Livsmedelsförsörjning och beredskapsfrågor har hamnat på agendan i kölvattnet av coronakrisen. Att Sverige skulle kunna bli i princip självförsörjande på livsmedel kan framstå som utopiskt idag. Men för 100 år sedan var självförsörjningsgraden i landet betydligt högre än nu, även om det redan då fanns en import av exotiska produkter som exempelvis kaffe och apelsiner, och även sådant som vi kunde odla själva, som äpplen och tomater. Genom att blicka tillbaka mot de grödor som försörjt landets befolkning i flera hundra år tillbaka kan vi finna svar på frågor om vilka möjligheter det finns att ställa om jordbruket idag. Både för att både minska miljö- och klimatbelastning, men också för att samtidigt öka vår resiliens – vår motståndskraft – i kristider..

Ett sekel av rationalisering och utarmning

Kålrotsakademien är akademin för främjande av den svenska matens kulturarv och grundades 2015, med syftet att sprida kunskap om svenska råvaror och maträtter. Kålroten står som symbol då den är den mest kända kulturväxten med ursprung i Norden; en hybrid mellan rova och kål som uppstod på 1600-talet. Men vem har kålrot på middagsbordet idag? Faktum är att 1900-talet inte var ett sekel av ökad mångfald i det svenska jordbruket, vilket man skulle kunna förledas att tro, utan ett sekel av utarmning, där många gamla kulturväxter fallit i glömska.

Hortonom Inger Olausson är en av ledamöterna i Kålrotsakademien, och till vardags lektor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon pekar på att utarmningen av mångfalden vad gäller kulturväxter inte bara varit en negativ effekt av en pågående förändring, utan är resultatet av en medveten strategi.

– Om man tittar i en frökatalog eller plantskolekatalog från slutet av 1800-talet ser man en enorm mångfald av sorter av olika växtslag. Om vi tar äpplen som exempel fanns det då fler än 500 olika sorter i odling i Sverige. När importen och konkurrensen ökade tvingades de svenska odlarna rationalisera, och bland annat bedrevs inom trädgårdsbranschen ett arbete att minska antalet äppelsorter till ett 20-tal. 

I takt med att avståndet mellan odlare och slutkonsument ökade, skärptes också kravet på att minska antalet sorter av olika produkter, för att underlätta för grossister, butiker och i marknadsföring.

– Det skulle vara enkelt att beställa frukt till butiken med en viss färg och, form och då var inte mångfald något som eftertraktades, säger Olausson. 

Medvetenheten om att mångfalden av kulturväxter snabbt minskat i Sverige är inte ny. Under 1970-talet var Nordiska museets styresman Sune Zachrisson en drivande kraft i att uppmärksamma framför allt att många äldre svenska fruktsorter höll på att försvinna. År 1979 engagerade han hortonom Anton Nilsson i att inventera och bevara äppelsorter i ett klonarkiv på Julita i Södermanland, i samverkan med Nordiska genbanken (nuvarande NordGen), som startade samma år.

Mångfalden – en livförsäkring i klimatkrisens tidsålder

Men utarmningen har likafullt fortsatt, och precis som utarmningen av den biologiska mångfalden generellt är ett akut problem som vi ännu inte riktigt vet de fulla konsekvenserna av, medför utarmningen av våra kulturväxters artrikedom stora risker. Med de snabba klimatförändringarna kan tillgången till en bred biologisk mångfald vara helt livsavgörande. Vi vet inte idag vilka sorter av de odlade kulturväxterna som kan ha viktiga egenskaper som kan klara och ge skörd i morgondagens klimat, och fröbanker med en mångfald av arter och sorter är därför något av en livförsäkring. Trots det har frågan låg politisk prioritet. Hög avkastning här och nu ses som det viktigaste. Men dagens högavkastande grödor är kanske inte de som står sig när klimatet förändras.

– Utarmningen är en förlust på så många plan, säger Olausson. Dels är det roligare och godare med många smaker på tallriken, men du får också en riskspridning om du har olika sorter i en odling. Vissa sorter kanske klarar ett torrare klimat bättre, andra ett blötare, och klimatet varierar även i olika delar av landet. Vi vet att klimatet ändras, men inte hur, och behöver då en mångfald att välja bland, både nationellt och regionalt.

Kålrotsakademin har i sitt arbete bland annat inspirerat kockar att uppmärksamma olika egenskaper hos olika sorter av exempelvis kålrot, gråärta och potatislök, för att på så sätt skapa en efterfrågan, parallellt som man har kontakt med odlare.

– Om någon ska odla en gröda måste det finnas en efterfrågan, så för att skala upp nivåerna på odlingen måste vi arbeta med odlare och konsumentled parallellt, och få igång en uppförökning av utsäde, vilket är tidskrävande, säger Olausson.

Och att tro att det är tillräckligt att frysa in fröer för att bevara mångfalden för en framtid är felaktigt.

– Även infrusna fröer förlorar grobarhet med tiden, därför måste alla dessa fröer regelbundet odlas upp för att sedan generera nya frön, klargör Olausson.

Det levande gröna kulturarvet i framtiden

Efter att Nordiska museet år 2017 avsagt sig sitt ansvar för det levande gröna kulturarvet har den sammanhållande knutpunkten gått förlorad för alla de aktörer – friluftsmuseer, universitet och högskolor, privatpersoner, föreningar, företagare med flera – som på olika sätt arbetar med det levande kulturarvet, och frågan om vem som ska ta över denna roll diskuteras intensivt. Ett flertal av dessa aktörer (Kålrotsakademien, KSLA och SLU) planerar bland annat för en poddserie, för att nå ut med kunskap i frågan till en bredare krets.

Med ökat intresse för frågan finns förhoppningen att småskaliga odlare i olika delar av landet ska ges en potential att ta tillvara de lokala sorter som är anpassade till såväl odlingsförhållanden som matkultur i sin region. 

– Men det som framför allt behövs nu är att tydliggöra vem som har det långsiktiga övergripande ansvaret för dessa frågor och att ge de ekonomiska förutsättningar, säger Olausson.

Finns det då några kulturväxter som är särskilt viktiga att bevara?

Inger Olausson lyfter bland annat fram gråärtan. Det är en ärta som odlats länge i Sverige och är väl anpassad till vårt klimat. Av de femtiotal bevarade sorter i NordGens samlingar finns exempelvis en jämtländsk sort med mycket protein, kring 30 procent. Gråärtan är arbetskrävande att skörda och har bland annat därför konkurrerats ut av andra baljväxter, som importerade bönor och kikärtor. Men det finns absolut en potential att utveckla metoderna och odla mer gråärtor.

– Vi skulle kunna minska transporterna genom att i högre grad utnyttja inhemska grödor som gråärtan, vilket också är en faktor när vi talar resiliens.

Andra grödor som skulle kunna vara intressanta är åkerbönan, som idag främst används som foder, men är utmärkt även för människor, och förstås också kålroten – Kålrotsakademiens galjonsgröda. Kålrotsakademien beskriver hela 51 olika sorters kålrot i sin nyutgivna bok ”Underbara kålrötter”, alla med sin egen prägel i smak och konsistens – och med varierande odlingsegenskaper av värde för framtidens odlare i ett föränderligt klimat.

Niclas Malmberg