För tidiga resenärer till Påskön framstod de enorma stenstatyerna som ett olösligt mysterium. Öns befolkning var alltför liten, primitiv och isolerad för att kunna hugga ut nästan 1000 statyer ur berggrunden, med en vikt på upp till 80 ton, och sedan distribuera dem runt deras lilla värld och resa dem mot skyn. Det fanns inga träd på ön att konstruera byggnadsställningar eller transportramper av, villebråd var en bristvara, det var helt enkelt omöjligt.

Resenärerna hade rätt; ett sådant åtagande hade folket de mötte på ön aldrig klarat. Men för deras förfäder var det fullt genomförbart. De hade mer än tillräckligt av allt som behövdes: arbetskraft, material till statyer, gott om virke att konstruera byggnadsställningar och transportramper av, ett överflöd av fisk och sjöfåglar och inte minst fred mellan öns tolv klaner.

Vi tar det från början, med hjälp av några extra skikt av information som Påsköns befolkning aldrig hade lyxen att få ta del av. Vi har, tack vare arkeologer, antropologer och historikers arbete, en överblick som spänner över ett helt millennium.

Påsköns första mänskliga invånare anlände per kanot någon gång runt år 900. Det var ett litet men drivet gäng som gett sig ut på en imponerande paddeltur från Pitcairnöarna, ungefär 200 mil över öppet hav. Att framgångsrikt navigera till den pyttelilla ön – Påskön är inte större än Perstorps kommun i Skåne, eller ungefär en åttondel av Ölands yta – mitt i det mäktiga Stilla havet är i sig en imponerande bedrift, men deras präst och tillika tatuerare hade varit på en liten rekognoseringsrunda till Påskön i en dröm, så han kunde visa vägen och visste även var det var lämpligast att stiga i land.

Deras nya hem hade allt – ett smörgåsbord av sjö- och landfågel, bördig jord att odla i, tät skog med höga och kraftiga träd att bygga hus och kanoter av och inte minst den porösa berggrunden av vulkanisk sten som skulle visa sig ypperlig att karva fram statyer ur.

Snart hade nybyggarna spritt sig runt hela ön och delat in sig i mindre klaner som alla skötte sin del av samhällsförvaltningen. En klan hade hand om hamnen och fisket, en annan basade över stenbrottet, åter en ombestyrde verktyg- och redskapstillverkning. Det odlades bananer, sötpotatis, sockerrör och taro (en rotfrukt med en smak som påminner om potatis och kronärtskocka). Det enda tamdjuret de tog med sig över havet var höns, men det fanns även fripassagerare i kanoterna som skulle komma att spela en dubbelroll i livet på Påskön – den polynesiska råttan – men mer om det senare.

Allt efter årens gång växte en avancerad och komplex civilisation fram. Öns ymniga tillgångar tillät en kraftig befolkningsökning och varje generation såg det som alldeles naturligt att åtnjuta minst samma standard som den förra. Klanerna började snart tävla om att bygga större och större statyer resta på större och större plattformar. Tidiga statyer var i snitt fyra meter höga och vägde cirka 10 ton, medan senare exemplar närmade sig tio meter och kunde väga upp emot 80 ton. Plattformarna (cirka 300 stycken jämnt fördelade mellan klanerna) var konstruerade av sten, var och en med en sammanlagd vikt av mellan 300 och 9000 ton. Denna konkurrens var enormt resurskrävande i form av sten, virke, rep, mannakraft och utfodring; den ökande populationen krävde att mark rensades för odling och stora mängder virke användes till kanoter och bränsle för uppvärmning, matlagning och kremering av döda.

Den första delen av ön som avskogades var Poikehalvön, där arkeologiska utgrävningar visar att odlingsmarken övergavs redan runt år 1400 på grund av uttorkning, närings- förlust och massiv erosion med katastrofala jordskred som följd. Under de följande 200 åren följde resten av ön samma ödesdigra väg. Det spekuleras i att de allra sista statyerna som restes inte längre gjordes större för att bräcka grannklanen utan i ett desperat försök att blidka gudarna när den stundande katastrofen blev alltför uppenbar.

Det sista trädet på Påskön fälldes runt år 1600. Hela samhällsordningen omkullkastades då hövdingarna inte längre kunde rättfärdiga sina positioner som garanter för välstånd för sina undersåtar och freden kollapsade ned i ett blodigt inbördeskrig. Religionen krackelerade och byttes mot en ny variant vars centrala ceremoni kretsade kring symboliskt insamlande av ägg från de få arter av sjöfågel som fortfarande häckade på små öar utanför kusten. Klanerna utförde sabotageräder där de välte omkull och förstörde andra klaners statyer, kannibalism blev vanligt, många flyttade från sina hus på inlandet in i grottor längs kusten där de lättare kunde försvara sig vid angrepp.

Man använde gräs och buskar till bränsle och upphörde att kremera sina döda, som istället begravdes eller mumifierades. Plattformar plundrades på stenar som användes för att skydda odlingarna som nu var hårt ansatta av väder och vind utan träden och dess rötter som höll jorden fuktig, näringsrik och inte minst på plats. Råttorna som sedan ankomsten förökat sig lavinartat var en viktig näringskälla, men bidrog även till förfallet då de åt alla frön som kunde blivit nya träd på ön, vilket ledde till skogens slutgiltiga dödsdom.

När James Cook besökte Påskön år 1774 stod fortfarande många av statyerna, men innan mitten av 1800-talet var alla omkullvälta och knäckta på mitten. En ny sorts konst uppstod i form av ristningar med fruktbarhetstema samt små statyetter av magra, miserabla människor med utstående revben och tydliga tecken på svält.

De små resterna av Påsköns en gång blomstrande civilisation maldes snart ned till näst intill ingenting i och med västvärldens intåg med dess välkända kombination av sjukdomar, exploatering och våld. År 1877 fanns bara 111 personer kvar av ursprungsbefolkningen, alla livegna arbetare i en skotsk-chilensk fårfarm som sträckte sig över hela ön.

Metafor

Naturligtvis är avsikten med detta kapitel att presentera Påskön som en metafor för hela jorden idag, med vår flagranta och groteskt överdrivna exploatering av våra egna livsförutsättningar. Många säger att det inte går att jämföra en liten ö med en hel värld, men är inte jorden också en ö i universum? Våra utsikter att söka nya resurser utanför jordens gränser, eller att fly fältet när resurserna sinar är lika obefintliga som för påsköborna. Fantasier om andra plane- ter är den mest dumdristiga formen av önsketänkande.