Det är inte bara i Europa som jordbrukare protesterar mot hur villkoren för jordbruk försämras. I februari sköt exempelvis indisk polis tårgas för att stoppa tusentals jordbrukare att demonstrera för minimipriser på skördar. Globalt ser vi nu samma utveckling som bland annat genomsyrade Sverige under 1900-talet: små och medelstora jordbrukare går i konkurs eller köps upp av storskaliga ägare. Orsaken är industrialiseringen av jordbruket, och de omfattande investeringar det kräver, tillsammans med subventioner som ensidigt gynnar storskalighet och en struktur där företag i distributionskedjan genom sina monopol kan pressa ner priserna på jordbrukarnas produkter.

Men även i Sverige – där storskaligheten redan är långt driven – jäser missnöjet bland jordbrukarna. Nästan 70 procent av Sveriges lantbrukare framhåller att lönsamheten är dålig i den senaste rapporten om lantbrukets lönsamhet, vilket är en mycket kraftig ökning det senaste året. En bidragande orsak är förstås de ökade räntorna. Enligt den senaste lantbruksbarometern har skulderna inom svenskt lantbruk ökat till 366 miljarder kronor, och räntekostnaderna är hösten 2023 dubblerade jämfört med 2022.

Trots att fakta pekar på motsatsen är en vanlig missuppfattning att dagens djurskyddsregler och miljökrav är betungande för det svenska jordbruket. Enligt LRF:s rapport om kostnaderna för den gröna omställningen är den mest betungande posten åtgärder för att hantera översvämningar och torka. Resterande kostnader handlar om elektrifiering och andra snabbåterbetalade investeringar. Trots det har populistiska politiska partier slagit mynt av myterna kring betungande miljökrav och även lyckats genomdriva negativa reformer. Till exempelvis har Frankrike delvis dragit tillbaka tidigare fattade beslut att fasa ut skadliga bekämpningsmedel, EU helt avskaffat mål om att reducera användningen av bekämpningsmedel och på Nya Zeeland finns planer på att avskaffa miljöbestämmelser, vilket gynnar storskaliga konventionella mejeriföretagen på bekostnad av situationen för mindre ekologiska jordbrukare.

Det korn av sanning som finns i myten kring ”betungande miljökrav” är att i ett frihandelssystem kan produkter från länder med mindre nogräknade miljökrav konkurrera ut produkter från länder med en lagstiftning som värnar hälsa och miljö. Men lösningen på det dilemmat kan inte vara att sänka ribban i de länder som missgynnas, utan är rimligtvis att införa restriktioner i importen. Det kan göras både genom miljötullar och totalförbud mot varor som är producerade på sätt som inte skulle tillåtas i det egna landet.

Ett tydligt exempel är att bekämpningsmedel som är så giftiga att de är förbjudna att använda inom EU ändå kan hamna i livsmedel som säljs i EU-länder. Och även här går utvecklingen åt fel håll. Med det nya handelsavtalet mellan EU och de fyra så kallade Mercosur-länderna – Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay – försvinner tullavgifterna på kemiska bekämpningsmedel samtidigt som kontrollen av importerade livsmedel minskar. Och problemet är inte bara teoretiskt. När Greenpeace förra året testade 52 importerade limefrukter från Brasilien visade 51 spår av sju olika kemiska bekämpningsmedel, varav sex var förbjudna att använda inom EU, på grund av både hälsorisker och deras negativa påverkan på den biologiska mångfalden. En tredjedel av de testade limefrukterna innehöll det potentiellt cancerframkallande bekämpningsmedlet glyfosat.

När unionens medborgare går till val i juni står jordbrukspolitiken knappast högst på dagordningen. Men med tanke på att handelspolitiken helt ligger på EU:s bord och att jordbrukspolitiken gör det i mycket stor omfattning, är det svårt att se någon annan fråga där resultatet i EU-parlamentsvalet har så stor betydelse.