökte trösta mig när jag som liten flicka tittade på djurdokumentärer där större djur dödade mindre, eller i alla fall svagare djur. Hon sade något i stil med ”den enes död, den andres bröd” och förklarade tålmodigt att det är så det fungerar i det vilda. Alla måste äta sade hon, och torkade mina tårar. Och så skall ju näringskedjan se ut, i naturen alltså.

I mitt arbete åker jag ibland till en ort där det finns ett slakteri. På vägen dit knyter det sig i magen av oro för att åter möta en gris- eller nöttransport som flera gånger redan mött. När den är framför mig kan jag inte undgå att se både trynen, knorrar, ångande andedräkt och fundersamma ögon. Jag kör långsamt för att slippa se detta, men tankarna mal, hur kan det fortfarande vara möjligt att vi är så besatta av att äta andra, kännande, tänkande varelser?

Jag kör långsamt, jag väljer att inte se. Grisarna väljer ingenting. Inte sin tillvaro, inte sin livslängd, inte sitt livsöde. Däremot är jag övertygad om att de pga. sin höga intelligens vet om att denna resa, förmodligen första gången i frisk luft, kommer att sluta illa. Att de känner oro och stress där de står trångt i en lastbil som kränger och svänger mot slakteriet, mot elfösare, mot gas, mot död…

En dag när jag inte såg transportbilen kom funderingarna med en gång; varför var bilen sen? Var det grisar som vägrade gå in i bilen, kanske var det några som hade ont eller var så rädda att de inte kunde förmå sig att gå uppför rampen? Svaret lär jag aldrig få, men likväl gör det så ont i mig. Så ont att se bilarna, tänka på djuren som depraverats ett värdigt liv, ett liv som varje djur är berättigat. Det gör ont, men inte lika ont som det gör för grisarna…

Efter att ha sett otaliga filmer och dokumentation om hur grisar, kor, får och fjäderfä lever, fraktas och slaktas, så tänker jag mycket på varför det får ske, varför det normaliserats. Ska inte Sverige ha en av de bästa djurskyddslagarna? Om strö och halm, utöver värme, mat, vatten och sällskap är det mest basala för en gris, varför kan inte grisbonden tillhandahålla det? En gris vill ju bädda och böka, isynnerhet när hon skall grisa. Är profiten så viktig, finns det inte pengar att ge djuren ens det lilla?

Min mamma berättade att djuren hennes familj hade som liten sköttes med vördnad och respekt. Välmående, friska djur är ju självfallet en bättre inkomstkälla än sjuka djur. Fåren klipptes inomhus och belönades med en liten godbit, grisen fick skulor och strö, och slakten skedde på den egna gården när det väl var dags. Förvisso, det var småskaligt, till skillnad från den rent groteska massproduktion som idag är en realitet, man levde i symbios med djuren och visste bättre än att missköta dem.

Jag har även besökt en grisbonde som verkligen skötte väl om sina djur också, som förstått att uppfödning måste ske på ett sätt som inte åsamkar djuren lidande, sjukdomar eller skador. Det var en upplevelse att se hur kärleken till djuren, trots att de också till slut slaktades, ändå gjorde deras dagar på jorden till annat är ett rent helvete!

Trots att jag idag äter enbart växtbaserat så har jag inte alltid gjort det – och kan bara med sorg tänka på vad jag själv ätit och hur många djurliv jag har på mitt samvete. Hur många kor och getter som tvångs-inseminerats för mina mejeriprodukter hur många kalvar som separerats från sina mödrar och hur många kultingar som förvandlats till ”baby back ribs”….

Jag visste intuitivt redan för 40 år sedan att det inte var rätt. Någonstans i mitt inre förstod jag, men blundade i många år. Kände med tungan efter hårda, odefinierbara partiklar i färsen, var skeptisk till skolmatsalens levergryta, och fick kväljningar av julens aladåb. Polletten trillade dock inte ner förrän för drygt tre år sedan, då min vegetariska livsstil som sagt blev vegansk. Att kombinera den livsstilen med ett ett yrke i restaurangbranschen blev allt svårare och jag blev restriktiv i valet av vad jag serverade. Jag läste istället till yrkeslärare, och hade plötsligt möjlighet att till viss mån påverka, berätta om alternativen samt om matens påverkan på människan och inte minst miljön. Att det fortfarande pågår en så hetsig debatt, och att motståndet fortfarande (i vissa kretsar) är så stort mot växtbaserade alternativ är svårt att greppa.

Jag tänker inte referera till alla de undersökningar, all statistik och forskningsresultat som påvisar fördelarna med en vegansk kosthållning, det sunda förnuftet räcker för mig. Jag informerar och propagerar för min livsstil, både för att det är en ideologi och övertygelse jag aldrig kommer överge, men kanske också för att på något sätt göra bot och försöka sona för mina tidigare val i livet. 

Christel Möller

52 år. Bor i Borås sedan 1991, född och uppvuxen i Åbo, Finland. Vegan och stor djurvän, älskar naturen, familjen och livet.