6 januari 2021

Ungefär var tionde människa går och lägger sig hungrig ikväll. Den andelen riskerar bli mycket större till följd av klimatkrisen. De flesta tycker det är väldigt allvarligt, men det är inte lika många som agerar så mycket på det, eftersom det inte är normalt att agera så mycket på framtida diffusa globala hot.

De som ändå agerar gör det på radikalt olika sätt. Tänk en skala som löper från ”Därför måste jag göra allt jag kan för att mänskligheten ska dämpa klimatkrisen” till ”Därför måste jag göra allt jag kan för att förbereda mig så att jag och min familj överlever så bra och så länge som möjligt vid en samhällskollaps”.

Försäljare av beredskapsmaterial vittnar om större efterfrågan än någonsin nu under pandemin. Det som först märktes som slut på toapapper i närbutiken blev sedan långa köer för att köpa vapen i USA, osv. 

Bland miljardärer gäller nu inte bara höga staket och egna öar, utan det har även blivit relativt vanligt med egna skyddsrum som troligen aldrig kommer rädda några liv. Dessa har skapats av resurser som skulle kunna rädda åtskilliga liv här och nu.

På tvärs med denna skala finns också skalan mellan individuellt och kollektivt fokus. Hur mycket kraft ska jag lägga på att minimera min egen klimatpåverkan, jämfört med att påverka att andra och politiken minskar klimatpåverkan? Och hur mycket ska vi tillsammans förbereda oss för den osäkra framtiden, jämfört med att var och en bunkrar efter intresse och förmåga? 

Beredskap och mental resiliens

Sverige hade länge krisberedskap med stora lager av mat och ett färdigt system för ransonering att sjösätta vid behov. När det avvecklades efter kalla kriget växte individuell prepping. Men nu har regeringen nyligen bestämt att vi åter ska bygga upp en gemensam beredskap så att det finns mat och vatten för alla i en tillfällig kris.

Detta kommer dock ta några år. I nuläget bygger Sveriges krisberedskap på att alla ska klara sig tre dygn själva hemma även om el och transporter upphör. Att ha några dagars lager av bra mat som inte kräver tillagning är enkelt för de som följt våra tips om GEBEN-mat, kompletterat med några dunkar dricksvatten i förrådet.

Energimyndigheten konstaterar i sin Handlingsplan för klimatanpassning 2018 att beredskap inte bara gäller mat och privatpersoner: ”alla energianvändare har ett eget ansvar att förebygga och lindra konsekvenser av ett avbrott i bland annat energileveranserna”. Vad det konkret innebär har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en sida om här.

I första hand handlar krisberedskap varken om utrustning eller mat (mat kan vi i nödfall klara oss utan flera veckor om vi har eller renar dricksvatten), utan om mental beredskap och drivkraft, kunskap och samarbete med grannar. Resiliens som att likt en tennisboll snabbt kunna återta sin form efter ett hårt slag, istället för att knäckas likt en pingisboll.

Gemensamhet i kristider

Men det är stor skillnad på att vara beredd på tre dagar eller tre decennier. Över tid krävs en anpassning av samhället som måste göras gemensamt och politiskt. Individer kan givetvis bidra till det, men i allt bör vi jämföra med alternativkostnaden.

Vissa tränar kroppen varje dag för att inte dö i förtid, men utöver de mer kortsiktiga positiva effekterna av träning så går den ökade livslängden som träningen ger ganska jämnt upp med tiden det tar att träna, så det gäller att trivas med träningstiden. På samma sätt är frågan om man i snitt verkligen ökar sin livslängd eller livskvalitet av att bunkra dyr mat som ska hålla i 25 år, även om man har råd?

På det mindre jordnära planet finns hot mot hela mänskligheten som art. Förutom att minimera risken för dessa hot skulle det ju krävas relativt lite för ett system där det i varje givet läge finns ett tillräckligt antal personer i långvariga skyddsrum på olika kontinenter för att vid en plötslig katastrof kunna bygga upp den mänskliga civilisationen igen. Det finns även de som underfinansierat jobbar för att utveckla metoder att kunna producera mat till alla även om allt jordbruk skulle slås ut. 

Coronakrisen har påmint oss om hur sårbart vi byggt vårt globala samhälle. Vissa som har allt de behöver i vårt överflödssamhälle, rustar därför på egen hand för osannolika men inte omöjliga scenarion. Men hur stora risker är lagom?

Lagom vore kanske att personligen vara beredd på kortare kriser, men större kriser behöver vi klara tillsammans och varje dag kan vi hjälpa de som lider här och nu. Faktum är att det dominerande beteendet vid kriser inte präglas av egoism, utan tvärtom altruism.

Göran Hådén