Beslutet att skärpa vårt lands vapenlagar har i dagarna lett till såväl välkommen som löftesrik splittring inom Sverigedemokraterna (SD). Partistyrelsen är FÖR skärpta vapenlagar, men inflytelserika herrar i partiet – Richard Jomshof, Tobias Andersson och Adam Marttinen – är EMOT.

Också lejonparten av partidistrikten är emot. Det uppges att diskussionens vågor går höga inom partiet och att många av de äldre SD-uvarna är rasande. Om detta verkligen stämmer mer än till eftertanke, så kan man inte göra annat än att le inåtvänt.

Att SD:s partistyrelse säger sig vara anhängare av skärpta regler lär bero på att man har ambitionen att ingå i regeringen efter nästa val – Jimmie Åkesson är ju t o m statsministerkandidat – och att man är rädd för att stänga dörren, om man säger blankt nej. Det är lätt att förstå den tankegången. Men de verkligt hårda pysarna, av vilka tre nämnts ovan, håller benhårt på de heliga principerna och skyr den här sortens fruntimmersfasoner.

Jag har länge menat att Åkesson ÄR Sverigedemokraterna. Om han faller bort, så kommer partiet att spricka. Nu tror jag inte att denna kris leder till att han detroniseras. (Nästan) alla inom SD förstår nog att Jimmie är oumbärlig. Men om delar av partistyrelsen byts ut och om fotsoldaterna vägrar upphöra med sitt knorrande, så är mycket vunnet.

Ett sargat SD vore något av det bästa som kunde hända här i riket. I så fall har tragedin i Örebro också medfört något gott.

”I så fall” ber jag att få understryka. Naturligtvis inte på något annat sätt.