I ett långt telefonsamtal i förrgår undrade en av mina äldsta vänner, om jag plågas mycket av det djupt bekymmersamma läge som vår värld, vår planet, befinner sig i.

Det är en knivig men viktig fråga, och jag visste nog inte riktigt hur jag skulle svara. Jag kunde förstås ha svarat JA utan att göra avkall på sanningen i alltför hög grad. Men ”plågas” är knappast det rätta ordet. I de mångbottnade känslor jag har inför världens tillstånd av i dag har sorg en given plats. Till detta kommer besvikelse och även en rejäl dos förundran: hur kunde det bli så här? Så här enastående inkompetent och destruktivt?

Men det mest påtagliga är nog ändå känslor av klaustrofobi. Jag ser en massa elände – Ukraina, Gaza, Trump, Putin, Tidö-regeringen och klimatnödläget – samtidigt som jag har så små möjligheter att göra någonting åt det, förutom på yttersta marginalen. Just detta är, till råga på allt, en del av vidrigheterna: den enskildes chanser att göra sin röst hörd och bidra till ett annat och bättre samhällsklimat skärs planmässigt och systematiskt ner. Demokratin hotas numera i land efter land efter land.

Jag tror att man gör klokt i att söka sig till sammanhang, där man blir lyssnad på och där andra delar ens besvikelse och frustration. Under världskriget, det senaste, samlades människor av de mest skiftande slag och med vitt skilda erfarenheter i motståndsfickor i olika delar av landet. Jag tänker på Eyvind Johnsons ”Grupp Krilon” och diskussionsgrupper av detta och liknande slag. Det sämsta man kan göra är, anser jag, att dra sig undan andra människor. Tvärtom bör man sträva efter deltagande och organisation. Att bara ”drälla omkring” ska man ta sig i akt för att göra.

Ja, detta blev några förflugna tankar nedplitade i all hast. Jag lär få anledning att återkomma i ämnet – vilket nu ämnet än är…