”Det är givetvis optimalt att tillåta en viss klimatskada så länge kolet och oljan har värde.” Orden var John Hasslers vid ett IVA-seminarium 2011. 

Om en obetydlig ekonom utan påverkan på Sveriges klimatpolitik hyst den uppfattningen för mer än tio år sedan vore det inget att lägga någon vikt vid. Men John Hassler är ingen obetydlig ekonom, utan den som regeringen ansåg vara mest lämplig att utreda hur EU:s gemensamma klimatpolitik påverkar den svenska. Och åsiktsmässigt förefaller han inte ha nyktrat till särskilt mycket sedan han som ordförande för den rapport som SNS släppte 2020 bland annat påstod: ”Det är också viktigt att notera att mängden konventionell olja och gas förmodligen inte är så stor att en användning av alla sådana reserver skulle leda till oacceptabelt stora utsläpp.”

Nu har han presenterat sin rapport om hur Sveriges klimatpolitik bör utvecklas, och den var precis så torftig som miljörörelsen befarade när han som ekonom tillsattes av regeringen som klimatpolitisk utredare. Hassler är förvisso ingen traditionell klimatförnekare som menar att människan inte påverkar klimatet, även om han i utredningen bidrar till att skapa osäkerhet med formuleringar som ”Osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor.”

Att klimatet förändras, bland annat på grund av förbränning av fossila bränslen, erkänner han, samtidigt som han under åren pendlat mellan att ställa sig bakom nobelpristagaren (nåja, Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne är egentligen inte att betrakta som ett Nobelpris) William Nordhaus uppfattning att en global uppvärmning på 4 grader är optimal, till att kasta ut sig desperata förslag till åtgärder, så som att placera ut segel i rymden för att hindra solens instrålning. Och i utredningen håller sig Hassler kvar i samma naiva önsketänkande, med påståenden som att global klimatneutralitet inte behöver ”gå ut över ekonomisk tillväxt.”

Det är förstås det den sittande regeringen vill höra. Men det riktigt dramatiska är inte att en ekonom uppvisar så bristfälliga naturvetenskapliga kunskaper att hen inte inser problematiken med evig tillväxt på en planet med begränsade resurser, utan att vi har en regering som bygger sin klimatpolitik på ren okunskap. Det är lika tossigt som om man skulle utse Kurdiska räven till att utreda hur enklaste sättet att komma till rätta med gängkriminalitet är att avskaffa alla lagar, eller uppdra till Björn Söder (SD) att få ansvar för internationell demokratiutveckling, som ordförande för svenska delegationen i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Att det inte längre finns något miljödepartement blir allt mer tydligt, både i form av de ekonomiska nedskärningar som gjorts inom bland annat miljöövervakning, och vilka rådgivare regeringen lutar sig mot i klimatpolitiken. Och Hassler vilar inte på hanen i utredningen, utan föreslår att delar av den klimatpolitik som det tidigare funnits bred uppslutning om ska avvecklas. Bland annat drämmer han till med att föreslå att målet om en kraftig minskning av utsläppen för transportsektorn till 2030 ska slopas och ersättas med ett elektrifieringsmål. Det ligger förstås i linje med tillväxtsträvan, att ersätta äldre bilar med nya driver på tillväxten. Men även eldrivna bilar ger ett klimatavtryck, och om inte de totala utsläppen från transportsektorn minskar är inget vunnet med bytet av teknik.

Själva grundidén i utredningen är att EU:s klimatplan också ska vara Sveriges. Den förra regeringens ambition att vara stigfinnare och gå före i klimatpolitiken, och därmed också inspirera andra och visa vad som är möjligt, sopas helt bort. Och Hassler sänker dessutom ribban lägre än så, med förslag om att begränsa EU:s ambitioner och att Sverige ska leva upp till sina åtaganden genom att köpa andra länders utsläppsrätter. Att köpa och annullera utsläppsrätter är utmärkt, men om det görs istället för att också minska utsläppen på hemmaplan är inget vunnet.

Mat och klimat, då? Bland de 46 förslag Hessler presenterar finns livsmedelssektorn inte med annat än indirekt, i form av drivmedel till jordbruksmaskiner. Köttindustrins klimatpåverkan nämns inte med en stavelse. Att osynliggöra de delar av omställningen som kan uppfattas som besvärlig av väljarna tycks vara en strategi.

Att benämna det 46 förslag är inte helt korrekt, till del handlar förslagen inte om vad regeringen bör göra, utan vad den inte bör göra. Exempelvis avstå från att införa nationella konsumtionsbaserade utsläppsmål, och få till stånd skärpta begränsningar på EU-nivå för hur statsstöd får användas i den gröna omställningen. Marknadspåverkan anser Hessler alltså vara ett större problem än klimatförändringarna. Och han vill inte heller att vi i den rika delen av världen tar särskilt ansvar, utan formulerar ett förslag: ”Motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning.” Det Hessler vill med detta är inte att tvinga fram en snabbare omställning i utvecklingsländer, utan att ge oss utrymme att bromsa vår omställning.