17 februari 2021

Ju större del av året som marken täcks av grödor, desto större blir skörden och markens förmåga att utföra ekosystemtjänster. Det visar en ny stor studie publicerad i Environmental Research Letters. Skillnaden blir särskilt tydligt under varma och torra år. Det krävs dock politiska åtgärder för att komma bort från monokulturerna, säger SLU-proffessorn Riccardo Bommarco till Mat och Klimat.

Det är ett europeiskt forskarlag som i 155 spannmålsodlingar i Sverige, Frankrike, Schweiz, Tyskland och Spanien undersökt hur antalet grödor i växtföljden påverkar skörden men även jordens biologiska mångfald och multifunktionalitet. Resultaten visar på flera fördelar med att odla flera grödor i följd.

Samtidigt är den pågående trenden i flera regioner allt mer enahanda odling med allt färre grödor i växtföljden, på en del håll i ständiga monokulturer, trots att det leder till mindre skördar på sikt, på grund av utarmade jordar och större problem med skadegörare. Även klimatförändringarna påverkar skördarna negativt. Högre temperatur och långvarig torka har gjort att vi mellan 1980 och 2008 till exempel förlorat 5,5 procent av den globala veteproduktionen. 

Varierade växtföljder kan istället minska risken för missväxt, eftersom det gynnar nyttiga jordorganismer och dämpar utveckling av ogräs, skadegörare och sjukdomar, med bättre skördar som resultat. De polska, italienska och svenska forskarna har gemensamt forskat kring effekter av varierade växtföljder genom att matcha skördedata med meteorologiska data från 1958 fram till idag på sju platser. Resultatet var att flera grödor i växtföljden gav högre avkastning jämfört med att enbart odla en och samma gröda varje år. Fördelen med en varierad växtföljd var särskilt stor under varma och torra växtsäsonger, ett klimatförhållande som förväntas inträffa allt oftare.

Det lönar sig inte att diversifiera

Men varför har då trenden gått mot allt mer enahanda odling, när resultaten är så påtagligt negativa? Professor Riccardo Bommarco vid SLU, som är en av forskarna bakom projektet, pekar på att miljöpåverkan och jordbrukets regenerativa förmåga inte avspeglas i marknadspriserna. Detta har gjort att monokulturer gett mycket och billig mat på kort till medellång sikt. Det kan vara billigare att odla en viss gröda i en viss region eller land som har bättre förutsättningar, billig arbetskraft och mark, eller som subventionerar den grödan. Men vi får då utarmade ekosystemtjänster och jordar där kostnaden för utarmningen inte är inräknad i priset, varken här eller därifrån vi importerar.

– Detta är riggat till exempel via handelsavtal som inte tar hänsyn till hållbarhet. Ägarkoncentrationen i insatsmedels- och matindustrin och höjda priser på odlingsmark, som bland annat drivs av arealstöden inom EU, har dessutom försämrat förhandlingspositionen för lantbrukaren som nu får mindre av kakan och pressas mellan höga insats- och räntekostnader och låga priser på sina produkter.

Bommarco framhåller att det idag lönar sig bättre för den enskilda lantbrukaren att specialisera sig och koncentrera och industrialisera produktionen, än att diversifiera.

– Vi har byggt infrastruktur som tar hand om ett fåtal produkter, dvs att även om en lantbrukare skulle odla något nytt så finns inte industri på plats som kan ta hand om det. Vi har från 1990-talet släppt tanken på beredskap och har istället haft en politik inriktad på export av det fåtal varor, i synnerhet vete, som vi är särskilt bra på att odla i vårt land, och istället importerat resten, till exempel baljväxter, matolja, frukt och grönsaker, till och med mjölk.

Krävs internationell miljöpolitik

Vad skulle då kunna vända utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart jordbruk, där jordar inte utarmas och där vi kan klara livsmedelsförsörjningen också i en framtid? Bommarco vill se internationella handelsavtal som tar hänsyn till miljöpåverkan, arbetskraftsutnyttjande och bevarande av odlingsmarkens bördighet på längre sikt. Det skulle även öka marknadsvärdet på den relativt mer miljö- och arbetarvänliga produktionen vi ändå har i Sverige. Enligt Bommarco är EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, också central i sammanhanget och behöver reformeras. Han menar att de enorma resurserna inom CAP bör användas till att bygga infrastruktur, kunskap och nya marknader där lantbrukarens förhandlingsposition och därmed möjlighet att diversifiera förbättras.

– Vi får inte glömma att lantbruket redan idag producerar, och har kapacitet att producera mer av, en rad positiva effekter för miljön, till exempel bevarande av biologisk mångfald, kolinlagring och bioenergi.

Man kan tänka sig att lantbrukaren får ersättning för detta, menar Bommarco, då lantbrukare oftast inte blir fullt ut kompenserade för de positiva så kallade externa effekterna, som ofta är kopplade till miljön, som deras produktion kan ge upphov till. Sådan kompensation skulle påverka incitamenten att producera på ett sätt som är mer gynnsamt ur ett miljöperspektiv.

– Det kan vara betalning för det arbete som lantbrukaren lägger ner på att minska påverkan på klimatet, bygga ekosystemtjänster, biodiversitet och rent vatten. Det spännande är att många av sådana åtgärder även bygger skörd, bördighet och regenerativ förmåga i lantbruket, säger Bommarco.

Niclas Malmberg

Se även: UD: Sverige stödjer frihandelsavtalet med Mercosur

Se även: EU:s jordbruksreformer – gröna framsteg eller greenwashing?

’