26 januari 2022

Wow. Det är min spontana känsla när jag läser nya boken Frihandelns fångar. Tänk att en kritisk bok om internationella handels- och investeringsavtal kan vara så pass medryckande och intressant. Här finns många berättelser som borde fyllt löpsedlar. 

Några frågor som tas upp i boken: 

* Varför driver svenska politiker på för att det ska bli lättare för storföretag att stämma stater på mångmiljardbelopp om bland annat nya miljöåtgärder minskar företagens vinster? 

* Varför hyllar man avtal där normen är att staten inte får ta tillbaka misslyckade privatiseringar, till och med om det sker på kommunal nivå i vissa fall? Om exempelvis Systembolaget privatiseras, så får en ny regering inte återinföra systemet oavsett hur många svenskar som vill det.

* Varför ger man just näringslivet ännu större möjligheter att lobba för sina intressen, på sätt som miljöns företrädare inte får skuggan av en chans till?

Långa och svårtolkade

TTIP, CETA, Mercosur, och så vidare – miljoner har demonstrerat mot dessa avtal i andra länder, men i Sverige har debatten gått från svag vind till stiltje, trots att nya omvälvande avtal hela tiden processas vidare. Ett skäl är att i EU är svenskar de allra mest positiva till frihandel, kanske delvis till följd av vår historia och cirka 1,5 miljoner som jobbar med export.

Det behövs förstås handel och handelsavtal, problemet är hur avtalen är utformade.
Företag ska så klart också ha rimliga rättigheter, men avtalen ger storföretagen så mycket större makt än folkvalda, fackföreningar och företrädare för djur och natur.

Det är fullt begripligt att kritiker engagerat sig i enklare frågor eftersom de här avtalen är många, långa och delvis svårtolkade juridiskt och politiskt. Exempelvis är CETA-avtalet mellan EU och Kanada på över tusen A4-sidor. Det har ofta saknats tillräckligt bra och aktuella kritiska sammanfattningar på svenska, vilket gjort det svårt att bemöta alla påståenden från handelslobbyister. 

Oktober 2015. En kvarts miljon människor samlas för att demonstrera mot TTIP och CETA (Foto: Edda Dietrich, CC BY-SA 2.0 )

Dagens tidspressade journalister har inte heller tid att sätta sig in i det hela och förklara för allmänheten vad som pågår. Samtidigt har ansvariga politiker ansvar för så många andra frågor att även de får svårt att klara egen fördjupning i dessa frågor. 

Därför är den här nya boken så värdefull, för den ger en tillräckligt bra grund för att på allvar kunna ta debatten och folkbildningen om hur avtalen faktiskt fungerar.

Frihandelns fångar är skriven av Rikard Allvin som författat flera fylliga rapporter om handelsavtal och tidigare jobbat länge som sakkunnig i dessa frågor för Miljöpartiet i EU-parlamentet. Trots titeln är boken nyanserad och resonerande kring olika aspekter av avtalen och möjliga vägar framåt, grundat på 485 källhänvisningar.

Lobbyismen för avtalen

Det är den icke folkvalda EU-kommissionen som förhandlar avtalen för EU och därmed för Sverige. När de diskuterar förhandlingarna har de väldigt många fler möten med näringslivet än med företrädare för människor, djur och natur.

Allvin tar upp en rad exempel på de täta banden mellan bland annat ansvarig myndighet Kommerskollegium och de ledande lobbyisterna Svenskt Näringsliv.

Svenskt Näringsliv var 2015 den nationella påverkansaktör med klart flest möten med EU-kommissionen om TTIP i hela Europa. Men även de svenska socialdemokraterna är internationellt pådrivande för avtalen och rätten att bli stämd. Man kan onekligen fråga sig hur det kunnat gå så långt, eftersom S på hemmaplan är kända för att gå väldigt långt för att ÖKA sin makt, inte för att frivilligt lämna ifrån sig makt.

I olika länder landar socialdemokrater i radikalt olika slutsatser i dessa frågor. I Socialdemokraternas medlemsomröstning i Österrike blev det hela 88 procent nej till CETA, EU:s handelsavtal med Kanada.

När det behövs lägger EU stora resurser på att samla det nödvändiga stödet för avtalen. En återkommande åtgärd är att på olika sätt dra tillbaka förslag efter kritik, för att sedan återkomma med liknande förslag under nytt namn. Man har analyserat att förkortningar som TTIP och CETA tenderar “låta som giftiga kemikalier” och förkortningar underlättar dessutom att prata om avtalen. Därför försöker man nu undvika förkortningar på nya handelsavtal…

Cecilia Malmström var EU:s handelskommissionär mellan 2014 och 2019. I sin roll var hon en stark förespråkare av ovan nämnda frihandelsavtal. (Public Domain)

Se även: Sverige stödjer frihandelsavtalet med Mercosur

Argumenten om avtalen

Sverige är som sagt EU:s mest frihandelspositiva land och avtalen har motiverats med att de ger jobb och tillväxt. Studier har dock visat att dessa effekter är väldigt små, så nu pratar man istället hellre om ett enskilt småföretag som gynnas och om export i stort.

När Sverige 2019 hotades med stämning på 17 miljarder kronor (mer än hela miljöbudgeten då) efter att ha förbjudit uranbrytning så klarade vi oss den gången genom tur med en teknikalitet. Men stämningen kom genom Energistadgefördraget som alla riksdagspartier röstade ja till på 90-talet. Så det är först på senare år som insikten vuxit om hur illa dessa avtal är i praktiken.

En del argumenterar för att det ibland kan vara “gröna” företag som gör stämningar, som när subventionerna för solceller i Spanien försvann. Men politisk flexibilitet behövs ju även i sådana fall och det lär knappast vara mest gröna företag som missgynnas nu när hela världen snabbt ska bli fossilfri. Är man dessutom för demokrati, så bör man rimligen inte bara vara det när ens egna intressen gynnas.

Med TTIP och Mercosur hotas vi också av att det väller in mat från Syd- och Nordamerika som inte vore laglig att producera i EU på grund av dess effekter för människor, djur och natur.

Skrivningar om miljö och fackliga rättigheter blir dock successivt bättre i avtalen. Men det betyder inte att de är bra. Just kapitlen om hållbarhet i EU:s handelsavtal saknar formella konsekvenser om de inte efterlevs och har generellt svaga skrivningar som till och med Trump och Bolsonaro skriver på.

Ofta kan beslutad text tolkas olika och till skillnad från våra vanliga domstolar, så behöver dessa specialdomstolar i ICS (fd ISDS) inte gå efter hur text tidigare tolkats i domstolen. Därför kan tur avgöra om man får “rätt” domstol. 

Att lämna avtalen är lättare sagt än gjort. Det är oklart om Sverige ensamt skulle kunna lämna CETA eller om vi behöver få med oss hela EU. Däremot har Italien lämnat Energistadgefördraget medan flera EU-länder vill att EU samfällt lämnar.

Enbart genom Energistadgefördraget har Spanien stämts över 40 gånger till följd av många ändringar i sin miljöpolitik. Men även Italien har stämts (av oljeföretag) EFTER att de lämnat avtalet, eftersom möjligheterna att stämma upphör först 20 år efter att ett land lämnat avtalet! Investeringen ska vara gjord innan landet lämnar, men hur framtida politiska åtgärder kan försvåra för företag är ju svårt att veta många år i förväg. Och just kommande 20 år ska ju hela resan till fossilfrihet ske.

President Jair Bolsonaro har vid upprepade tillfällen uppmuntrat till ökad skövling av Amazonas regnskog (Foto: Matheus Câmara da Silva)

Se även: Protester bromsar frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur

Vägen framåt

Så vad bör vi göra? Än så länge har antalet stämningar varit begränsade, men ökar nu snabbt när avtalen blir fler och erfarenheterna större. Den främsta effekten av stämningshoten lär vara att politiken anpassas till att undvika stämningar. Så vissa avtal bör lämnas snarast, men hur ska vi göra för att inte vara bakbundna i 20 år?

Att reformera befintliga avtal är teoretiskt möjligt men svårt och tidskrävande. En bättre väg kan istället vara att skriva nya avtal som medvetet står i konflikt med tidigare avtal. I juridiken finns nämligen begreppen lex posterior som gör att senare avtal går före tidigare, samt lex specialis som gör att specifika författningar går före generella. EU-parlamentet gav stöd till att försöka jobba så med Parisavtalet för klimatet.

Det finns mycket mer intressant i boken, så sammantaget är Frihandelns fångar en utmärkt bok som pedagogiskt och relativt lättläst visar hur djupa problemen är med dessa “handelsavtal” för miljö, hälsa, välfärd, demokrati, osv. Det som nu behövs är politisk press för att riva dessa hinder.

Göran Hådén

Se även: Rädda regnskogen – stoppa Merosuravtalet

Se även: Debatt: Stoppa storföretagens stämningar