23 juni 2021

Maten som vi stoppar i oss har en enorm betydelse för planetens, djurens och vår egen hälsa och välfärd. Ändå finns det få konkreta mål som styr matsystemet i en mer hållbar riktning. Det var utgångspunkten när organisationen Reformaten sammanställde Matbarometern 2021 – en undersökning av riksdagspartiernas syn på matpolitiken framåt.

Sommarhettan låg tät över Taverna Brillo när Reformaten drog igång sin fjärde konferens om det ohållbara matsystemet och dess möjliga vägar framåt. Denna gång var det politiken som stod i centrum för diskussionerna – vilka styrmedel, mål och regleringar bör införas för att nå ett mer hållbart matsystem? Bör politiken överhuvudtaget spela en roll för vad vi väljer att stoppa i oss, eller ska det vara helt upp till individen och de marknadskrafter som råder?

Bakgrunden är en vetenskaplig rapport från SLU Future Foods som tagit fram och utvärderat 17 möjliga styrmedel för en hållbar matkonsumtion. Utifrån den konstruerade Reformaten en enkätundersökning som de skickade till ledamöterna i riksdagens Miljö- och jordbruksutskott. 

Matsystemet är en nyckelfaktor i kampen mot klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald, inte minst i Sverige, där den genomsnittliga kosten överskrider de planetära gränserna på flera områden. Forskning visar dock att omställningen mot ett hållbart matsystem inte nödvändigtvis kommer att ske spontant – utan måste kompletteras med politiskt beslutade styrmedel.

”Livsmedelsstrategin är en tillväxtstrategi”

Flera av partierna ställer sig positiva till att sätta politiska mål för en hållbar matkonsumtion, men ju skarpare förslagen blir, desto svagare är också stödet. “Maten är en känslig fråga”, konstaterade Elin Röös – en av huvudförfattarna bakom rapporten och inledande gäst på konferensen.

Socialdemokraterna hänvisar till regeringens livsmedelsstrategi som ett viktigt verktyg för att nå målen för det ekologiska jordbruket – där 30 procent av den svenska jordbruksmarken ska brukas ekologiskt år 2030 och 60 procent av den offentliga konsumtionen ska vara ekologisk. Men matsystemets hållbarhet hänger inte endast på produktionsmetoder – frågan om vad vi äter är av yttersta vikt. Här är livsmedelsstrategin bristfällig konstaterar Elin Röös

– Den svenska livsmedelsstrategin är väldigt mycket en tillväxtstrategi för ökad produktion i Sverige, och det står inte så mycket om matkonsumtionen i den. Och det är lite att börja med en målkonflikt, i alla fall om man ska öka produktionen av allt, och då särskilt animaliska produkter, förklarar hon.

Miljöpartiet svarar å sin sida att det är oerhört viktigt att prioritera miljömålen högre i arbetet med strategin, medan Vänsterpartiet driver ett förslag om en nationell handlingsplan för hur klimat- och miljöpåverkan från hela livsmedelskedjan ska minska.

Elin Röös. Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU

Lever inte i ett politiskt vakuum

Från partierna till höger ljuder andra tongångar. Moderaternas uppfattning är att politiken “ska vara återhållsam med att påverka konsumenternas val” – en uppfattning som delas av Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Men enligt Röös är det en missuppfattning att vi idag skulle leva i ett sorts politiskt vakuum där våra matvanor är helt frikopplade från politisk påverkan. 

– Vi är ju redan styrda av de lagar och stödsystem som redan finns på plats. Till exempel har vi ju sänkt matmoms på alla livsmedel – inklusive de som är dåliga för hälsan och miljön. Det är lika stor subvention på grönsaker som det är på godis, säger hon.

Utöver det massiva bidragssystem som finns på plats för EU:s lantbrukare genom CAP, och som till största del gynnar storproducenter och industriell djurhållning, finns även direkta stöd som syftar till att öka vår konsumtion av vissa produkter. Varje år spenderar EU miljontals euro på att marknadsföra köttprodukter. Det så kallade skolmjölksstödet är ett annat exempel på politisk styrning av vår matkonsumtion.

När det gäller obligatoriska klimatmärkningar av livsmedel är V, MP och C i regel positiva, medan övriga partier hänvisar till branschen som de redan anser sköter detta på ett godtagbart sätt.

Förra året beviljades 40 miljoner i EU-bidrag till en spansk PR-kampanj för nötkött. Det är bara en i mängden av EU-finansierade kampanjer som syftar till att öka köttkonsumtionen i unionen.

Skatter och regleringar får kalla handen

Frågan om klimatskatt på mat är något som diskuteras allt mer i vår omvärld, i takt med att medvetenheten om djurindustrins miljö- och hälsorisker uppmärksammats allt mer. I EU driver TAPP-koalitionen frågan om köttskatt med viss framgång i länder som Nederländerna och Tyskland. En undersökning visar att 70 procent av de tillfrågade i Frankrike, Tyskland och Nederländerna stödjer en modell där köttskatt används för att finansiera lägre skatter på frukt och grönt.

Nyligen publicerade Naturvårdsverket en rapport – skriven av b.la Elin Röös – som visade att en klimatskatt på animalier skulle kunna sänka utsläppen från matsystemet med lite mindre än en tiondel. Om intäkterna dessutom användes till miljöåtgärder i lantbruket, skulle vinsterna vara betydligt högre.

Bland de svenska riksdagspartierna är stödet för en klimatskatt på mat lågt. Miljöpartiet vill se en skatt på kött som producerats med stora mängder antibiotika, samt en skatt på handelsgödsel. Vänsterpartiet är för “styrmedel som minskar klimat- och miljöbelastning på livsmedel” men har inte beslutat hur dessa ska utformas. I övrigt är det “nej” från övriga partier, utom Liberalerna som kan tänka sig någon form av ekonomiska styrmedel, men då på EU-nivå.

– Vi är inte jättepriskänsliga när det gäller mat, utan här krävs ganska stora höjningar för att åstadkomma någon skillnad. Men frågan om skatter bygger också på en teori om att maten ska bära sina kostnader – lite som med koldioxidskatten i industrin, säger Elin Röös.

TAPP-koalitionen vill se en köttskatt på 17-47 kr per kilo år 2030 (Foto: dsprankle, CC BY-NC-SA 2.0)

Krävs politisk vilja

Stödet för en köttskatt är relativt lågt i Sverige, jämfört med andra länder. Om man istället sänker momsen på hållbara livsmedel då? Enligt partierna är detta inte möjligt på grund av rådande EU-lagstiftning. Om EU öppnar upp denna möjlighet kan exempelvis Miljöpartiet tänka sig att driva frågan om sänkt skatt på ekomat igen. Skarpare styrmedel som att förbjuda eller begränsa miljöskadliga livsmedel, eller marknadsföring av dessa, möts av ett rungande nej från Sveriges riksdagspartier.

Sammanfattningsvis kan sägas att stödet för kunskaps- och informationsåtgärder som märkningar och dylikt är relativt högt, medan hårdare styrmedel som skatter och regleringar får kalla handen av riksdagspartierna. Gapet mellan vad forskarna säger behövs och politikernas vilja är fortsatt högt.

– I slutändan är det politiken som måste ta i den här frågan, vi forskare kan bara presentera ett smörgåsbord av åtgärder som här. Men det vi kan säga är att om vi inte gör någonting alls kommer vi inte lösa problemen, det är alldeles uppenbart. Det kommer inte att lösa sig självt. Men det är väldigt känsligt det här med mat och politisk styrning, och jag tror vi måste prata mycket mer om hur styrda vi redan är, avslutar Elin Röös.

Michael Abdi Onsäter

Hela konferensen, med bland annat Anna Richert från WWF och matbloggaren Zeina Mourtada, finns att se här: