27 mars 2021

Bottentrålning utgör inte bara ett hot mot vissa havslevande arter och marina ekosystem – enligt en ny studie leder denna fiskemetod även till omfattande växthusgasutsläpp. WWF vill se ett förbud mot kustnära trålning, men Sveriges Fiskares Riksförbund avfärdar kritiken. “Trålning är som att klippa gräset”, säger ordförande Peter Ronelöv Olsson till Mat och Klimat.

Enligt studien som publicerades den 17:e mars i tidskriften Nature orsakar bottentrålning en lika stor klimatpåverkan som flyget globalt. Att överfiske gör att många arter står inför en snar utrotning har debatterats under lång tid, och vad gäller exempelvis många hajar är läget så akut att forskare varnar för att det är för sent att rädda vissa arter. 

Bottentrålning påverkar 5 miljoner kvadratkilometer havsbotten varje år – en yta som motsvarar mer än 10 gånger Sveriges hela yta. Om denna havsbotten istället lämnats orörd hade den kunnat binda kol i tiotusentals år. Enligt studien handlar det om så mycket som 1 gigaton koldioxid om året – runt två procent av de globala årliga utsläppen – som i stället når atmosfären.

Ett pressat hav

Bottentrålning innebär att en trål skrapas längs botten för att fånga fisk. Men på sin väg drar den också med sig allt annat, även arter som är ointressanta för fisket men som dör när de hamnar i nätet. Metoden har jämförts av Svante Axelsson som att kalhugga skog för att jag älg. Och precis som koldioxid frigörs vid markberedning vid skogsavverkning, river trålen upp havsbotten, med följden att koldioxid frigörs, vilket utöver klimatpåverkan leder till att pH-värdet i vattnet sjunker, något som i sig drabbar många arter negativt.

 Problemet med bottentrålning är något som också i högsta grad berör Sverige och Östersjön, vilket bland annat WWF lyft 2020 i rapporten A sea under pressure. I rapporten konstateras att trålningen har bidragit till helt förändrat ekosystem i Östersjön, men också att de 9 länder som omger Östersjön misslyckats med att ha ett gemensamt förhållningssätt till hur havet ska räddas från kollaps. Detta trots att fisket minskat dramatiskt de senaste åren. I mitten av 1980-talet fiskades 450 000 ton torsk om året. Nu är fångsten nere på 20 000 ton/år. Hela 40 procent av havsbotten, 180 000 kvadratkilometer, har påverkats negativt, enligt rapporten.  WWF förespråkar ett förbud av bottentrålning i skyddade områden och att flytta ut trålgränsen till 12 nautiska mil – 22,22 kilometer ut i havet från land.

– Den biologiska mångfalden tar stryk av bottentrålningen som förstör viktiga livsmiljöer på havsbotten som hinner aldrig återhämta sig mellan trål tillfällen. Ett förbud kan bidra till att bevara och ge respit till habitat för fisk och andra marina djur att återhämta sig. Det är nog inte realistiskt med totalt förbud av bottentrålning i dagsläget och därför viktigt att se över bottentrålningens påverkan på havsbottens viktiga strukturer och funktion i ekosystemet, säger Ottilla Thoreson, en av författarna bakom WWF:s rapport.

“Som att klippa gräset”

Peter Ronelöv Olsson, ordförande i Sveriges Fiskares Riksförbund, tonar dock ner problemen med trålning.

– Områden som är bevarandevärda ska bevaras, men skräckpropagandan mot bottentrålningen stämmer inte. Du kan tänka dig havsbotten som ett landskap, med åkrar och ängar, det är inte så att vi gräver upp hela botten överallt eller bryter några nya marker, utan vi fortsätter att använda samma åkrar, precis som en bonde använder samma åker år efter år, säger Ronelöv Olsson.

WWF:s förslag om förbud mot kustnära bottentrålning ställer sig Ronelöv Olsson och Sveriges Fiskares Riksförbund helt negativa till.

– Vår trålning är ungefär som att klippa gräsmattan, svenskt fiske är världsledande, men det finns starka krafter som vill svärta ner det vi gör. De negativa effekterna får man första gången ett område trålas, därför ska inte nya området brytas och områden där det till exempelvis finns korallrev ska bevaras. Men varför håller WWF på som de gör? Det är en fråga du måste ställa dig.

Rubbar ekosystemen

Ronelöv Olsson lyfter istället att det stora problemet för Östersjön är övergödningen, och han framhåller att problemet med stora syrefria områden och minskade fiskbestånd i första hand är en orsak av de stora mängder näringsämnen som läcker ut i havet. Att övergödningen är ett stort problem instämmer Ottilla Thoreson i, men hon tillbakavisar bestämt att bottentrålning skulle vara som att klippa gräsmattan.

– Det är inte som att klippa gräset, bottentrålning ändrar på den biokemiska strukturen och artrikedomen i sedimenten, det är mer som att plöja jordbruksmark. Studier visar tydligt att ekosystemen påverkas, om man har en intensiv bottentrålning flyttar man bort de arter som finns där, som kan vara viktig föda för andra i näringskedjan. Bottentrålning rör dessutom upp sediment som kan förflyttas en kilometer bort, så påverkan sker inte bara på de områden där trålningen genomförs, säger Thoreson.

Hon understryker att forskningen dessutom mer och mer börjar se havsbotten som en kolsänka, och att de bottnar som har det mest finkorniga sedimentet kan ge den största möjligheten att lagra kol. För Ronelöv Olsson är rönen om att trålningen orsakar koldioxidutsläpp däremot helt ny.

– Jag ställer mig väldigt tveksam till de uppgifterna, men skicka mig gärna rapporten, säger Ronelöv Olsson.

Finns då inga alternativ, för den som vill kunna fortsätta äta fisk eller i alla fall mat som påminner om fisk? Visst finns det det. Ett alternativ är landbaserad fiskodling, t ex Smögenlax. Det finns även helt växtbaserade fiskalternativ som börjar dyka upp i handeln, som till exempel Hooked, som nyligen börjat serveras på svenska restauranger. Vi har tidigare också skrivit om Revo Foods veganska alternativ till lax.

Niclas Malmberg

Se även: Sverige satsar på sjömatsektorn – vill öka inhemska produktionen