Mat & Klimat

Naturen slår tillbaka

Foto: Martin Sanchez, Unsplash

Naturen slår tillbaka

Det är vårt i grunden ohållbara förhållningssätt till djuren, naturen och vår gemensamma livsmiljö som vi nu ser effekterna av. Pandemier, artdöd och klimatkris. En mänsklig arrogans som välter omkull det sköra luftslott av överdåd som vi lyckats bygga upp och som givit oss ett illusoriskt sken av evighetens glans. Men viruset har krossat dessa drömmar och illusioner. Vi har blivit smärtsamt medvetna om samhällets bräcklighet.

“Mot varje kraft svarar en annan lika stor och motsatt riktad kraft”. Så lyder Newtons tredje lag. Det vi ser idag med pandemier, klimatförändringar och artdöd är resultatet av det eskalerande tryck – den kraft – som det mänskliga samhället ständigt utövar på vår planet.

Klimatkrisen är svaret på den ohämmade tillväxtekonomi som i tvåhundra år pumpat ut uråldrig fossil energi rakt ut i atmosfären. Trots forskarsamfundets tilltagande desperation ser vi än så länge bara åtgärder på marginalen. Det beror på att klimatkrisens lågfrekventa återverkningar inte stämmer överens med den mänskliga psykologin – dess än så länge abstrakta natur gör det svårt att motivera konkreta och skarpa åtgärder i nuet. Frågan om ansvar och kostnader blir de konfliktlinjer vi gräver ned oss i och budskapen blir allt mer motsägelsefulla. Business as usual följer i otydligheten spår.

Så en dag dök coronaviruset upp och vände upp och ned på världen…

En kris som är påtaglig, akut och med konkreta effekter. Vi kan inte värja oss mot bilderna på överfulla sjukhus, döende patienter och tomma gator. Vi ser dödstalen öka i land efter land, och vi vet vad det är som orsakar det. Det finns inte längre något utrymme för tvivel, abstraktionen är bortblåst. Det är också därför hela samhällen kan stänga ned, stoppa hjulen, hota människors inkomst och leverne, och ändå behålla folkligt stöd. Alla vet att det är kris, alla vet att något måste göras.

Dessa planetära kriser – artdöden, klimathotet och pandemier som covid-19 – har sin gemensamma grundorsak i mänsklighetens ohållbara förhållningssätt till vår planet. Ohållbart därför att evig expansion inte är möjlig. Naturen sätter gränser, motkraften är i rullning.

Zoonoser ökar i världen

Det är väl känt vid det här laget att det nya coronaviruset troligen har sitt ursprung i någon fladdermusart. Viruset har därefter förmodligen kommit till människan via myrkotten – en exotisk “delikatess” som sålts på en djurmarknad i Wuhan.

Zoonoser är sjukdomar som kan ta sig mellan arter och drabba människor. De flesta epidemier som drabbat oss har varit zoonoser som till exempel spanska sjukan, sars, mers, influensa, hiv och ebola. Amerikanska smittskyddsmyndigheten, CDC, skriver att över 60 procent av alla infektionssjukdomar är zoonoser och att andelen ökar över tid.

Djurmarknader stängs nu tillfälligt på flera håll i världen och FN:s miljöchef Inger Andersen manar till ett globalt permanent förbud. Men medan världen reagerar mot försäljningen av exotiska djur, tillåts en annan nära besläktat tidsinställd bomb ticka på i skymundan – den globala köttindustrin.

Köttindustrin – ett paradis för infektionssjukdomar

I naturen fungerar parasiter, bakterier och virus som evolutionära bromsar. När en art blir allt för dominant och expanderar ohämmat, ökar också risken för att ett smittämne får fäste och sprider sig genom populationen. När den smittsamma sjukdomen slagit ut ett tillräckligt stort antal individer, avtar smittspridningen eftersom djuren blir färre (mindre kontakt) och utvecklar immunitet. Miljontals liknande evolutionära processer pågår parallellt i de böljande nätverk som vi kallar för ekosystem. En komplexitet och naturlig elegans som är omöjlig att återskapa i en kontrollerad miljö.

I vår iver att rationalisera matproduktionen har vi slagit ut naturens inneboende komplexitet och motståndskraft och istället ersatt det med likriktning och logistiskt produktionstänk. Den industriella djurhållningen är ett paradis för infektionssjukdomar som sedan kan utveckla sig till zoonoser och pandemier.

Alldeles för många djur på alldeles för liten yta. Djur som trängs, klättrar, klöser och trycker på varandra i trånga hårda utrymmen med nedsatt immunförsvar och hög stress. Får som kollapsar över varandra i stekheta helvetesskepp på världshaven, fiskar som gnider bort sitt fjäll när de pressas mot varandra i odlingskassen, grisar som lever i sin egen avföring.

Afrikansk svinpest är en sjukdom som cirkulerar i köttindustrin i detta nu. Viruset smittar inte människor men det finns en reell risk att den muterar på ett sätt som gör den farlig i framtiden eftersom grisens immunsystem är relativt likt människans. Den afrikanska svinpesten ledde förra året till en tvångsslakt av över 150 miljoner grisar, en fjärdedel av det globala beståndet. Många begravdes levande.

Antibiotika – en livsfarlig nödlösning

För att stävja det mikrobiella uppror som sker bland matdjuren pumpar vi enorma mängder antibiotika in i systemet. Medan läkare uppmanas visa återhållsamhet lämnas djurindustrin med fria tyglar. Två tredjedelar av världens antibiotika konsumeras av djur och andelen resistenta bakterier ökar i alarmerande takt. Enligt WHO befaras 10 miljoner människor mista livet varje år 2050 på grund av antibiotikaresistens. Banala infektioner som vi sedan länge bemästrat kommer återvända med full kraft.

Men djurindustrin vill inte ta de ökade kostnader som det innebär att ge djuren utrymme, hålla dem friska och rena, och skala ned sina operationer. Och konsumenten vill inte se den prislappen i butiken. Resultatet blir en naturens revolt – lidande och död. 

Dessutom biter antibiotika som bekant inte på virus. Fågelinfluensan är ett exempel på virustyper som kan infektera människan i vissa former. Majoriteten av fallen har uppstått när människor hanterat och slaktat infekterade kycklingar. Fågelinfluensan H5N1 har en dödlighet på 60 procent – föreställ dig vad som skulle hända om den triggade igång en pandemi. Svininfluensan H1N1 som orsakade en pandemi 2009 har sitt ursprung i grisindustrin.

En nödvändig chock?

Vi börjar erfara vad bristen på resiliens faktiskt kan komma att innebära för oss, och det är hög tid att vi ställer om. “Sagor om evig tillväxt” kallade Greta det i sitt bevingade tal. Och det är just det. Sagor, illusioner. Naturen sätter gränser; resurser tar slut, det är den obönhörliga sanningen. Uppvärmningen slår ut matproduktionen, ekosystemen, tillgången till vatten – pandemier slår ut ekonomin och folkhälsan. De överrationaliserade systemen vacklar. 

Kanske väcker krisen något inom oss. Något som påminner oss om att naturen inte är vår lydiga kassako, och att djuren inte är våra slavar. Kanske är det dags att visa naturen lite respekt, innan den förintar oss för gott.

Michael Abdi Onsäter

Translate »