29 december 2021

Under åren har stora delar av miljörörelsen, däribland vi på Greenpeace, upprepat kritiserat Konsumentverket för hur myndigheten sett mellan fingrarna gällande greenwashingkampanjer från företag ansvariga för stora utsläpp. Detta trots att myndigheten fått en ny uppsättning verktyg från politiskt håll, i syfte att skärpa tillsynen av vilseledande reklam. 

När Konsumentverket nu väljer att stämma Arlas klimatkompensationskampanj och ta dem till domstol är det bara att gratulera: Ett lämpligare fall att ta till domstol är svårt att hitta, och vi berättar gärna varför.

Vi börjar med lite bakgrund…

Klimatkompensation är en metod som företag gärna använder sig av för att komma undan med stora utsläpp med hedern i behåll. Idén är i grunden byggd på ett feltänk där irrelevanta kopplingar mellan olika miljöåtgärder blandas ihop, och även om det fungerade i grunden är det nästintill omöjligt i praktiken bevisa att ens utsläpp faktiskt blir “kompenserade”. Dessutom har stora klimatkompensationen satsningar i Syd blivit kritiserade för hur man behandlat den lokalbefolkning som ska utföra kompensationsarbetet på plats.

Zeromission, som Arla lejt ut sitt klimatkompensationsarbete till, är inget undantag. Hela 2/3 av de lokala deltagare vittnar om uteblivna betalningar, bristande information och att de förväntas ta en orimligt stort del av projektets risker och kostnader.

Vad som inte heller går är att påvisa är att de klimatåtgärder Arla betalar för är likvärdiga de utsläpp deras verksamhet släpper ut, ett såkallat nettonoll-resultat. Detta har blivit påtalat av ett flertal myndigheter i Sverige och internationellt, men något som företag såsom Arla, fortsätter bygga reklamkampanjer på.

Ett exempel på en sådan kampanj är just den som Konsumentombudsmannen nu stämt Arla för. Arla har på sina ekomjölkförpackningar, i reklamfilmer och på reklamaffischer bland annat hävdat att deras ekomjölk är koldioxidneutrala, det vill säga att slutresultatet av deras produktion av ekomjölk inte bidrar till klimatförändring. Det är ett djärvt påstående från ett av Europas största mejeriföretag och producent av ett av de livsmedelsgrupperna som orsakar störst utsläpp av bland annat koldioxid och metan. 

I syfte att marknadsföra

Som konsument är det lätt att tro att detta innebär att Arla, som gärna presenterar sig som ett kooperativ vilket ägs av småskaliga mjölkbönder som värnar natur och älskar sina djur, har de bästa intentionerna och sätter både planet- och djurvälfärd högst. Och i vissa fall stämmer kanske detta.

Men faktum är att Arla fastställde, i ett domstolsbeslut från 2018 att den främsta anledningen till att företaget klimatkompenserar är för att kunna använda detta i marknadsföringen av produkterna. Bara genom att erkänna detta blir klimatkompensationen avdragsgill enligt svensk lagstiftning. I sin iver att få dra av pengar i verksamheten har Arla alltså själva lagt fram handfast bevisning för att klimatkompensation inte har någon koppling till något i produktionen, men kan öka försäljningen, och därmed är avdragsgillt.

Skulle de däremot inte kommunicerat ut att de klimatkompenserat skulle detta setts som en gåva och således inte vara avdragsgillt, något som exempelvis Saltå Kvarn valde att göra och därmed inte fällts för vilseledande marknadsföring. 

Mejeriföretagets “netto-noll”-kampanj som nu ska bedömas i domstol

Klimatneutral?

Detta eftersom företaget menar att utsläppen som produktionen av ekomjölken släpper ut kompenseras genom projekt i andra delar av världen med syfte att minska utsläpp eller binda mer koldioxid från atmosfären. Det man kommunicerar är alltså att slutresultatet av deras produktion av ekologisk komjölk inte bidrar till klimatförändring. Med denna falska matematik kan alltså konsumenten ledas till att tro att komjölken är ett bättre val för klimatet än en mindre klimatpåverkande dryck, trots att verkligheten är tvärtom. 

För att vi ska ha en chans att minska utsläppen i den takt som krävs för att nå Parisavtalets mål om högst 1,5 graders global temperaturhöjning krävs måste utsläppen minska från alla sektorer överallt. Inte minst här i västvärlden eftersom det är vår konsumtion och produktion som leder till de största delarna av de globala växthusgasutsläppen. Är vi uppriktiga med vår ambition att minska våra utsläpp är det alltså just det vi ska göra : minska våra utsläpp. Inte betala oss fria att fortsätta som vanligt. 

Klimatkompensation är ett typexempel på en falsk lösning på klimatproblematiken

Att klimatkompensera bygger på en tro att vi kan fortsätta med business as usual så länge vi, ofta i den rikare delen av världen, betalar någon annan, ofta i den fattigare delen av världen, att skapa sätt att reducera utsläpp, ofta genom bevaring eller plantering av skog. Som konsument med intentionen att köpa den mjölkdryck som har lägst klimatpåverkan blir jag  med Arlas gröna certifieringar och nettonollreklam vilseledd att köpa deras ekologiska mjölk, i tron att denna har noll klimatavtryck, snarare än en växtbaserad dito, med ett lägre reellt avtryck. 

Additionalitet och permanens

Begreppet additionalitet används ofta i klimatkompensationssammanhang. Det betyder att ett klimatkompensationsprojekt ska kunna bevisa att motsvarande klimatnytta inte skulle ha skett utan projektåtgärderna. Säg att ett företag planterar en skog på en plats för att kompensera för sina utsläpp. Gott så, men det går inte att bevisa att denna skog, eller motsvarande, inte skulle planterats ändå, oavsett företagets klimatkompensation. 

Ett annat problem handlar om permanens, vilket innebär att ett projekt ska kunna garantera att utsläppen tas ur atmosfären permanent, och inte bara under de par åren som projektet pågår. Ett projekt som klimatkompenserar genom exempelvis trädplantering måste därför kunna garantera att koldioxiden som lagras i träden stannar där under en längre tidsperiod än vi rimligtvis kan planera för.

Problemet här att ingen kan garantera att dessa träd verkligen kommer stå kvar och ta upp och lagra koldioxid “för evigt”. Grenar kan brytas av för bränsle, skogar kan brinna, träd bli angripna av skadedjur och sjukdomar, för att nämna några exempel. Dessutom ändras markanvändningspolicys ofta, inte minst i länder med politisk instabilitet och utbredd fattigdom, det vill säga som i många av de länder där dessa projekt utförs.

Det är bra att Konsumentverket tagit Arla till domstolen. Men faktum är att myndigheten sedan 2016 haft befogenhet att direkt fatta beslut om vite för tydliga fall av vilseledande miljöpåståenden i reklam. Detta är ett verktyg med stor potential som Konsumentverket ännu aldrig nyttjat, något vi starkt uppmanar dem till att börja göra i de fall som är tydligt vilseledande, såsom fallet med Arla och nettonollutsläppen.

Kan inte kompensera oss ur krisen

Dessutom måste regeringen ge Konsumentverket tydliga direktiv att städa upp i annonsörernas användande av klimatkompensation i reklam och på förpackningar: Klimatkompensation i marknadsföringssammanhang kan lyftas som de välgörenhetsprojekt de är – frånkopplade från produktens klimatpåverkan. Däremot måste det säkerställas att konsumenter inte förleds att tro att klimatkompensation kan minska de faktiska utsläppen för ett företag, produkt eller tjänst.

Slutsatsen är att vi inte kan kompensera oss ur en klimatkris

Det vi däremot kan göra är att drastiskt minska på utsläppen av fossila gaser. Bevarande av skog, återvätning av våtmarker och en ansvarsfull markanvändning är viktiga faktorer, men snarare än att leja ut detta till människor på andra sidan jorden föreslår vi att Arla och andra företag börjar med att vidta åtgärder på hemmaplan. Med det sagt så ska vi självklart stötta arbete för utsläppsminskningar och klimatanpassning i globala Syd. Men aldrig som ett sätt att kompensera för vår egen oförmåga att ta hand om våra egna utsläpp. De pengar och resurser som företagen lägger på att framställa sig som hållbara eller grönmåla sig bör istället läggas på att på att klimatsäkra den egna verksamheten och arbeta för att vi får bra politik som kan stötta den omfattade klimatomställning av samhället som faktiskt krävs. 

Sandra Lamborn

Ansvarig för jordbruks- och livsmedelsfrågor på Greenpeace

(Förkortad version publicerades ursprungligen i Aktuell Hållbarhet 14/12 2021)