Antiveganernas klassargument klingar falskt
”Bara privilegierade människor har råd med en vegansk diet” är ett argument som dyker upp mer och mer. Uppfattningen om att veganism bara är något som förunnas rika innerstadsmänniskor verkar ha blivit den prevalenta bilden hos vissa köttivrare.
Under tiden så lever jag på mitt studentbidrag i en vanlig småstad, utan att festa på vare sig avokado eller tofu, och tänker ”sure, kompis”. Jag gör soppa och hemmagjord seitan och får mitt protein från en mängd olika källor. De dagar jag inte orkar engagera mig slänger jag ihop pommes, broccoli och veganska köttbullar på en plåt som får värmas i 20 minuter. Det behöver inte vara en hel vetenskap. Allt som krävs är en vilja till förändring. Det är inte svårare eller mer tidskrävande att laga en vegansk måltid – det påståendet är rent påhitt. Jag om någon borde veta; jag har själv aldrig varit rik och ändå har jag lyckats leva som både köttätare och vegan utan problem.
Jag känner mig så trött på det här resonemanget. Att veganism skulle innebära en extravagans och lyx där låginkomsttagare och människor utanför kultureliten inte är välkomna. Att valet att välja bort kött och mejeriprodukter i sig i själva verket skulle vara en mästrande och förolämpande hållning som bubblar av klassförakt.
Men jag ser igenom det. De som resonerar så gör det inte för att försvara exploaterade arbetares rättigheter eller för att raljera över snordyr vegansk lyxmat. Det är ett kristallklart försvar av köttätande – av att inte behöva förändras. Det är en latmansursäkt för att inte behöva tänka på hur man bidrar till en sjuk industri.
Jag vill inte säga till någon att sluta äta kött helt sonika. Men det starka anti-veganska klimat som finns i sociala medier och i samhället i stort har blivit löjligt på gränsen till parodi.
Vill du fortsätta att äta kött? Jag kommer inte att stoppa dig eller skrika på dig. Men skär ned på det. Vi äter för mycket av det, till och med ur ett urfolksperspektiv – något som många verkar älska att använda som argument för övrigt. Och när vi nu är inne på ämnet så har urfolken generellt en mycket bättre förståelse och kultur kring hur man ska nyttja naturens resurser, så att man kan leva hållbart i samklang med den.
Tänk mer i de spåren om du vill fortsätta att äta kött. Titta på var produkten kommer från. Har den flugits långa sträckor, förstå då att den bidragit mycket mer till utsläppen. Köp dina ägg, mejeriprodukter och kött så lokalt du kan. Det är ett ansvar vi alla kan ta. Konsumenter dikterar hur marknaden ser ut, till viss utsträckning; allt som krävs är en referens till hur restaurangbranschen lidit så här under Coronatider för att man ska förstå att vi som vanliga köpare faktiskt har makten att förändra. Stöd dina lokala bönder och köttproducenter om du inte vill sluta att äta kött. Ta en köttfri dag.
Gör någonting. Men lura inte in dig själv i illusionen att ”all vegansk mat är precis lika illa som köttindustrin, så därför behöver jag inte förändra någonting alls” för det är rent ut sagt oärligt.
- Ungefär hälften av världens beboeliga landmassa används i dagsläget för jordbruk, och mer än tre fjärdedelar av detta används för att föda boskapsdjur.
- Världen producerar i dagsläget mer än fyra gånger den mängd kött vi producerade för 50 år sedan. År 2013 uppgick produktionen till uppskattningsvis 320 miljoner ton.
- 80 miljarder djur slaktas årligen för kött
- Genomsnittsmänniskan i världen konsumerade ca 43 kg kött år 2014. Detta varierade med upp till 100 kg per person i USA och Australien, till endast 5 kg per person i Indien.
- Köttkonsumtionen ökar ju rikare världen blir.
- Rikare länder tenderar också att konsumera mer mjölk per person.
- Världen producerar nu ca 800 miljoner ton mjölk per år – mer än dubbla mängden som producerades för 50 år sedan.
- Boskapsindustrin har ett stort ansvar i utsläppen av växthusgaser, samt land- och vattenförbrukning. Biff och lammkött har mycket starkare miljöpåverkan än fläsk och fågel.
Självklart så måste veganer också tänka på var de får sin mat ifrån. Ingen ska behöva bli exploaterad i sitt arbete, oavsett om det är kött- eller växtföda man arbetar med. Det är en legitim oro och något som jag själv försökt bli väldigt medveten om att förhålla mig till. Men miljön behöver vår hjälp. Den kräver av oss att vi vågar se sanningen i vitögat och synar kött- och djurindustrin i sömmarna.
Robert Rodvik