Klimathotet är det mest omedelbara hotet. Den ensidiga satsningen på militär upprustning kan inte försvaras, med tanke på att vi lever i en värld som är på väg att destrueras, förstöras och göras obeboelig.

Jag kan inte för mitt liv få de politiska agendorna att gå ihop. Enligt min uppfattning är följande påståenden riktiga:

Sverige hotas inte militärt av Ryssland på kort sikt och knappast ens på medellång sikt. Men det är naturligtvis möjligt att vi kommer att hotas av Ryssland, OM Putin och den härskande kasten i Kreml mal ner motståndet i Ukraina och blir krigets vinnare. Men där är vi inte för närvarande.

Ett omedelbart hot mot Sverige, och i realiteten mot hela vår värld, finns dock – klimathotet. Det hör inte enbart framtiden till: redan i dagsläget är detta hot akut och drabbar i skrivande stund en lång rad fattiga länder i framför allt Afrika. Människor dör i detta nu av översvämningar, skogsbränder, extremväder, förhöjd havsnivå och åtskilligt annat närbesläktat.

Svensk socialdemokrati föreslog nyligen inrättandet av en gigantisk försvarsfond på 250 miljarder kr. Detta är gott och väl – eller också inte… – men jag förstår inte, hur den ensidiga satsningen på militär upprustning kan försvaras med tanke på att vi lever i en värld, som är på väg att destrueras, förstöras och göras obeboelig på grund av de handlingar och det levnadssätt som vi själva – eller snarare vissa av oss – bär ansvar för. En jättelik försvarsfond borde rimligtvis ha föregåtts av en klimatfond i samma storleksordning.

Vi måste också inse att kriget i Ukraina är en brännpunkt. Om vi kan stödja Ukraina i en omfattning som omöjliggör seger för Vladimir V Putin, så kommer ju vår, och andras, militära upprustning inte att te sig särskilt angelägen. Just nu förefaller det mig som om vi i Sverige och EU rustar upp respektive stöder Ukraina i proportionerna 50 – 50, när det klokaste, mest närliggande och mest fredsbevarande borde vara att justera prioritetsordningen till 20 – 80 med Ukraina-stödet i den tyngre vågskålen.

I det sammanhanget kan man också fråga sig hur klokt det faktiskt var att till nästan varje pris gå med i Nato. Ett viktigt argument från nejsidan var ju att vi kunde vara på väg in i en organisation, i vilken högste chefen ganska snart skrev sig Donald J Trump. Nu står vi där med vår tvättade hals och med skägget i brevlådan och med det s k DCA-avtalet för våra synders skull. Överbefälhavare Donald småler i mjugg för att inte tala om hans intime vän Vladimir.

Sammanfattningsvis:

Satsa på klimatet! Öka stödet till Ukraina! Rekommendera våra såta rustnings-vänner att tagga ner en smula!