2019 hotades Sverige med en stämning på 17 miljarder kronor av det australiensiska gruvbolaget Aura Energy. Anledningen är att företaget tror att de förlorar pengar på förbudet mot uranbrytning som infördes i Sverige 2018. Sverige stäms via ett internationellt investeringsavtal – helt utanför nationella domstolar – och skadeståndskravet är större än hela statens miljöbudget.

Det är första gången Sverige stäms, och vi ser ut klara oss denna gång tack vare att Australien inte formellt ratificerat det avtal bolaget hänvisar till. Men övergripande är utfallen i liknande tvister ganska jämnt fördelade mellan att stater vinner, att storföretag vinner, eller att man möts i en kompromissuppgörelse.

Handlar om maktförskjutning

Flera andra länder har redan fått erfara hur de här avtalen fungerar. Bara de senaste åren har Nederländerna stämts för att ha förbjudit kolproduktion, Italien för att ha förbjudit kustnära oljeborrning och Frankrike hotats efter att försökt fasa ut inhemsk olje- och gasproduktion.

Den nya generationen handels- och investeringsavtal kan hota övergången till ett hållbart samhälle. Det här är något annat än de handelsavtal vi tidigare haft. TTIP, CETA och Mercosur-avtalet som främjar skövling av Amazonas regnskog är bara några av de många avtal som nu är på gång.

Vi ska inte låta oss luras av de pliktskyldiga vackra orden om miljö som finns i delar av dessa avtal. Det är ord som till och med Brasiliens Bolsonaro glatt skriver under, för det är de konkreta konsekvenserna som spelar roll. Jämför med hur alla partier påstår sig agera för ett hållbart samhälle och hur alla länder skrivit under Parisavtalet för klimatet. Världsledare kan till och med hålla brandtal utifrån miljörörelsens slagord om hur tomma ord och mera prat, räddar inte vårt klimat.

Även ordet handelsavtal är missvisande. De här avtalen handlar mer om maktförskjutning än handel. Ska vi kunna ha en demokrati där vi stärker miljölagarna utan att riskera många miljarder till storföretag i skadestånd?

Svenska regeringar stödjer avtalen

Om ett avtal som CETA (handelsavtal mellan EU och Kanada) till fullo träder i kraft, så är uppsägningstiden 20 år innan vi kan slippa investeringsskyddet för gjorda investeringar. Med andra ord, vi låser fast oss i en begränsning av möjligheterna för bättre miljöpolitik just de år som vi måste göra hela resan till nollutsläpp för klimatet.

Det är inte heller bara miljön som drabbas. Uppsägningstiden 20 år gäller också om vi vill ta tillbaka andra misslyckade privatiseringar i statlig regi. Till exempel om en ny regering skulle avskaffa Systembolaget, kan det tidigast ångras efter 20 år även om en senare regering skulle lämna avtalen direkt. Ännu mer makt flyttas på så sätt från den enskilde medborgaren till storföretag. Demokratin urholkas ännu mer.

Internationellt har kritiken länge varit stor från miljörörelsen och andra med miljoner demonstranter över tid, men varje svensk regering har ställt sig positiv till den här typen av avtal. Detta trots att det räcker med ett enda EU-land för att fälla avtalen för hela EU.

Att de här avtalen är väldigt omfattande och komplicerade gör det svårt för människor att sätta sig in i vad som pågår. Miljoner har ändå protesterat och makthavarna har reagerat på kritiken. Men inte genom att sluta kompromissa med naturens villkor, utan genom att börja kalla avtalen för namn som de tror medborgarna ska tycka låter attraktivare än namn som låter som okända kemikalier, som CETA.

Det är nu hög tid att kraftsamla för att motverka den här utvecklingen. Storföretagen har som alltid massiva resurser att lobba för sina intressen i dessa avtal. Därför behöver miljörörelsen prioritera att låta åtminstone några personer i varje land ägna sig åt dessa frågor på heltid.