13 oktober 2022

Detta är en text om framtiden men ingen prognos. Den tar sin utgångspunkt i den gröna omställning som syftar till att nå Parisavtalets mål och undersöker vad som kan hända om målet inte nås. Huvuddelen av texten bygger således på resonemang av typen ”Om detta inträffar så…”

Framtiden är alltid oviss, idag kanske mer än tidigare. Trots det är det viktigt att ha en bild av den mer långsiktiga framtiden.

Skälen till dagens osäkerhet är två. Det ena är att villkoren för människans tillvaro på denna planet är mer ovissa än någonsin till följd av redan skedda och fortsatta miljöförändringar samt en pågående klimatförändring, Den andra osäkra faktorn ar den maktkamp som pågår, särskilt mellan världens stormakter. Denna kamp är gammal, men sedan 1800-talet av globala dimensioner och sedan mitten av 1900-talet med risk för kärnvapenanvändning.

Miljöförändringarnas allvar uppmärksammades globalt vid konferensen i Stockholm 1972, men har ändrat karaktär. De handlar inte längre så mycket om förorening av mark, luft och vatten utan mer om biodiversitet och ekosystemtjänster, något som FN:s rätt anonyma forskarpanel IPBES ägnar sig åt att beskriva. 

Klimatförändringen har fått mer global uppmärksamhet genom IPCC:s tillkomst i slutet av 1980-talet, något som lett fram till Parisavtalet 2015. Dess mål är välkänt: begränsa höjningen av Jordens medeltemperatur till 1,5 grader C (jämfört med förindustriell tid), i varje fall till högst 2 grader.

Utvecklingen inom den globala maktstrukturen är långt svårare att förutse. De kan bli tre lägen: (1) öppen konflikt, (2) kylig balans och (3) visst samarbete. Samtliga alternativ får effekter på miljön och klimatet samt på framtiden. I följande fyrfältdiagram anges de fyra framtider jag vill undersöka.

I de båda fälten till vänster antas att människan inte lyckas få bukt med klimat- och miljöförändringarna. I de högra rutorna har det lyckats, men där har människan mött ett annat svårt problem. Där möts den traditionella efterfrågan på energi av ett utbud som endast i begränsad omfattning motsvarar efterfrågan.

I fälten till höger har maktkampen i det övre fältet ersatts av samarbete om klimatet, och i det nedre förlorat sin betydelse. De båda övre fälten beskriver alternativa framtider som kan realiseras i närtid, men de båda nedre fälten är alternativ som framstår som mer avlägsna i tid, där den till vänster är dystopisk, och den till höger utopisk.

Framtid X

Den allmänna uppfattningen, både bland beslutsfattare och allmänhet, är nog att den inledda gröna omställningen kommer att göra att vi når Parisavtalets mål, om inte 1,5 graders målet, så i var fall det om 2 grader. Men det finns anledning att ifrågasätta denna uppfattning.

För det första kan man inte utgå från att målet nås. För det andra har utsläppen av klimatgaser inte visat någon tendens att minska under de snart sju år som gått efter Parisavtalets tillkomst. Den återstående ”kolbudgeten” (dvs den återstående mängden koldioxid som kan släppas ut om målet ska nås) krymper oroväckande. Om maktstrukturen i världen är fortsatt labil eller har övergått i öppet krig, saknas krafter till avgörande åtgärder. Framtid X framstår i det perspektivet som oundviklig.

Det finns alltså skäl att räkna med att vi i början på 2030-talet är på väg mot en framtid X, där höjningen av Jordens medeltemperatur hamnar någonstans mellan 2 och 3 grader. I en sådan framtid ökar mängden extremväder och havsnivån fortsätter att stiga. Geografiskt sett kommer vissa områden i världen att drabbas värre än andra. Socialt sett blir de redan fattiga mer utsatta än de resursrika.

I gynnade områden går livet nog vidare, även om extremväder ställer till det då och då. De ekonomiska villkoren försämras successivt, eftersom exporten krymper och kostnaderna ökar för skador vållade av extremväder. I områden som fått ta emot stora skaror klimatflyktingar är situationen rätt kaotisk. I de värst utsatta områdena – där resurserna samtidigt ofta är knappa – är situationen näst intill obeskrivlig. Där kan förekomma allvarlig livsmedelsbrist, infrastruktur kan ligga i ruiner, viktiga samhällsfunktioner som sjukvård och rättsväsende kan ha upphört.

I den här situationen kan man förvänta sig att konfliktnivån stiger, såväl lokalt och regionalt som globalt. Anledningen kan vara kamp om livsviktiga resurser eller motstridiga intressen mellan lokalbefolkning och klimatflyktingar. Denna framtid blir inte långvarig. I slutet av 2040-talet eller början av 2050-talet övergår denna framtid automatiskt i framtid Y, såvida inte stormakterna börjar samarbeta.

Framtid Y

Nu börjar IPCC:s värsta scenarier bi verklighet. Havsnivån stiger så att det ena låglänta kustområdet efter det andra kommer under vatten. I andra områden ligger temperaturen tidvis så högt att de blir obeboeliga eller omöjliga för jordbruk. I de delar av Jorden som slipper dessa plågor blir fallen av extremväder allt frekventare. Jordens medeltemperatur kan antas stiga med mer än 3 grader.

Det är relativt lätt att beskriva de yttre levnadsvillkoren för människor i denna framtid. Svårare är att ange de vardagliga förhållandena Troligtvis råder det allmän brist på el, vatten och livsmedel. Svårast att hantera blir nog problemet med den lavin av klimatflyktingar som väntas komma till de mer skonade områdena.

Denna nya folkvandring kan få avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen, Den kan leda till en civilisations undergång, en påverkan som en gång germanernas folkvandring hade på den romerska civilisationen, Det kan betyda slutet för mänsklighetens historia eller en möjlig nystart efter en ny medeltid.  

Framtid Z

Här är vi tillbaka till slutet av 2030-talet. Miljö- och klimatförändringarna bara fortsätter, om också i långsammare takt. Men historien går inte på räls. Vad skulle kunna hända som radikalt förändrade läget?

Enligt min mening finns ett svar i det faktum att stormaktskonflikter påverkar miljön och klimatet negativt på två sätt. Upptagenheten av konflikter minskar utrymmet för kraftfulla åtgärder för att reducera förändringarna av miljö och klimat väsentligt. Dessutom betyder uppbyggnaden och användningen av militära resurser en ofruktbar resursförbrukning.

I dessa förhållanden ligger en positiv möjlighet. Når ökningen av Jordens medeltemperatur redan är över 2-gradersmålet, upptäcker ledningarna i de olika stormakterna att det som maktkampen gäller håller på att förlora i värde på grund av miljö- och klimatförändringen. Vilket gagn har man av att vinna makten över en planet i förfall?

Ledarna för USA, Ryssland, Kina, Indien och EU träffas och kommer överens om att genomföra en handfast, snabb och välplanerad minskning av den fossila energin, som nu krympt till 15 % av världens energiförbrukning. Stängningen av kolgruvor och flertalet olje- och gasfält kontrolleras med gemensamma militära styrkor. 

När dessa åtgärder börjar få effekt i form av starkt sjunkande förbrukning av fossil energi, minskande utsläpp av klimatgaser och avstannad ökning av medeltemperaturen, växer optimismen i stora delar av världen, inte minst bland dem som investerat i någon form av fossilfri energi.

Mot slutet av 2030-talet dämpas optimismen. Det visar sig vara svårt att få tillgången till fossilfri energi att växa i takt med att tillgången till fossil energi stryps. Energipriserna stiger och orsakat panik.

En utvikning om energi

I en utvikning ska här visas varför uppskalningen av den fossilfria energins andel av den globala energiförbrukningen från nuvarande 15 % till 85 % är så svår att genomföra. En genomgång görs av de fem fossilfria energislag som kan komma i fråga. Dagens siffror har tagits fram av civilingenjör Stellan Tengroth, bedömningarna av de olika energislagens tillväxtmöjligheter är mina.

1. Bioenergi (bränsle, drivmedel) som svarar idag för 1 %, av världens energiförsörjning, skulle möjligen kunna fördubblas till 2 %, men begränsas av konkurrens om mark med livsmedelsproduktion och träindustri.

2. Vattenkraft svarar idag för 7 %, den skulle kunna ökas till kanske 12 %.  Men flertalet av världens stora floder är redan reglerade. Anläggandet av dammar leder ofta till förlust av odlingsbar mark, därför är det en begränsning.

3. Kärnkraft svarar idag för 4 %, den skulle kanske kunna utbyggas till 10 % om man är villig att ta riskerna. Tillväxten begränsas av att många gamla reaktorer måste ersättas med nya.

4. Vindkraften står idag för 3 %. Om den skulle svara för hälften av återstoden upp till 85 %, krävs en ökning till 27 % för att ge täcka bortfallet av fossil energi. Hindren för en sådan tillväxt är många: brist på lämpliga platser för vindkraftverk, beroende av sällsynta jordmetaller samt system för lagring av den energi som genererats.

5. Solenergi står idag för 1 %. Den skulle svara för den andra hälften av bortfallet av fossil energi, men dess utbyggnad möter ungefär samma hinder som vindkraften.

Slutsats. Det är svårt att föreställa sig att den fossilfria energin skulle kunna växa från 15 % till 85 % av den globala energiförbrukningen på 30–40 år, särskilt som det tog de två potentiellt mest expansiva energislagen – vindkraft och solenergi – mer än 20 år att växa från cirka 0 till 3 resp. 1 procent.

Tillbaka till bilden av framtid Z. Om alltså en omfattande omställning från fossil energi till fossilfri förverkligas, kommer den med stor sannolikhet att medföra en global energikris – långvarig eller permanent. Som i sin tur leder till avsevärt högre priser på energi. Och man kan nu vänta sig häftiga reaktioner från de företag och den allmänhet som är beroende av att köpa energi. Det finns många exempel på hur just höjda energipriser utlöst häftiga reaktioner inom allmänheten.

Den djupa energikrisen kan komma att utlösa en bred, folklig global proteströrelse. De klarsynta inom rörelsen inser att det krävs en mer omfattande förändring av samhälle och ekonomi, om en övergång ska bli möjlig från ett högenergisamhälle till ett lågenergisamhälle byggt på ett nytt värdesystem. Det väcker frågan om en helt annorlunda framtid.

Framtid W

En del av de klarsynta inser också att det inte gäller att bara ställa om från ett högenergisamhälle till ett lågenergisamhälle, utan att anpassa människan till planetens naturgivna förutsättningar. Det kräver en ny värdegrund.

Långt innan någon ny värdegrund växer fram sker radikala förändringar enbart som konsekvens av den förväntade knappheten på energi. Den minskar rörligheten för både människor och varor. Detta leder i sin tur till genomgripande förändringar i hur man bor och arbetar.

Minskad rörlighet för varor får till exempel effekter för näringslivet i stort. En första konsekvens är att varutransporter blir mycket dyrare, något som leder till geografiskt krympande marknader. Företag går under, styckas upp, nya uppstår, ekonomins globalisering avlöses av en regionalisering. Dagens ekonomiska system som är beroende av ständig tillväxt förlorar sitt viktigaste incitament. 

Persontransporterna krymper och ändrar karaktär. Först försvinner charterflyget. Resebyråer genomgår en kris, och efter en tid minskar även affärsresandet av kostnadsskäl. Flygbolagen blir förre och mindre. Bilindustrin inser plötsligt att det inte räcker med att övergå till eldrift. Ett helt nytt fordon måste tillverkas, för kortare transporter. Den har mycket lägre motorstyrka, lägre hastigare och kortare räckvidd.

Efter en tid inser allt fler att knappheten på energi håller på att omforma samhället. En diskussion kommer igång om de ideologiska konsekvenser som denna förändring ger upphov till. Ideologisk förnyelse blir nödvändig. Dagens ideologier – liberalismen, konservatismen och socialismen – har inga svar på dagens stora frågor. Det är inte märkligt, då de alla skapades vid industrialismens genombrott. 

Vägen mot ideologisk förnyelse

Den förväntade debatten kan handla om en ny värdegrund i stil med denna lista:

• Acceptera en ny existensförståelse. Insikten att människan är ytterst beroende av planetens naturgivna förutsättningar och att hon själv är en del av naturen är den mest grundläggande principen för en ny civilisation. Den bygger enbart på fakta.
•  
• Acceptera en ny syn på livets mening. Redan i skolan bör alla konfronteras med frågan ”Hur vill du använda din stund på Jorden?” Alla svar prövas mot de övriga punkter i listan.
•  
• Acceptera en ny syn på jämlikhet. På en begränsad planet med en ännu växande befolkning blir kraven på jämlik konsumtion grundläggande. Denna princip har tillämpats i krigstid för livsmedel.
•  
• Acceptera en ny syn på tiden. Tiden är en viktig faktor i många sammanhang i form av sekunder, minuter och timmar, till exempel i produktion och transporter. En mer balanserad syn på tiden behövs i framtid W för att skapa en lugnare livsrytm. Det gäller att kunna vila i nuet. Samtidigt blir tanken på det förflutna och på framtiden en återkommande källa till inspiration för att ta del av, respektive föreställa sig, andra sätt att leva på.
•  

Hur kommer då människorna i framtid W att organisera sina samhällen och sina liv? 

Förmodligen på ett otal olika sätt som inte går att förutse. Likafullt är det av visst intresse att spekulera om möjliga former av samhälle. Här följer några lösa tankar i den riktningen. 

1. Maktstrukturen i en värld präglad av knapphet på energi blir mindre koncentrerad. Det blir svårt att bygga en stormakt. Skälen är två. Genom att rörligheten är nedsatt blir det svårare att utöva kontroll över stora områden. För det andra kan man inte bygga upp en energikrävande militärapparat. I stället blir makten fördelad mellan regioner som EU och AU. Nationalstaterna består men minskar i betydelse till förmån för regioner och kommuner.

2. Näringslivet förändras både till struktur och funktion som en följd av tvånget att hushålla med energi, och som svar på ändrat konsumentbeteende. Produktionen blir mer lokal. Företag träffar avtal med konsumenterna om leverans av dagligvaror till ett fast pris. Inom handeln med sällanköpsvaror råder däremot konkurrens.

3. Bosättningsmönstren kommer sannolikt att ändras. Under senare tid har utvecklingen på det området präglats av urbanisering. Idag bor halva världens befolkning i städer. I framtid W förväntas i stället ruralisering. Jordbruket kommer att behöva mer arbetskraft i en energifattig tid. En omfattande småindustri kommer att växa fram på landsbygden för att minska avstånden mellan producenter och konsumenter, men också för att utnyttja små lokala resurser. Att minska världens nuvarande megastäder till rimliga storlek kommer säkert att ta generationer.

Detta var mina tankegångar. Jag kommer säkert inte att få rätt om allt, men hoppas att synpunkterna kan bidra till en fördjupad diskussion, och bättre förståelse av hur stora utmaningar vi har framför oss.

Emin Tengström

Om författaren

Emin Tengström är född 1929 och har bred bildning. Tre stora intressen gäller: latin,
romarrikets historia och miljöfrågor. Det gör att Emin ibland i sina skrifter om miljö lägger in
referenser till historia och i synnerhet till den romerska.

Den breda bildningen har gjort att Emin varit ledamot av Kungliga Vetenskaps- och
Vitterhetssamhället i Göteborg. Han blev 1981 Sveriges förste professor i humanekologi, ett
ämne där han även tjänstgjort som professor vid universitetet i Aalborg.

Emins författarskap omfattar ett trettiotal publikationer runt de nämnda tre intressena, ibland i
eget namn, ibland tillsammans med andra. På miljöområdet har det rört sig om frågor som
bilism och naturresurser. Boken ”Behovet av en ny förståelse: ansvaret för miljön, klimatet och
det globala utrymmet” från 2010 kan särskilt framhållas, genom sin aktualitet. Den skrevs
tillsammans med två andra medlemmar i nätverket Framtidsrealisterna.

Texten Fyra möjliga globala framtider är skriven i augusti i år. Ursprungligen var den tänkt
som läsning för oss i Framtidsrealisterna. Emin är nu 92 år, och har berättat att detta är hans
sista text, synen har blivit för dålig. Jag erbjöd Emin att titta över texten och sedan skicka in
den till Mat & Klimat. Det gjorde Emin glad. Detta är alltså den sista texten av en av
Sveriges mest aktningsvärda miljöprofiler.

Billy Larsson
Fil dr i psykologi
Medlem i Framtidsrealisterna