Årets nobelpris i kemi tilldelas Emmanuelle Charpentier och Jennifer A Doudna för deras utveckling av gensaxen, Crispr, som revolutionerat gentekniken. Det här väcker åter frågor om risker och möjligheter med genmodifierade organismer och vilken plats de kommer att ha i vårt framtida samhälle.

Redigerade organismer

I tusentals år har människor valt ut växter och djur med önskvärda egenskaper. Med växtförädling och avel har man successivt fått fram djur och grödor som ger mer mat, är enklare att hantera, har ett annat utseende, eller någon annan egenskap man eftersträvat.

Men avel är ingen träffsäker process, så när man uppnått det som önskas kan omfattande hälsoproblem bli en biverkning i den nya djurkroppen. Till exempel gav avel billigare kyckling till priset av omfattande lidande hos de nu sönderavlade broilerkycklingarna som växer så snabbt att de får ont. När människor istället genredigerar får vi genetiskt modifierade organismer (GMO). Ibland med sådant som kunde hänt ändå i naturen och ibland så att “naturliga” barriärer bryts, som att sätta en fiskgen i tomat. Med genteknik har GMO skapats sedan 1973, även i bakterier vilket varit viktigt för utveckling av läkemedel.

GMO-mat har sålts sedan 90-talet. I USA är nästan all majs, bomull och soja GMO, medan nästan ingen GMO odlas eller säljs i Sverige då EU valt hårda regler för GMO. Att äta djur som i sin tur ätit GMO-grödor accepteras dock även i Sverige.

Minskar kemikalieanvändningen

GMO är mycket effektivare än traditionell växtförädling och avel. Exempelvis har GMO-lax skapats med 25 gånger mindre klimatpåverkan än vanlig lax. Men de flesta vill inte äta GMO-fisk, så det har inte blivit någon succé.

Många människor är oroliga för GMO. Men i forskningen är man överens om att den GMO-mat som säljs inte påverkar hälsan annorlunda än konventionell mat, allt annat lika. I vissa fall kan GMO-maten även vara bättre för hälsan, om den har någon nyttig tillsats eller inte tar upp lika mycket skadliga ämnen. Men GMO får inte användas i mat som säljs med ekologisk produktmärkning, trots att många forskare tror på den kombinationen.

Enskilda studier som varnar för GMO har motbevisats i många uppföljande studier. En oberoende sammanställning av forskningsläget baserat på 147 vetenskapliga studier visar att GMO i snitt har minskat kemikalieanvändningen med 37 procent, ökat avkastningen med 22 procent och ökat lönsamheten för bönderna med 68 procent och ännu mer i fattiga länder. Dessutom granskas GMO mer än annan mat.

Däremot finns problem med GMO-storföretagens ageranden och patenten på liv. Men det beror på politiken, inte tekniken som sådan. GMO kan precis som andra grödor vara lämpliga eller olämpliga beroende på ändamål och sammanhang. Därför avgörs riskerna med GMO från fall till fall.

Det finns också farhågor om att GMO kan sprida sig och rubba vilda arter och ekosystem. Det har hänt, men hittills inte i någon större utsträckning vad vi vet. Det kan dock ta längre tid att se sådana effekter fullt ut. Hittills har också försiktigheten varit stor. 

GMO 2.0?

Men innan lagstiftarna ens hunnit hantera GMO ordentligt, så har nu nästa revolution i gentekniken tagit fart med gensaxen Crispr-Cas9 (nedan kallad Crispr), vars utveckling belönas med nobelpriset i år. Den gör det väldigt enkelt och exakt att genmodifiera, lite som lego eller att klippa och klistra.

Det krävs inga större förkunskaper för att skapa eget Crispr-labb för några tusen kronor. Däremot kan patent och hårda regler driva upp priserna för kommersialisering.

Hittills har man mest tittat på vilka funktioner olika gener har, men även framställt grödor som kan motstå torka, skadedjur och mögel. Med Crispr kan man också komma ifrån avelns oönskade bieffekter. Men man kan inte ändra egenskaper där en rad olika gener spelar in eller som delvis beror på miljö. Så för till exempel längd är det även fortsatt avel och uppväxt som gäller…

Djuren får som vanligt anpassa sig till människor, men om vi vill skulle Crispr kunna göra lika mycket nytta för djur som människor. Eller minska/utrota djur som tränger ut andra djur. Mördarsniglar, fästingar och malariamyggor kan alla få nya egenskaper med Crispr.

Återskapande av utdöda djurarter pågår också. Iberisk stenbock som dog ut 1999 har återupplivats, men killingen levde bara några minuter. Andra försöker återskapa mammutar bit för bit via elefanters arvsmassa. De kemiska bindningarna i DNA är dock allt för instabila för att vi efter 65 miljoner år ska kunna återuppliva dinosaurier.

Risker och möjligheter

En risk med Crispr är att det inte går som planerat. En annan risk är att det går som planerat. Särskilt om vissa “förbättrade” människor skapas med helt ny sorts ojämlikhet som följd. För när stora komplexa saker förändras är det också mycket som kan gå snett och som man inte kunnat förutse. Det gäller både ekosystem och samhällssystem. Samtidigt kan vinsterna snabbt bli enorma för både människor, djur och natur om det går någorlunda som planerat.

Å ena sidan vore det bra att hinna utreda mer och testa tekniken i alla aspekter. Å andra sidan har vi genom att inte göra det med andra tekniker, försatt oss i en situation där läget för hela planetens livsvillkor är akut. En miljon arter riskerar utrotning och klockan klämtar för klimatet. Något som rätt använd genteknik kanske kan motverka. Så det blir risker hur vi än gör. Frågan blir då vilka risker och möjligheter som väger tyngst.

När en teknik är ny är det lätt att peka på hur riskabelt det vore att sprida tekniken innan effekterna undersökts ordentligt. Efter ett tag kan effekterna fortfarande vara oklara, men då är den nya tekniken så normaliserad och integrerad att den inte längre ifrågasätts så mycket. Så innan vi utvärderar genkniven – hur mycket koll har vi ens på de totala effekterna av vanliga knivar? Vi kanske får acceptera att vår kontroll förblir begränsad? Ytterligare en sak som talar för att gensaxar kommer vinna i längden är att ju värre de globala miljökriserna blir, desto större lär öppenheten bli för drastiska metoder.

Kunskapen om Crispr kommer inte försvinna, så även om EU fortsätter med hårda regler, är risken uppenbar i vår globala värld att dagordningen och de etiska valen istället görs av de som går längst. Dessa kan försvara sina val med att det för både människor och miljö vore oetiskt att inte snarast göra allt positivt vi kan med gensaxar.

Men till vilken grad tror vi på hela mänsklighetens förmåga att ur ett långsiktigt helhetsperspektiv använda mycket kraftfulla verktyg på ett klokt sätt? I vår tid är det också en fråga om hur mycket viktiga uppgifter världens politiker klarar att hantera samtidigt. Om Crispr finns ju inte ens någon större samhällsdebatt att tala om än.

Så vad tycker du – till vilken grad ska vi ta eller inte ta dessa genvägar?