En kritisk granskning av Naturvårdsverkets senaste rapport om matavfall i Sverige.

Matsvinn har seglat upp som en allt viktigare miljöfråga i vår tid. Globala studier visar att en tredjedel av all mat som produceras slängs eller förstörs varje år – en miljömässig och humanitär tragedi.

Även i Sverige går en stor del av maten förlorad. Hur svinnet fördelas mellan olika led i försörjningskedjan är dock oklart. Naturvårdsverkets senaste rapport om matavfall får dock följande betyg: en Glob av fem möjliga. Den lär de behöva, eftersom minst ett Globen-lass med matavfall verkar ha gömts någonstans i rapporten. 

I sammanfattningen står följande:

“Hela Globen skulle kunna fyllas fyra gånger med det matavfall som uppstår i Sverige. Enbart matavfallet från hushållen skulle fylla Globen tre gånger.”

Naturvårdsverket vidhåller därmed uppfattningen att hushållen står för tre fjärdedelar av det totala matsvinnet, som man etablerat i tidigare rapporter. Storleken på hushållens matavfall må stämma, tveksamheterna gäller i huvudsak hur några av de andra posterna har definierats.

Naturvårdsverkets statistik för matavfall i Sverige år 2018 ser ut på följande sätt:

Jordbruk och fiske

Enligt rapporten uppskattas 96 000 ton matavfall uppstå i jordbruket, samt 2 000 ton från fisket. Tittar vi istället på Jordbruksverkets rapport från 2016 framkommer en helt annan bild. Där presenteras även siffror för mat som varit ämnad för mänsklig konsumtion, men som av olika anledningar gått till andra ändamål som exempelvis biogasproduktion eller djurfoder.

I Naturvårdsverkets rapport står det att sådana “livsmedelsförluster från det svenska jordbruket årligen uppgår till 295 000 ton” .

Detta tas dock inte med i Naturvårdsverkets statistik. Om detta räknas in i det totala matavfallet från primärproduktionen uppgår svinnet istället till 393 000 ton, det vill säga en fyrdubbling av den angivna mängden. Bara dessa livsmedelsförluster skulle fylla Globen en hel gång till.

Livmedelsindustrin

Naturvårdsverket skriver vidare:

“Utöver restprodukter som används till djurfoder uppkommer även annat avfall i samband med livsmedelsproduktion som inte utgör matavfall eftersom det inte är avsett som människoföda. Det kan till exempel röra sig om tarmar, tarminnehåll, ben och fjädrar och andra djurdelar från slakterier, stärkelse från potatis som används i stärkelseproduktion, skal från sockerbetor, morötter, potatis och lök samt olika fetter. Dessa avfall klassas som animaliskt eller vegetabiliskt avfall och ingår inte i matavfallsstatistiken.“

Naturvårdsverket ser alltså med blida ögon på det matavfall i livsmedelsindustrin som blir till djurfoder, samt oätliga delar (till exempel morots- och lökskal) och detta matavfall inkluderas ej i statistiken. Men när det gäller hushållen görs inte samma bedömning. Här räknas denna typ av oundvikligt matavfall – skal eller kaffesump – istället in i statistiken.

Det rimliga vore att även det “oundvikliga” matavfallet från livsmedelsindustrin inkluderas i statistiken om den ska ge en rättvisande bild av verkligheten. 

Livsmedelsbutiker

“För att uppskatta mängden matavfall från livsmedelsbutiker används uppgifter från ett antal dagligvarukedjor i Sverige, som frivilligt rapporterats in till Naturvårdsverket. Det inrapporterade matavfallet täcker det matavfall som slängs hos livsmedelsbutikerna, alltså inte matavfall från grossister, centrallager och e-handel. Mängden har sedan räknats upp till att täcka hela marknaden baserat på marknadsandelar för de inrapporterade kedjorna.“

Märk väl att matavfall från grossister, centrallager mm. inte förekommer i statistiken. Samt att det är frivilligt för butikerna att rapportera in matsvinn. När butikskedjan Lidl nu har offentliggjort sitt matsvinn kräver detta att statistiken justeras upp. En rimlig uppskattning (som jag skrev i min förra artikel) är cirka 140 000 ton totalt för matbutiker. Naturvårdsverket kommer dock fram till den prydliga siffran 100 000 ton. Det är ett steg i rätt riktning men svårt att ta på allvar. 

Hushållen

Hushållens andel av matavfallet uppges vara 917 000 ton, eller 70 procent av det totala. Tidigare rapporter satte andelen till 75 procent. Hushållens matavfall är noggrant studerat, genom plockanalyser bland annat, så siffran kan antas vara tillförlitlig. 

En viktig fråga kring hushållsavfallet generellt (i andra sammanhang än matsvinn) har varit hur mycket som går till kompostering. I rapportens metodbeskrivning står:

“314 000 ton sorterades ut till biologisk behandling (rötning och kompostering inklusive hemkompostering samt mindre mängder via avfallskvarnar).”

Denna mängd är en tredjedel av det totala matavfallet från hushållen. Hur många tusentals ton skal från apelsiner, sockerbetor, morötter, potatis och lök med mera – det vill säga oundvikligt matavfall – ingår här? 

Här finns en dubbel standard beträffande oundvikligt matavfall, där hushållen behandlas styvmoderligt. 

Hushållen är den enda posten där det oundvikliga matavfallet räknas med, vilket leder till en rejäl snedvridning av statistiken.

Mitt slutbetyg till Naturvårdsverket

Matavfallet kan fylla Globen fem gånger sammanlagt, redan genom att låta posten “jordbruk och fiske” innefatta de 295 000 ton livsmedelsförluster som Jordbruksverket beskriver. Delade meningar råder om att ta med allt detta – till viss del oundvikliga – matavfall. Men även om dessa förluster är oundvikliga, så innebär deras utelämnande att hushållens andel av matavfallet blir missvisande stort.

Alltså står hushållen för högst 3 av 5 Globenfyllningar. Det vill säga 60, och inte 70 procent, av det totala matavfallet. Eftersom rapporten påstår att matavfallet kan fylla Globen fyra gånger, vill jag som betyg ge Naturvårdsverket en Glob (av fem möjliga). Så kan de fylla den med livsmedelsförlusterna från jordbruket.

Kanske skulle de behöva ytterligare en Glob, där de kan förvara det oundvikliga matavfallet från livsmedelsproduktionen. Samt matavfallet från butikerna – utöver deras enkla och låga uppskattning. För att inte tala om grossisternas matavfall som inte tas med överhuvudtaget. 

Naturvårdsverkets rapport lämnar mycket att önska. Deras sätt att presentera statistiken för matavfall och matsvinn ger en missvisande bild som lägger en alldeles för stor del av skuldbördan på landets hushåll. Det kan i förlängningen innebära att pressen på de olika aktörerna i livsmedelskedjan att begränsa sitt matavfall minskar eftersom fokus främst ligger på hushållen och individens beteendemönster.

Det är tydligt att matavfall är ett strukturellt problem som finns i alla led längs livsmedelskedjan, och att det krävs en bred palett av lösningar för att komma åt problemet. Men först och främst krävs en tillförlitlig statistik så att vi vet vad vi ska jobba med, och hur.

Olof Tydén