I debatten framförs ofta “degrowth” i de rika delarna av världen som en hållbar lösning på klimatkrisen. Men lite talar för att ”nedväxt” kan spela en större roll för att klara tvågradersmålet i Parisavtalet. Det absolut avgörande är massiva, snabba investeringar i vindkraft, solenergi och annan förnybar energi, batterilagring, energibesparande tekniker och en omställning av matproduktionen till övervägande växtbaserad mat.

Den nyuppväckta idén om “degrowth” är en ekonomisk och social teori som hävdar att vi bör bromsa eller minska ekonomisk tillväxt för att skydda miljön, resursslöseriet och minska klimatutsläppen. Man kan se det som en modern version av ”malthusianism” – historiska tänkare som Thomas Malthus, Paul Ehrlich och Herman Daly förutspådde att befolkningstillväxt och ekonomisk expansion skulle leda till katastrof.

Men teknologisk innovation och mänsklig uppfinningsrikedom har gång på gång visat sig kunna övervinna de ekologiska begränsningar som förutspåddes av Malthus och hans efterföljare. Dessa har bidragit till växande ekonomier som har lyft miljontals människor ur fattigdom och förbättrat levnadsstandarden globalt.

Priset för de förbättringarna är den allvarliga klimatkris vi befinner oss i, men det innebär inte att att vi kan lösa krisen med ”degrowth”. USA:s Energy Information Administration (EIA) har kommit fram till oundviklig slutsats. Att nollställa tillväxten i BNP skulle självklart påverka utsläppen på ett positivt sätt, men betydelsen skulle vara långt ifrån så stor som man kan tro. Även om produktionen per person höll sig fast vid 2023 års nivåer ända fram till mitten av seklet, skulle mänskligheten fortfarande missa sitt mål för 2050 att nå nettonoll utsläpp – med 26 miljarder ton koldioxid.

Att stoppa tillväxten enbart i rika länder (USA, EU, Japan, Canada, Australien med flera) och låta fattiga länder som exempelvis Nigeria fortsätta växa, med förhoppningen att de en dag ska uppnå den ekonomiska välfärd som välmående nationer åtnjuter idag — skulle göra ganska begränsad skillnad för klimatet. I det scenariet skulle världen missa sitt mål för 2050 för koldioxidutsläpp med 38 miljarder ton.

Att få ner klimatutsläppen med ”degrowth” till under 10 miljarder ton årligen år 2050 skulle kräva att man framkallar recessioner som minskar världens BNP per capita med ungefär 5 procent per år. Det är mer än nedgången under den stora recessionen 2008–2009 – och det skulle behöva ske varje år! För att nå tvågradersmålet enbart med ”degrowth”  måste ekonomierna i den globala norra delen av världen minskas med över 90 procent och i medelinkomstländer med 70 procent (Rikard Hjort Warlenius 2023).

Att minska klimatutsläppen som produceras av den globala ekonomin kommer att kräva massiv ny grön energiinfrastruktur och ny grön teknologi. Med andra ord, innovationer och stark tillväxt inom dessa områden. Detta kommer i sig att bidra starkt till att ekonomier i sin helhet fortsätter att växa, eller i varje fall inte krymper.

I den mån det skulle vara möjligt att åstadkomma “degrowth” så skulle det inte lösa klimatkrisen, om än bromsa den något. Utsläppen av växthusgaser är ett resultat av flera faktorer, inklusive befolkningstillväxt och teknologisk utveckling. Om det var möjligt att stoppa ekonomisk tillväxt skulle det inte vara tillräckligt för att nå snabba utsläppsminskningar, än mindre i den enorma omfattning som är nödvändigt för att stoppa den globala uppvärmningen till högst två grader.

”Degrowth” i de rika delarna av världen, inte minst genom att minska konsumtionen, är självklart ändå viktigt att sträva efter, eftersom alla sätt att begränsa utsläppen behövs i kampen mot en skenande klimatkris. En obegränsad tillväxt på en begränsad planet är självklart inte möjlig. Allt som varje individ väljer att göra för att minska sin egen klimatpåverkan har också betydelse.

Men det avgörande är innovationer och massiva och snabba investeringar i vindkraft, solenergi, energilagring, energibesparande teknik, andra gröna teknologier och omställning till ett i första hand växtbaserat matsystem. Det krävs en enorm tillväxt i dessa sektorer, för att snarast avveckla kol, olja och gas globalt och kraftigt minska djurjordbruket. För att klara det behövs kraftfulla politiska beslut på alla nivåer.