12 december 2020

Året går mot sitt slut och litet känns det som världen också gör det.

Ansträngningarna att hejda klimatförstörelsen räcker inte till syns det. Det är svårt att ha en optimistisk realistisk tro på att det ändå finns potentialen att allt ska bli bra.

Men innan vi deppar ihop så måste jag ändå reflektera över den nuvarande verklighetssituationen. Frågan är om nu finns. Vi lever i en matrixsituation där verkligheten är den som finns på zoom och den riktiga verkligheten inte existerar. Man kan inte längre ta någon i handen, inte krama någon, inte dansa med någon. Om man inte befinner sig i en parsituation hemma.

När inte zoom håller på sitter jag där i en annan overklig vardag. 

Det overkliga är tankarna på tiden som fanns före pandemin. Om dagarna dyker olika gamla arbetssituationer upp liksom i dimma.  Konflikter. Mysstunder. I drömmarna passerar otroliga möten som saknar både början och slut.

Men minnena från forna tider konkurrerar med fantasier om verkligheten efter pandemin. Skräckbilder med svältande barn och drunknande vuxna dyker upp. Skog som brinner, olja som breder ut sig i strömmar över gator och torg. Djur som plågas.

Åter framför datorskärmen följer jag zoom möte på zoom möte. Ansikten ser på mig från sina rutor. Föreläsare förklarar allt som går att förklara. Tappra försök till dialog ersätts av monologer. Det som förr var kroppsspråk har ersatts av några tecken. Om du vill nåt kan du trycka på en knapp så syns en hand.

Naturen har försvunnit. På skärmen syns inga fåglar. Inga sjöar eller åar.

Promenader utmed vackra leder kan man bara läsa om i turisttidningarna. Det susar inte i träden. Det finns ingen bäck som porlar. Inget skrammel från baren hörs i restauranten. Inga frågor om kakor och bullar ställs i nåt café. Ingen skön bris fläktar på skärgårdsbåtarnas däck.

Det är en tröst att sårbarhet och empati kan finnas kvar på zoom 

I mindre sammanhang som t ex mans och kvinnogrupper. På julafton kan släktingar på olika håll i landet ses en halvtimme på zoom innan Kalle. Barnbarnet har glömt hur farmor och farfar ser ut men de ser några äldre på zoom som verkar bekanta.

Nuet försvann och vi gick in i en låtsasvärld utan gator och torg och utan kroppskontakter. Vi stirrar på zoom och mellan sändningarna letar vi glada tillfällen i våra minnen. Vi stänger av hemskheterna på radio och TV. Eller: Med vaccinet kommer nuet tillbaka med kramar och med mysig trängsel i baren. 

Thomas Ekbom