Påsken är hoppfullhetens högtid; vintern är över, grönskan återvänder, vårblommor och drömmar slår ut.  Både i bibelns berättelse och i naturen handlar det om pånyttfödelse, om livet som alltid segrar över döden och öppnar sig på nytt. Ändå skuggas denna högtid (precis som julen), av den symbolfyllda maten som hör högtiden till, av vår behandling de djur vi kommit att se som ”våra”, som ”mat”, som vi har rätt att göra vad vi vill med. Djur som upphört att vara levande varelser, som upphört att vara en egen del av skapelsen med sin särskilda roll och betydelse, och istället förvandlats till själlösa, mekaniska processer där precis allt som har med deras naturliga liv tagits ifrån dem.

För påsken handlar det om en råvara med ett lantligt skimmer omkring sig, ”det perfekta proteinet”, som dekoreras och målas och som kommit att bli själva sinnebilden för påsk, men som är fylld till brädden av ett lidande som få av oss känner till eller ens funderat över, så långt man kan komma från sagoböckernas besök hos hönsgårdens vitputsade hönor, ruvandes i sina mjuka reden med stiliga tuppar och duniga små kycklingar omkring sig, för att varsamt plocka upp nattens skörd i korgen. Vi är alla förda bakom ljuset av den idylliska reklamen och förblindande traditioner.

Fast även då, på Sörgårdens tid – om den någonsin funnits – var hönans obefruktade ägg en överbliven specialkuvös av tät näring för ett litet kycklingfoster, alltså egentligen hönans ”mens” och bevisligen inget som var ämnat för oss eftersom det visat sig att ägg är den största källan till ”dietärt kolesterol”, den substans som bara finns i animalier. Den substans som kraftigt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar hos oss människor, den vanligaste dödsorsaken i den rika världen, men som inte påverkar djur det allra minsta. I det fria pickar hönan själv i sig de okläckta äggen för ett välbehövligt tillskott av kalk; att lägga ägg kräver mycket näring och lång vila mellan kullarna.

I dagens äggindustri har hönans allra heligaste, hennes förmåga att alstra liv, hennes moderskap, hennes avkomma och livscykel stulits utan att hönan någonsin förstår vad som sker. Hennes DNA –  som den fria thailändska djungelhönan hon en gång var och trots all avel och manipulering fortfarande är – är inställt på en helt annan tillvaro än att leva instängd i stora, stinkande stallar, tätt ihop-packad med tusentals andra hönor som också förvandlats från vild fågel till tam fågel till en hårt driven äggläggarmaskin. Hon har blivit en industriell produkt vars enda uppgift är att lägga så många ägg som möjligt så länge hon är lönsam, nästan ett om dagen de 1,5 år hon får leva. 

I vilt tillstånd, lägger den thailändska djungelhönan – del av en trygg flock på högst 30 fåglar där tupparna varnar för faror och sköter säkerheten – precis som alla andra fåglar sina ägg på våren, som mest 15 ägg, som hon omsorgsfullt ruvar under sina varma fjäderdräkt de tre veckor det tar för ett litet foster att bli en färdig kyckling. Den första tiden är mammas fjädrar gömstället och säkerheten för de små kycklingarna vars närhet också hönan njuter av, och metodiskt och pedagogiskt lär hon upp sina små till att bli självgående hönor och tuppar; hur de ska hitta sin föda, hur de ska flyga upp på en säker sovpinne i ett träd om natten, hur man pickande upptäcker sin värld. 

Äggindustrin däremot är en sorgens värld. Alla hönorna avlas av speciella avelsfåglar, också de instängda i överfulla, syrefattiga stallar, äggen forslas till en äggkläckningsmaskin där de ”ruvas” i stål av en maskin och sedan kläcks i en annan. De oroligt blinkande nyfödda som genast vill in under mammas fjädrar, placeras istället på ett löpande band där de omilt sorteras efter kön, där honkycklingarna plockas bort för transport till nästa instans, medan hankycklingarna antingen fortsätter bandet fram tills det tar slut och de hjälplöst pipande ramlar ner i en kvarn där de mals till djurfoder, eller gasas ihjäl – lägger inga ägg, för långsamväxande för kycklingindustrin. Varje dag avlivas 15 000 nyfödda hankycklingar på det viset. 

Den svenska äggindustrin består av 9 miljoner hönor, 700 000 av dem hålls fortfarande i burar med mindre än en A4-per höna att leva på, där redet är ett kalt, sluttande gallergolv och där allt strider mot hennes medfödda natur. Resten av de hårt framavlade hönorna som är ”frigående inomhus” lever i samma damm och ammoniakstank med tusentals andra, nio fåglar per kvadratmeter med nästan ständigt ljus för att simulera det vårljus som får alla fåglar att vilja lägga sina ägg, med ständig sömnbrist, benskörhet och smärtsamma äggledarinflammationer för hönorna som följd. 

Hönorna i den ekologiska äggproduktionen har något större utrymme, viss utevistelse, men i övrigt samma stallar, samma hårda avel, samma grymma kläckerier och samma slut på slakterierna när deras kroppar inte orkar längre och de skickas till sin brutala död som ingen av dem önskar. I de vilda kan de bli de upp till 10 år. Ingen av dem ser någonsin skymten av de aldrig födda kycklingar de ständigt tvingas ge ifrån sig. Grundtonen är sorg, en elegi av lidande.

Ordet PÅSK är sprunget hebreiskans PASACH som betyder ”gå förbi” eller ”skona”; Gud som ”gick förbi” och skonade israeliterna när egyptierna utsattes för stora prövningar så att de förslavade israeliterna äntligen kunde genomföra sitt uttåg. Precis det vi också kan göra, ”gå förbi” och skona liv och låta djurindustrins djur och fåglar återfå sin tillvaro som fria varelser. Vi behöver varken deras ägg eller kött. För att klara klimatet och slippa framtida pandemier krävs dessutom att vi lägger om till växtbaserad kost, blir veganer. Låt djurfabrikerna bli djurfristäder! Låt livet segra över döden! 

Redan denna Påsk kan bli ett steg mot en fredligare, mer hållbar och kärleksfull värld. Välj bort äggen från påskbordet, och känn friheten, dörren som öppnas. Också för oss.