19 maj 2021

Mat & Klimat har tidigare lyft de enorma problem som bottentrålning orsakar, både vad gäller den biologiska mångfalden och klimatpåverkan. En studie från sydkinesiska havet ger dock hopp, då den visar att vid förbud mot bottentrålning återhämtar sig ekosystemet snabbt. 

Två och ett halvt år efter att ett förbud mot bottentrålning infördes i havet utanför Hong Kong hade antalet bottenlevande organismer mångdubblats, och det totala antalet arter ökat med drygt 75 procent, enligt en studie som publicerades i Nature under våren. 

Snabb återhämtning

Förbudet mot bottentrålning utanför Hong Kong infördes 2012. Det forskningsgruppen gjort är att jämföra prover som tagits ett halvår innan förbudet trädde i kraft med prover som togs tre år senare, och den slutsats man drar är att återhämtningen går snabbt, från i snitt 27,5 arter per provyta till 48,3, dvs en ökning med 76 procent. Sett till antal individer var ökningen ännu större, hela 235 procent. Utifrån detta drar forskarna slutsatsen att trålningsförbud har positiv effekt, vilket tidigare bland annat också konstaterats i en studie som visat på snabb återhämtning i havet utanför Skottland. 

Men dessa glädjande rön ändrar inte på grundproblemet – bottentrålning står idag för 25 procent av det globala fisket, trots att det är klassat som en icke-hållbar fiskerimetod. Bland de som nu engagerar sig mot bottentrålning återfinns Sportfiskarna, som bland annat lyft frågan i en debattartikel i början av maj, där man konstaterar att torskbeståndet i Kattegatt har kollapsat, och därför kräver att Havs- och vattenmyndigheten sätter stopp för möjligheten till bottentrålning i så kallade inflyttningsområden.

Bakbunden myndighet

Det kan förefalla vara en enkel sak att besluta för en myndighet med uppgift att värna havsmiljö och fisk. Men myndigheten är bakbunden av att man också har i uppgift att värna fiskerinäringen. Lagstiftningens utgångspunkt är att myndigheten inte får gå så långt i miljöhänsyn att man försämrar förutsättningarna för fiskerinäringen. Och rent organisatoriskt ligger Havs- och vattenmyndigheten både under Miljödepartementet och Näringsdepartementet. 

Något som med all tydlighet visar vilket av detta dubbla ansvar som myndigheten i slutänden låter väga tyngst är frågan om reglering av ålfiske. EU:s beslut om att varje medlemsland skulle införa förbud mot ålfiske under tre sammanhängande månader mellan den 1 augusti 2020 och den 28 februari 2021, men där medlemsländerna själva fick välja tremånadersperiod, hanterade myndigheten så att förbudet inte förlades till de tre månader där WWF menade att de skulle göra mest nytta, utan till de tre månader där fiskerinäringen påverkades minst. 

Ett annat exempel är hur myndigheten hanterat det uppdrag man utifrån Januariavtalet fick att föreslå ändringar i fiskeförordningen (1994:1716) för att genomföra ett generellt förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden innanför trålgränsen, genom att fokusera på grunder för dispens mot sådant förbud.

Trots att Socialdemokraterna har kongressbeslut om att införa förbud mot bottentrålning, lär något sådant således inte komma på plats i närtid. En fråga som reser sig är varför näringshänsyn utläses näringshänsyn ur kortsiktigt perspektiv. För om något försämrar förutsättningarna för fiskerinäringen långsiktigt är det utfiskade hav.

Niclas Malmberg