3 februari 2022

Köldmedierna i nya kylar, frysar och luftkonditioneringsanläggningar skulle vara mer miljövänliga. Men nu visar en ny doktorsavhandling från Örebro universitet att restprodukter samlas i våra sjöar – utan att brytas ner. Bara i dricksvattentäkten Vättern ökar halterna av kemikalien TFA med långt över 100 kilo varje år.

Under arbetet med sin doktorsavhandling har Maria Björnsdotter tagit ett stort antal vattenprover kring Vättern. För att se hur stor del av föroreningarna i vattnet som kommer från lokala källor har prover tagits både på vattnet i sjön och i tillrinnande vattendrag. De har sedan jämförts med regnvattenprover från en forskningsstation på Visingsö.

Resultaten visar att vissa av kemikalierna i Vättern till stor del har kommit dit med regnvatten. Till exempel handlar det om trifluorättiksyra, TFA. Det är en restprodukt som bildas när andra kemikalier bryts ner. Många av dem finns ursprungligen i nyare luftkonditioneringsanläggningar och köldmedier i kylar och frysar.

– Det största problemet är att de inte bryts ner i miljön. Vi vet inte vilka effekter det kommer att ha, säger Maria Björnsdotter, nybliven doktor i kemi vid Örebro universitet.

Det handlar alltså inte om de äldre köldmedier som har skadat miljön och därför har fasats ut. Istället är det nu ersättningsämnen som används i moderna produkter som börjar synas i sjövatten.

Foto: Jesper Mattsson

Bryts inte ner i naturen

TFA ingår i gruppen ultrakorta perflourerade alkylsyror, PFAAs. Det är mycket svårnedbrytbara ämnen, som är syntetiskt framställda och inte finns naturligt i naturen. Till skillnad från en del andra liknande kemikalier fastnar inte ultrakorta PFAAs i mänskliga vävnader och lagras därför inte i våra kroppar. Men de är vattenlösliga och därför ökar mängden i våra sjöar. På sikt riskerar det att förorena dricksvattnet.

– Även om det inte har några effekter i de koncentrationer som finns i miljön idag, så kommer ju koncentrationerna hela tiden att öka.

Just nu ökar mängden TFA i Vättern med 120 – 170 kilo varje år, enligt de beräkningar som Maria Björnsdotter har gjort.

Dricksvatten för många kommuner

Vättern är Sveriges näst största insjö och en viktig dricksvattentäkt för nära 300 000 personer i närområdet. I framtiden beräknas betydligt fler personer använda vattnet. Bland annat pågår ett projekt som inom tio år ska leda vatten från sjön genom långa bergtunnlar till kommunerna Kumla, Hallsberg, Lekeberg och Örebro. Även i Stockholm har Vättern utretts som reservvattentäkt, även om kostnaderna idag bedöms vara för höga.

Om de ökade mängderna ultrakorta PFAAs kan påverka oss på sikt är okänt.

Vad som däremot är klart är att de är mycket svåra att filtrera bort ur dricksvattnet med dagens teknik.

– De vattenreningsmetoder som finns för det här är dyra, säger Maria Björnsdotter.

Provstation på Visingsö

Finns i prover från Arktis

Några av kemikalierna i gruppen når vattnet från närområdet. Till exempel kan de komma från gamla brandövningsplatser eller deponier av farligt avfall. Men de substanser som bryts ner till TFA kan färdas mycket långa sträckor i atmosfären.

I sin forskning har Maria Björnsdotter också tagit prover på Spetsbergen på Arktis. Där fanns inga kända lokala föroreningskällor – men precis som i Vättern finns TFA i provrören från Arktis.

Det är troligt att det handlar om samma process. Kemikalier som når atmosfären färdas långa sträckor, bryts ner med hjälp av solljus och omvandlas till TFA. Sedan lagras det, i Vätterns djupa vatten eller den arktiska isen.

Forskningen om ultrakorta PFAAs är i ett tidigt skede. Än så länge finns inget säkert sätt att spåra var utsläppen kommer ifrån. Det TFA som faller med regn över Vättern kan ha bildats av andra ämnen som släppts ut från olika sorters källor i olika delar av världen.

– Det spelar kanske inte så stor roll om vi ser över våra utsläpp i Sverige eller ens inom EU. De största källorna kan finnas i andra delar av världen. Så för att minska kontamineringen av Vättern måste åtgärder vidtas på en global skala, säger Maria Björnsdotter.

Hans Mannefred / IPS

*Artikeln har även publicerats i Miljömagasinet