Det som började med en 15-årings envisa skolstrejk utanför Sveriges riksdag för lite mer än ett år sedan, har nu vuxit till en enorm världsomspännande proteströrelse där ungdomarna har tagit täten. En av dessa ungdomar är Isabelle Axelsson, som på kort tid blivit en frontfigur för svenska Fridays for Future och som här ställer upp i en intervju i Mat och Klimat. Hon har strejkat varje fredag sedan hon gick med i december, och har under året som gått hörts och synts i flera olika medier, där hon har uppmanat politiker och makthavare att agera mot den pågående klimatkrisen.

Hur kom det sig att du började skolstrejka?

– Jag hade brytt mig om klimatet väldigt länge. Jag växte upp med mycket kontakt till natur och miljö, och under åren fick jag lära mig allt mer om klimatkrisen. När jag såg att någonting verkligen var på gång där jag kunde vara med och skapa en förändring så kändes det självklart för mig att gå med. Det räcker inte bara att sitta hemma och göra små ändringar i sitt privatliv som att exempelvis källsortera.

Hur togs det emot av dina lärare i skolan?

– Det var lite olika från lärare till lärare. I början var några skeptiska. Jag hade till exempel en lärare som inte tyckte det var alls kul. Sedan hade jag en lärare som tyckte det var väldigt kul och som uppmuntrade mig. Det var min samhällslärare som uppskattade att eleverna engagerade sig i viktiga samhällsfrågor.

På den tiden, innan Greta hade fått sitt stora internationella genomslag, var det kanske lite mer udda att sätta sig och strejka varje fredag. Hur tänker du kring det?

– Ja de flesta blev mycket mer positiva när det hela blev till en stor internationell grej. Jag åkte till europaparlamentet på inbjudan och vi i Fridays for Future fick ett stort genomslag, med miljontals människor över hela världen som deltog i klimatmanifestationer. Då fattade de flesta att något stort och viktigt var på gång.

Hur löste du det med skolan?

– Jag fick göra en del extrauppgifter och plugga ikapp på helgerna. Jag hade ganska mycket frånvaro innan jag började strejka, så min närvaro gick faktiskt upp efteråt, eftersom jag var i skolan resten av tiden. 

Och vad tyckte dina föräldrar?

– Lite liknande. När jag först berättade för dem att jag tänkte börja strejka var de oroliga och lite skeptiska. De undrade om jag skulle klara av det, och oroade sig för min skolgång. Men när de insåg hur mycket det här betyder för mig, och alla andra ungdomar i rörelsen, och för planeten – och att det faktiskt inte påverkade mina betyg eller närvaro särskilt negativt – så stöttade de mig.

Du medverkade tillsammans med Alexandra Tånneryd i SVT:s Agenda där ni pressade Isabella Lövin och Jan Björklund ganska hårt. Var du nöjd med svaren du fick?

– Nej. Vi ville ju inte att de skulle argumentera mot oss. Vi vill att de ska agera. De kan ju  säga vad de vill men om de inte bevisar det med sitt agerande så spelar det ingen roll.

Isabella Lövin sade att Miljöpartiet lagt grunden till omställningen med den nya klimatlagen, och Jan Björklund hänvisade till Sveriges elproduktion som i princip är helt fossilfri.

– Han pratade även om plast- och papperspåsar vilket inte är i närheten av den nivån som de här frågorna ligger på.

Vad tror du är de viktigaste stegen för politiker och makthavare för att vända klimatkrisen?

– De måste ju faktiskt prata med forskare på ett seriöst sätt. Det vi i Fridays for Future gör är att vi pekar på forskningen, och hänvisar till de lösningar som forskningen pekar på. Och då talar vi inte tekniska lösningar, för det har vi prövat men det kommer inte att räcka, utan lösningar som att faktiskt stoppa användningen av fossila bränslen och sluta släppa ut växthusgaser i onödan. Att börja använda och rätta sig efter en klimatbudget – och sluta upp med att bara fokusera på ekonomiska budgetar.

Greta Thunberg tackade nej till Nordiska Rådets miljöpris. Du var en av de som talade i hennes ställe. Vad tycker du om beslutet?

– Det var ett beslut vi tog tillsammans, hela Fridays for Future Stockholm. Vi tyckte det var helt opassande för oss att ta emot ett pris finansierat av de nordiska regeringarna som ju egentligen är de som vi protesterar emot. Vi vill att de ska agera – inte ge oss en massa priser och tro att vi blir glada av det. Det enda priset vi egentligen vill ha är en framtid – och det borde inte vara ett pris, utan en självklarhet.

Det har gått fort för hela rörelsen, och fort för dig också. Hur känns det för dig, som också är så ung, att axla den här rollen som en av talespersonerna för en rörelse av den här storleken? 

– Just eftersom det har gått så fort så tror jag inte riktigt att det helt sjunkit in. För mig är det ett otroligt konstigt koncept att jag kan säga någonting, som sedan kan nå ut till så många människor som hör det, och kanske tar till sig av det. Jag tror att det är något som jag inte kommer förstå på ett tag – men det känns väldigt läskigt. Men fokuset generellt sett ligger på att vi vill rädda planeten och inte på oss själva. Det är klimatet som är det viktiga, inte jag som person.

Mat och Klimats fokus är ju just maten och livsmedelsindustrins påverkan på klimat och miljö. Vad är din inställning till dagens matproduktion? Är det något du tänker på ofta?

– Jag tänker på det hela tiden. Det är nästan konstant. Ibland har jag svårt att äta vissa saker när jag tänker på hur det påverkar planeten. Jag tycker det är helt sjukt hur industrierna sköts; att man kan fiska upp en fisk i Norge för att sedan skeppa den till Kina, Vietnam eller Laos för att filea den och sedan skeppa den tillbaka till Sverige där den säljs i våra butiker. Det är helt otroligt hur de här produktionskedjorna ser ut för att vi ska få det så billigt och bekvämt som vi har det. Vi måste ha förhållanden i vårt jordbruk som jorden faktiskt klarar av. Om vi fortsätter att bara utnyttja jorden på fel sätt så bidrar det också till co2-utsläpp och jorderosion och en massa andra problem.

Hon lyfter upp alternativa jordbruksmetoder som gynnar biologisk mångfald och fångar upp och lagrar mer koldioxid än vad de ger upphov till och säger att hon gärna ser mer av det. Men då krävs politiker som är villiga att styra branschen i den riktningen. Sedan är det viktigt att vi som konsumenter gör aktiva val.

– Jag försöker vara väldigt varsam med det jag äter. Jag är vegan och väljer så ofta som möjligt närproducerat. Men det är ju självklart något som inte alla kan göra. Därför är det upp till politikerna att reglera livsmedelsindustrin på systemnivå.

Michael Abdi Onsäter