När man sitter i karantän använder man två kikare. En har ett fokus på kortare distans. I den ser man sina barn och barnbarn och sina vänner. I den andra ligger fokus på samhället och på världen utanför Sverige.

När jag tittar i den första kikaren så letar jag med oro för att se att de klarar alla utmaningar i pandemilandskapet.

I den andra kikaren undersöker jag vart samhället och världen är på väg politiskt och klimatmässigt. Det känns inte helt bra, att inte delta i samtal om vad som sker i världen utan att vara en observatör och registrator vars känslor och tankar stannar i karantänen.

Just nu är det oron över vad jag ser i den andra kikaren som är störst. Dels är det den brottsvåg som väller fram genom krigen mellan gängen. Dels är det rasismen som pågår över hela världen och som t ex lett till motrörelsen Black Lives matter (BLM). Dels är det klimatförstörelsen som trots olika protester sakta går mot ett förtvivlat läge.

I den andra kikaren ser jag också många gamla som nu är isolerade och ledsna. Jag tänker att jag kanske borde starta en rörelse som ska heta OPM (old people matter). Jag såg filmen No country for old men på Netflix häromdagen. Uppföljaren kanske kommer heta No country for old people.

Så lägger jag ned mina kikare och ser ut över gräsmattan och tittar på det lokala vädermästerskapet där solen och regnet tävlar och turas om att göra mål. Jag håller covid-avstånd och går inte ut i vädret. 

På ett seminarium på nätet lär jag mig att vi har två delar i hjärnan, en tänkardel och en överlevnadsdel. Under stress degraderas tänkardelen och överlevnadsdelen dominerar.

När jag tar min andra kikare och letar efter stress ute i världen fastnar jag för president Trump. Hans tänkardel har degraderats och hans överlevnadsdel har exploderat och blivit ett moln som sprids över USA.

Det blir ett ständigt dilemma hur ofta jag ska ta fram mina kikare och hur ofta jag istället ska följa talgoxarnas vädjande blickar om fler talgbollar och ekorrens språng över gräsmattan.

Thomas Ekbom