Bokens titel: Alla mot djuren
Undertitel: De politiska ideologierna och världens varelser
Författare: Pelle Strindlund

Ur djurens perspektiv är alla stora politiska ideologier i praktiken väldigt lika varandra. Alla stödjer de att miljarder djur globalt lever hela sina liv inlåsta i trånga utrymmen för att sedan dödas när människor kan tjäna som mest pengar på djuren.

De skillnader som debatteras begränsas oftast till sådant som om djurens utrymmen ska vara lite större eller mindre. Med vissa enskilda makthavare som undantag gäller detta över hela världen för den breda majoriteten av företrädare för liberalism, socialism, konservatism, nationalism, humanism, feminism och även ekologism.

När minskad köttkonsumtion förespråkas är det främst för miljön, inte för djuren. Och när minskad köttkonsumtion blir verklighet är det främst till följd av nya attraktiva och lättillgängliga vegetariska produkter, inte att det gått upp ett ljus om att det till följd av vår syn på djur och nuvarande industriella kapacitet aldrig förr funnits så mycket onödigt lidande som nu. 

Ignoreras av makthavarna

Pelle Strindlunds klart läsvärda bok Alla mot djuren handlar om att med många intressanta fakta, resonemang och exempel belägga hur det är alla mot djuren även här i Sverige, där självbilden är att vi är så snälla mot djur.

Frågan har dessutom försvunnit från rampljuset sedan Astrid Lindgrens dagar.
Senast nu i valrörelsen 2022 såg vi en enda artikel från ett parti om djurpolitik.

Falukorv, varmkorv, korvgryta, korvgrillning osv har visserligen en central roll i svensk politisk debatt. Men då som ett sätt för politiker att framstå som folkliga. Att äta kött ses som helt opolitiskt av de flesta. Men allt kan ju vara politik, som antingen stärker eller utmanar normer.

Att heta politiska debatter ofta slutar med att debattörerna efteråt äter kött tillsammans är ingen nyhet, men Strindlund gör det övertydligt hur ogenomtänkta makthavarnas argument för kött är. Kanske för att de så sällan behöver försvara sina åsikter om djurrätt.

Partiledare citeras som inte bara har noll koll, utan även aktivt sprider påståenden som går stick i stäv med vad forskningen visar, som “Det skulle vara fullständigt förödande för folkhälsan om svenska folket slutade äta animaliska livsmedel”. 

Man kan förstås diskutera balansen i vilka företrädare och exempel som Strindlund behandlar, men jag tycker ändå att det övergripande är tillräckligt representativt. 

Strindlund delar en rad slående jämförelser, som att de argument som försvarat slavarbete, barnarbete, rasism och sexism är skrämmande lika de ihåliga argument som idag används för att försvara utnyttjandet av djur. “Så har vi ju alltid gjort, det är naturligt, de mår bra ändå, var ska de annars ta vägen”, osv.

Tänk om makthavarna skulle ägna en enda minut av sina liv till att tänka igenom djurens perspektiv och sedan ta konsekvenserna av det. Hur skulle det kännas för människor att behandlas som vi behandlar tänkande och kännande fiskar? Att plötsligt få en krok genom munnen, tvingas ner under vattnet och efter ett tag skadad kastas tillbaka upp på land? Behandla andra så som du själv vill bli behandlad?

Eller lek med tanken att utomjordingar kom till vår planet, skulle de då dra gränsen för vilka som får dödas just mellan människor och alla andra arter? Det ter sig extremt osannolikt. Objektivt sett finns en gradskillnad i samlade förmågor som delvis överskrider artgränser. Ännu mer otydlig hade gränsen varit om fler människoarter som neandertalarna fortfarande varit vid liv. Eller med de nya människoarter som kan utvecklas med genteknik. Eller om robotar får mycket högre generell intelligens än vi.

Kanske tar rymdvarelserna med sig några människor till sitt zoo hemma. Med vilka argument ska vi då säga emot när vi gör exakt motsvarande sak själva med apor, dvs låser in och utnyttjar de i experiment bara för att de är mindre intelligenta. 

En djupt rotad ideologi

Strindlund citerar även Nina Björk: “En ideologis osynlighet är samtidigt måttet på dess framgång”. Dvs när något är så normaliserat som köttätande så tänker inte de flesta på det som ett val och känner inte ens till ord för det, bara ordet för avvikelsen veganism. Men det finns ett motsvarande ord för valet att äta kött: karnism.

Strindlund tar med gedigna källhänvisningar upp många studier om hur solidariska och kloka djur kan vara. Han påminner också om att de allra flesta djur inte äter kött. “Mer än 90 procent av alla däggdjur och 80 procent av alla fåglar livnär sig på vegetabilier”. Så vad är naturligt när människor kan välja? 

Forskare har kommit fram till att kycklingben efter de cirka 60 miljarder kycklingar vi dödar varje år, kommer vara en av de tydligaste fossila lämningarna efter antropocen – den föreslagna nuvarande geologiska tidsålder som markerar tiden då mänskligheten totalt dominerade planeten. Är det naturligt?

När alla andra argument pulvriserats kommer: “Ok, men ska vi inte hjälpa människor först?”. Det är dock ingen motsättning, utan snarare en förutsättning för att bättre hjälpa människor att agera så att vi även hjälper djur.

Detta insåg redan gamla greker. Strindlund skriver på sida 260: “Ofred uppstår enligt Platon ur begäret att skaffa mer rikedomar och resurser. En kosthållning som kräver stora marktillgångar – beten att valla svin och kor på, samt åkrar att odla fodergrödor på – bidrar förr eller senare till krig om dessa. Några hundra år senare utforskade även Plutarchos kopplingen mellan slaktbänkar och slagfält, i en allomfattande teori om våldets uppkomst.”

Tappade vi Ebba Busch och Johan Pehrson nu? Då bjuder boken även på mer lättsmälta jämförelser som att det inte på något sätt är en uppoffring att laga linsgryta istället för korvgryta. Så våra folkvalda politiker skulle åtminstone kunna sluta lägga mer skattepengar på kött än på vegetarisk mat. 

Göran Hådén