Klimatkrisen beror på överkonsumtion anförd av en dåligt reglerad marknad. Hur svårt det än är för många av dagens ekonomer att räkna ut. Det skriver miljödebattören Palle Nielsen från Knäred. 

Köp två flaskor vatten.

Häll ut den ena i vasken och fyll den igen från din egen kran.

Ställ dem bredvid varandra och fundera.

230 miljoner liter

I Sverige konsumerar vi 230 miljoner liter flaskvatten årligen. Miljöbelastningen är 300 gånger så hög som för kranvatten. Nu slutar allt fler kommuner och landsting med flaskvatten till förmån för ”Kranmärkt”. Det är dags för oss andra att ta samma beslut. För vem tror på att gammalt flaskvatten fullt av mikroplaster är att föredra?

Men? Flaskvatten skapar ju tillväxt genom arbetstillfällen för bryggerier, städare, kontorsarbetare, säljare, revisorer och chaufförer.

Moms, bränsleskatt, löneskatt, bolagsskatt och arbetsgivaravgifter genererar inkomster för staten. Dessutom ska hela kedjan försäkras och banken tjänar på alla transaktioner.

Det kan låta bra men tänk ett varv till. Hur kan onödig produktion, elförbrukning, transport och avfallshantering av något vi redan har i en kran nära oss vara bra? En dag kommer räkningen, i form av en miljö- och klimatskuld till våra barn. Behövs det en arvsskatt till en global klimatfond, som straff för det eftermäle vi skapar? Ska det vara nödvändigt? Eller kan vi bättre?

Kan vi ha vattenpelare i entréer där vi kan fylla våra egna flaskor för en femma? Och skyltar med ”Här kan du fylla din flaska”, på samma sätt som vi skyltar till andra, ibland något brådskande behov?

Styr marknaden mot hållbara alternativ

Slutar vi köpa flaskvatten uppstår efterfrågan på alternativ. Här kommer den effektiva sidan av marknadsekonomin in i bilden. Marknaden satsar i det tomrum som uppstår när en efterfrågad produkt fasas ut, vilket i sin tur skapar nya arbetstillfällen oavsett om det gäller flaskvatten, plastpåsar eller fossil energi.

Men det sker först när ett förbud eller hög beskattning motiverar marknaden att ställa om. Därför krävs det tuffa politiska beslut som styr marknaden bort från vägar som leder till ekologisk kollaps.

I grund och botten är det en samhällskostnad att producera onödiga eller miljöskadliga produkter. Det gäller inte bara vatten, utan mängder av överflödiga varor vi skulle kunna låta bli att köpa. Klimatkrisen beror på överkonsumtion anförd av en dåligt reglerad marknad, hur svårt det än är för många av dagens ekonomer att räkna ut.

Fabriker som producerar något vi egentligen inte behöver är minusposter i ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv. Mycket arbete, resurser och energi slösas bort till ingenting. Allt för att hålla den kortsiktiga tillväxtekonomins vinstmaximerande hjul i rullning.

Ekonomins ohållbara natur har blivit särskilt uppenbar sedan coronavirusets intåg i våra liv. Pandemin och den ekonomiska inbromsningen har visat oss hur sårbar och irrationell tillväxtekonomin faktiskt är. 

Ekonomin är en fiktiv produkt och inte något statiskt och objektivt. Den går att förändra. Om de som idag är sysselsatta med flaskvatten kan få lön för ingenting, då är det säkerligen också möjligt att fortsätta avlöna dem för just ingenting. Eller sysselsätta dem med något som bidrar till äkta välfärd, hållbarhet och livskvalitet?

Till exempel genom ökad personaltäthet inom skola och äldreomsorg? Och någon måste ju ta hand om alla vattenpelare i entréer runt om i landet.

Palle Nielsen
miljödebattör, Knäred