Frågan är inte om de kan tänka.
Frågan är inte heller om de kan tala.
Frågan är om de kan lida.

Så skrev filosofen Jeremy Bentham om djuren redan 1789.

Idag vet vi sedan länge att djur i högsta grad kan lida. I försök har de flesta torskar som en gång nappat på en krok, inte tagit ett bete på krok igen ens efter att ha fått svälta. Kycklingarna i våra svenska djurfabriker väljer foder med smärtstillande medel om de kan.

De senaste årtiondenas forskning har visat att skillnaden mellan djur och människor även i andra känslor är mycket mindre än många tidigare trott. Det har visat sig att även råttor kan uppvisa egenskaper som tvivel, avundsjuka, empati, altruism, rättvisekänslor och medvetenhet om sina kunskapsgränser. Råttor skrattar och reagerar på kittling, men på frekvenser för höga för det mänskliga örat att uppfatta. På internet sprids filmklipp på elefanter som målar, en kråka som åker pulka, grisar som spelar datorspel, osv. Min ko vill ha roligt, är den talande titeln på Astrid Lindgrens stridsskrift för djuren.

Sveriges djurskyddslagar har bra övergripande skrivningar om djurens rätt att må bra och slippa onödigt lidande, men som så ofta är det inte de fina orden som brister, utan den praktiska tillämpningen. Så i praktiken är det både lagligt och normaliserat med trånga utrymmen, sönderavlade broilerkycklingar som tvingas stå i sin egen lösa avföring och få frätskador, fiskar i fiskodlingar som tvingas leva så tätt att de skaver sönder varandra, minkar som får beteendestörningar och börjar äta på varandra på grund av sina extremt onaturliga liv.

Det här är inga enskilda undantag utan både vardag och helg för de flesta djur som föds upp i Sverige. Även i den ekologiska djuruppfödningen finns regler som tillåter sex hönor per kvadratmeter. Det är förstås bättre än utan KRAV, men är det tillräckligt bra?

De flesta svenskar ser sig som djurvänner och tycker det är väldigt viktigt hur djuren föds upp, transporteras och slaktas. Därför blir folk förvånade när de får höra att till exempel kycklingar och grisar i de allra flesta fall aldrig får vara utomhus.

Det finns till och med en studie där cirka hälften av svenskarna anser att människors och djurs lidande är lika viktiga, vilket inte ens Djurens Rätt tycker. Tre procent tycker till och med att djurens lidande är viktigare. I en annan svensk studie är det ännu vanligare att empatin med vissa djur är större än empatin med människor. Ytterligare andra studier har visat på både fler och färre som likställer djur och människor, så det är uppenbarligen många som tänker så. Det är dock stor skillnad på djur och djur – exempelvis är den egna katten troligen mer uppskattad än kattens fästingar.

När människor tillfrågas så är attityderna normalt klart bättre än det faktiska beteendet, oavsett om det gäller miljö eller annat, men i frågan om hänsyn till djuren är den skillnaden alltså enorm. Svensk djurhållning är i verkligheten varken Bullerbyn, Bregottfabriken, bäst i världen eller ens generellt unik, även om vissa fördelar finns som lägre bruk av antibiotika.

Både här och globalt trängs djuren ihop. För att köttet ska klara konkurrensen begränsas djurhänsyn främst till vad som krävs av lagen och att de flesta djur ska överleva tills slakt. Individuell hänsyn är inte praktiskt möjligt med tiotusentals kycklingar i samma rum.

Undantagen är inte många då få konsumenter vill betala för dyrare kött, men det finns ju ändå producenter som försöker klara inkomsten genom kvalitet istället för kvantitet, eller som har ett fåtal köttdjur nästan som husdjur och klarar inkomsten på annat sätt.

För nu är det storskalighet som gäller. I den svenska köttindustrin föds det varje år upp omkring 100 miljoner kycklingar, cirka 5-10 miljoner ”odlade” fiskar, samt miljoner andra djur. Utifrån dagens nivåer äter en genomsnittlig svensk under sin livstid mer än 800 kycklingar, 4 kor, 2 får, 30 grisar och tusentals fiskar. Så i detta kan en enskild människa verkligen påverka.

Det är ett grundläggande biologiskt faktum att vi slösar stora resurser på att äta så högt i näringskedjan, när vi äter djur istället för växter. Men det mesta av jordens odlingsbara mark går idag till djurindustrin. Antalet större vilda djur har mer än halverats sedan Evert Taube 1971 uppmanade oss att göra tvärtom – att sluta utrota skogarnas alla djur. De trängs bort av en enda art: människan. Att även mindre djur snabbt försvinner kan alla de märka som nu sällan behöver rengöra bilens vindruta från krossade insekter.

Köttproduktionen drabbar inte bara djuren. Den har även en stor negativ påverkan på miljön, vår egen hälsa och antalet svältande människor. Trots detta lägger EU många miljarder kronor varje år på att göra kött billigt, så att varken vår eller djurens livsstil får plats på planeten.

Redan 1997 konstaterade Naturvårdsverket i rapporten Att äta för en bättre miljö, att köttkonsumtionen bör minska med 75 procent för miljön och rättvisans skull. Istället fortsatte köttkonsumtionen att öka i Sverige. Men de senaste åren har växtbaserad mat äntligen börjat slå igenom på bred front och köttkonsumtionen har nu minskat flera år i rad. De flesta kommuner har också tagit initiativ som en köttfri dag i veckan eller motsvarande i skolorna och det är lätt att göra mycket mer. Så nu får vi se till att även riksdagen, EU och FN börjar surfa på vegovågen.

Sverige måste likt många andra länder även stoppa minkfarmerna. Det kanske vanligaste argumentet för att fortsätta med pälsfarmer och annat djurplågeri är att andra länder annars kommer ta över vår andel av marknaden, så då kan lika gärna vi hålla på. Men historiskt sett är det ju nästan alltid de som vågat gå före, som sedan fått med sig resten på förändring av olika slag. Inte att alla enas om att ändra sig samtidigt, vilket vore orealistiskt. Historien visar också att förskjutningar i värderingar och handlande kan ske mycket snabbt.

Djur kan som sagt både lida eller må bra. Men de kan inte tala vårt språk. Därför måste vi föra djurens talan. För att citera Margaret Mead: Tvivla aldrig på att en liten grupp omtänksamma och engagerade människor kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin fungerat.

Göran Hådén