Massproduktion och masskonsumtion har debatterats livligt. Det finns en mängd perspektiv på detta som har olika konsekvenser. Men här vill jag enbart se till vad som händer med oss och hur vi värdesätter de olika varorna som vi kan köpa.

Hur konsumtionssamhället utvecklat sig, vet vi. Vi har gått in i ett prylsamhälle, där konsumtion förmodas göra oss lyckliga. Lyckan står också i relation till vad det kostar oss. En del lägger värdet i att prylen kostar mycket, andra i att den är billig. Värdet står i relation till pengar.

Men mängden avfall vi genererar, vittnar om fler perspektiv. Några exempel: Under 2018 uppstod 466 kg hushållsavfall per person i Sverige (hushållsavfall är vad som vanligtvis uppstår i ett hushåll). Det kastades 14,5 kg elavfall per person i landet. Vi använder i genomsnitt en bärbar dator i 18 månader och byter mobil vartannat år (en smartphone väger mindre än 200 gram men skapar 86 kilo avfall när den produceras). Hushållen kastade 97 kilo matavfall per person 2016. Av detta beräknas 35 procent vara matsvinn, dvs mat som hade kunnat ätas om vi hade hanterat det rätt.

Avståndet till produktionen skapar inte sammanhang

Vilket värde har det vi slänger för oss? Avfallsmängderna vittnar om att det inte är så mycket. Att det kastas mycket visar ju att vi tycker det finns mer att hämta. Och det gör det ju. Går vi in i en affär så ligger köttet staplat på varandra, mobiltelefonerna verkar finnas i oändlig mängd, jackor kan vi köpa när och hur som helst. I detta överflöd börjar saker förlora sitt värde.

Avståndet mellan oss och resursuttagen, produktionen, är stora. Flertalet av oss lever i ett samhälle där vi inte ens på avstånd ser produktionen. Det vi köper blir taget helt ur sitt sammanhang så vi glömmer bort att en fläskkotlett kommer från en gris eller att morötter kan se olika ut när de kommer upp ur jorden. Vi ser inte heller vad produktionen orsakar för miljön, arbetet bakom det och vad det har gett i avfall för att bli vad det är. Vi ser inte det sammanlagda värdet av det vi köper. Värdet kan självklart omvandlas till klimatpåverkan, energiåtgång, arbetstimmar, material som förbrukats… Men fortfarande ligger det ju så mycket på hyllan, eller hur? Och det är lätt att kasta det som vi ser som defekt i något avseende.

Värdet av det vi köper sjunker

Vad gör denna brist på sammanhang med oss? Om en fläskkotlett inte längre är en gris, vad har vi då för förståelse för hur vi kan få en fläskkotlett? Man kan ju fråga sig om det spelar någon roll. Men om vi drar ut konsekvensen av detta, så innebär det att vi inte längre ser att det har varit ett levande djur. Ett djur med ett liv. Gott eller dåligt, men ett liv.

Plastförpackningen i affären och avståndet till djuret förvandlar sammanhanget till att bli enbart en annan vara i affären. En fläskkotlett bland andra vid sidan om filéer och högrev. Värdet av djuret, dess liv, arbetet med djuret, slakten m.m. går helt förlorad. Här har andra människor lagt ner resurser och tid. Ja, de får betalt men står summan i relation till allt som hänt för att fläskkotletten ska ligga där i affären? För grisens del också?

Problemet när något kommer ur sitt sammanhang är att det objektifieras, förlorar värde och vi börjar hantera det mer vårdslöst. Tyvärr fungerar hjärnan så, med sitt sätt att kategorisera, att vi har lätt att flytta över denna objektifiering på allt fler saker och rent av på varandra. Vår tillvaro har också alltmer gått över till att vara en handelsvara bortom tankar och känslor. Vi är kunder i välfärden, kvinnor objektifieras som kroppar, vi sätter ihop beskrivningar av en tänkt partner med höjd, färg, intressen som alltmer börjar likna en inköpslista. Vi har ett avstånd till varandra genom digital kommunikation där allt dras till sin spets snabbt. Relationer avslutas med sms och någon säger upp bekantskapen för något mindre. Det är enkelt att gå ut en kväll och se att det finns många andra att träffa.

Att skapa sammanhanget

Visst finns det människor som söker sig bortom detta. Kanske därför egen odling börjar bli attraktivt. Egna tomater, squash tycks ge bättre smak. Men kan det vara så enkelt, att det är njutbart att få tillbaks sammanhanget och börja kunna värdera det rätt?

Att börja odla själv ger en uppfattning om arbetstid, hur jord hanteras, vatten. Vi ser till platsen med ljus och väljer att avstå ifrån att platsen används till något annat. Oavsett hur liten platsen är, så inser vi, att det är inte där vi solar oss längre med en kopp kaffe. Det blir många led i beslutsfattandet där konsekvenser skapas. Inte minst genom att skaffa sig kunskap. I processen börjar en stolthet komma fram och värdet av odlingen växer. Sammanhangen står klara för oss.

Alla som haft ett djur vet att det innebär ett liv. Det är en kulturell fråga att vi har hundar här, som ätes någon annanstans. Å andra sidan äter vi ju kor. Men i alla fall, pratar vi om liv. Det kan knappast ses som köttdelar. Många har säkert (fortfarande) minnen om far- och morföräldrar som på sin gård hade en gris och höns. Visst slaktade de djuren och åt äggen. Men kastade de köttet för att de missat någon datummärkning? Visst la de väl stor omsorg om att djuret hade det bra och sökte använda alla delar av kroppen efter slakt?

Behovet av ett värde bortom pengarna

Att vi måste bort från objektifiering och förtingligande står helt klart. Vi måste i högre grad söka sammanhangen, de djupare värdena i produktionen och vad som händer där. Det är enda sättet för oss att få tillbaks respekt för de resurser och liv det handlar om. Det i sig kommer påverka hur vi bygger samhället, ser till miljön och ytterst hur vi ser på varandra. Annars får vi finna oss i en fortsatt resa där även vi betraktas som en handelsvara.

Lena Wallin

Debattör, markägare, projekt humlor-fjärilar