Jättelika mjölkpaket har placerats ut på olika håll i landet. Det är en del av Arlas senaste reklamkampanj som ska visa på styrkan i den svenska djurhållningen. Debattören och djurvännen Maria Sandblad köper inte den förljugna bild som målas upp av mejerijätten. 

Mjuka bäddar och ryggmassage

En kall bultpustol mot mulen – så ser slutet ut för alla mjölkkor, vare sig de levt under mardrömslika förhållanden, som på ”Arla-gården”, eller under något mindre förfärliga förhållanden på andra håll. Så får vi nämligen 60 procent av vårt ”nötkött”. Men inget om den sanningen, om de smärtsamma juverinflammationerna, sorgen eller de stulna liven finns med i den fantasifulla beskrivningen av Arlas verksamhet på de jättelika mjölkpaket och jätteannonser som synts i media och på olika platser i Stockholm, där tillvaron för Arlas mjölkkor mest liknas vid en behaglig spavistelse med ”mjuka bäddar”, fritt svängrum och ”ryggmassage”!

Där står inget om att vi däggdjur måste föda barn för att få mjölk i bröst eller juver, en mjölk specialanpassad till just den artens barn och behov, eller att barnet måste stjälas för att komma åt den – det som sker inom mjölkindustrin, varje dag, hela tiden. Eller att mjölkkons korta tröstlösa liv som ”mjölkproducent” börjar långt innan en ko i det fria ens skulle vara könsmogen. Vilket innebär att hon ”insemineras” – våldtäkt är rätta ordet – med tvångstagen sperma från lika olyckliga tjurar, för att nio månader senare föda en kalv som omedelbart tas ifrån henne, för att efter några månader, samtidigt som hon fortfarande maskinmjölkas varje dag, hård metall istället för mjuk mule not hennes allra känsligaste, insemineras igen, för att föda en ny kalv som direkt tas ifrån henne. 

Det står heller inget om hur hon när mjölken sinar och hon inte är lönsam längre, uttjänt och tömd, skickas till slakt som tack för allt hon gett. Då är hon bara 5-6 år. I det vilda lever en ko upp till 25 år, i stödjande flockar där döttrarna ofta stannar kvar hos sina mödrar livet ut. Och man nämner inte att det finns oräkneliga filmade bevis för hur kor försöker hindra kalven från att tas ifrån henne, hur de desperat springer efter bilarna som forslar iväg dem, hur de sliter sig för att nå fram till de ensamma båsen där kalvarna står i väntan på att själva bli mjölkkor (honkalvar), eller på att skickas till tidig slakt för att bli kalvkött (hankalvar).

Ett tungt ok skulle lyftas från oss alla

Vi har alla lurats att tro på idylliska Bregottfabriker, på att kor måste mjölkas och att vi behöver komjölk, att vi alltid druckit mjölk. Men den lobby- och reklamstyrda affärsidén ”komjölk som livsmedel” har inte ens hundra år på nacken, mjölk från ett annat däggdjur är ”det mest onaturliga vi kan konsumera” och de flesta människor i världen är naturligt laktosintoleranta. Ingenstans är vi så bensköra som i det norra mjölkbältet och det höga hormoninnehållet stör vår egen hormonbalans (Prof Colin Campbell, The China Study). Djurindustrin är dessutom en av de största pådrivarna av klimatförändringarna. 

Vi har alla skäl att sluta stödja en av de grymmaste industrier människan frambringat; en industri som så totalt förtrycker och manipulerar den kvinnliga principen, att bära och föda fram nytt liv och att vårda det; en industri som skulle kunna ta fram samma produkter gjorda av grödor som växer ur marken, istället för ur ett stort lidande. Det vi inte köper produceras inte. Så enkelt är det.

Ett tungt ok skulle lyftas från oss alla, också producenterna, som någonstans måste känna att den sorgfyllda djurhållningen inte är vad de egentligen vill ägna sig åt. Ett växtbaserat livsmedelssystem är den avgörande pusselbiten för att rädda vårt klimat och efterfrågan på växtbaserad mjölk ökar lavinartat i världen, medan försäljningen av komjölk går ner. Låt Arlas förljugna mjölkpaket bli en gravsten över en destruktiv affärsidé och istället bana vägen för en hållbar växtbaserad era, för en medkänslans tid som tar vid.

Maria Sandblad