20 mars 2021

Har man i likhet med mig vuxit upp på en liten gård  med två eller tre grisar och sett griskultingar födas och dia sin mamma, växa och leka och sedan obevekligen gå vidare till slakt, är det svårt att inte känna något som liknar kärlek till Grisen.

Många av de fakta som jag framför här har jag hämtat ur boken ”Grisens Historia” (av Martin Ragnar, Carlssons förlag). Medan synpunkter och mer subtila uttalanden om grisar, kommer ur mina egna erfarenheter från barndomens närkontakt med grisar.

Hur ser våra inre bilder av en gris ut?  

En långsmal gris utan päls, men med lite borst istället?  En lortig sak som förorenar till och med i sin egen matho? Ett själlöst väsen som ingen behöver visa omsorg om?  

Sanningen är att de flesta av oss vet väldigt lite om dessa fyrbenta grymtande varelser, som vi äter utan vidare funderingar.

Det finns fler sorters grisar än de vi vanligtvis ser avbildade. Vi tänker kanske på rosa tamgrisar i fabrik, vildsvin, små kinesiska sällskapssvin, grisar som letar tryffel och grisar som äter ekollon. Men det finns grisar av flera kulörer, av olika modeller och olika kynne, över hela världen sedan minst 35 000 år. 

Grisen har i olika kulturer helt olika status.  Ett par stora religioner anser att grisen är oren, medan grisen hos vissa folk och kulturer dyrkas och där grisen ger sin ägare hög status. I Melanesien anses grisar besitta stora krafter och har hög rang och det var just i skepnad av en gris, som den hinduiska Guden Vishnu lyfte jorden upp ur havet vid tidens begynnelse.

Varaha – den avatar av guden Vishnu som lyfte världen ur intet

(Bild: A108.net, CC PDM 1.0)

Alltså stort hopp mellan å ena sidan synen på grisen som oren och syndig – å den andra som helig och i besittning av stora krafter. Och detta gäller i nutid. Många av oss har nog också en uppfattning om grisen som oren, rent fysiskt, vilket inte är sant. Grisen har ett stort behov av att ha rent omkring sig. Den skiljer alltid på var den har sitt avträde och var den äter. Som jag minns min barndoms grisar, så var de alltid noga med detta. Att grisar grottar in sig i gyttja utomhus om de kan, har för grisen rent praktiska orsaker. 

Detta intelligenta djur har ett fantastiskt luktsinne. I experiment där förmågan att hitta ett gömt föremål testades med dels grisar, dels hundar, utföll testet  till grisens fördel.  

En bekant till mig hade en gång en helt vanlig svensk griskulting som husdjur. Suggan hade fått fler ungar än hon hade spenar och den lilla kultingen blev undanskuffad och utan mat. Alltså fick den bo hos människorna. Den vandrade ut och in precis som hunden i huset och den gjorde sina behov väl avskilt utomhus.

Apropå relationen gris-människa är det värt att betona likheten mellan människans och grisens biologi. Att kunna använda grisnjure och grishjärta som transplantat till människa, är inte längre science fiction.

Vi har gott om grisarter i världen. Alltifrån den domesticerade varianten av vildsvin som vi känner från våra grisfabriker, till en mängd andra med olika  utseende: prickiga grisar, fläckiga och randiga grisar, bulliga och slanka, stora och små. Korthårig gris, krullhårig gris. Grisar med hårman ända ned till svansen och grisar med stora betar.

Grisen är så läraktig att den lätt lär sig alla trick som en hund kan och dessutom fortare. Den är mycket social, kan lära sig namn och lära sig lösa problem. 

Det är svårt att inte tycka om detta djur. Och har du sett en del av de uttryck grisen kan ha i sina ögon så är det inte svårt att avstå från att äta gris.

Vanja Regnander

Vanja Regnander är pensionerad sjukgymnast och sedan barnsben också fritidsmusiker. Hon har alltid varit mycket intresserad av teknik, vetenskap och natur. På senare år har miljöintresset blivit allt större, eftersom nästan allt kan kopplas till vår miljö.