Jag har, som av en osynlig hand, fått en ny bakgrundsbild till ”skrivbordet” i min dator. Ett lysande rymdskepp med de mest graciösa, ljust rosa böljande armar som tycks dansa kring dess mittpunkt; en himmelsblå genomskinlighet, lika ofattbart stilla och fylld av helighet som den runda kristallen längst upp Matri Mandir, templet i den andliga experimentbyn Auroville en bit in från havet i Tamil Nadu, Indien, och som får alla begrepp att klinga av och stanna upp och vila i sin ursprungliga tystnad.

Fast det är inte ett rymdskepp mot natthimlen, det är en bläckfisk, den oceaniska varelse som en gång dominerade världshaven, fångad i sin gåtfullhet någonstans i ett mörkt hav där den hör hemma och lever sitt liv i sin ofattbara skönhet, i den symfoniska tillvaro som havet är, som rymmer både fara och extasen att finnas till, där livet kan ta slut när som helst, men där varje rörelse är en aria av frihet. Och mitt i det lysande blå – ett öga, som ser, som ser dig, som lugnt betraktar sin värld och allt som händer och sker i den; en högst levande varelse precis som du och jag, och som hittats i fossiler upp till 500 miljoner år gamla! Det känns helt overkligt att vi människor faktiskt brutalt trålar upp dessa magiska underverk i tusental – för att äta dem!

På Kanarieöarna planeras till och med världens första bläckfiskodling där dessa intelligenta, nyfikna djur, som känner både ömhet och skräck, ska hållas i grumliga, sjukdomsfyllda tankar tills man tar livet av dem på de mest förfärliga vis Fiskar man dem själv instrueras man av framgooglade källor att helt enkelt bara ”bita bort dess hjärna”. I den Oscarsbelönade dokumentären ”My Octopusy Teacher”, /Netflix) får man en svindlande inblick i ett av havens många mysterier genom den världsbildsförändande vänskapen mellan filmaren och en bläckfisk utanför Sydafrikas kust, som visar hur lite vi förstår om andra varelser än oss själva, och som ställer alla nedärvda begrepp på huvudet. 

Vi famlar i blindo

En annan dag är det ett vackert älg-par som möter mig i datorn; hon med sin gråmjuka mule nästan mot hans, han med sin väldiga kungakrona som ett dyrbar skål vänd mot himlen och universum. I deras mörka ögon både vemod och klokhet, kanske känner också de att det går mot höst. Kanske funderar de på hur de bäst ska undkomma de gevärsförsedda människor som snart ska sitta och lurpassa på älgarna och deras kalvar runt om i Sveriges skogar. Samma dag sägs på nyheterna att älgarna i vissa delar av landet numera lämnar de områden där jakten bedrivs de månader den pågår, vilket ses som ett problem, inte för älgarna utan för alla jägare vars dödande ses som fritidsintresse.

Tänk att det ska vara så svårt att se vad vi ser, att förstå att liv är lika mycket sammanhang, ofattbar intelligens, rörelse och en okuvlig instinkt att överleva – vare sig man är en människa, ett rådjur som på 50 meters håll känner om personen som närmar sig har goda eller onda avsikter (”Rådjursmannen – mina sju år i vildmarken”, Geoffry Delorme), eller en arbetsmyra som oförtröttligt letar det rätta byggmaterialet till stacken, vårdar skadade medmyror eller torkar av sig på desinficerande kåda innan han går in i till de andra för att inte sprida några bakterier. 

Men också för en liten gris med hela sin längtan efter flocken, bökandet och sin mamma i den trånga kultingboxen, när han förtvivlat trycker sitt lilla tryne mot lufthålen i slaktbilen för att en enda gång få andas frisk luft de sista ögonblicken av sitt korta liv. Eller för en mjölkko, en gång en, fritt strövande uroxe med sin flock på den Centralasiatiska stäppen, fasttjudrad eller halkandes omkring i en stängd ladugård, gång på gång bestulen på sin kalv efter födseln, som hela sitt korta, smärtfyllda liv pumpas på sin modersmjölk av hårda maskiner mot mjuka tills den sinar och hon skickas till sin slakt.

Bortom skönmålande eufemismer

Vi är så inskolade i tanken att ”kött” är mat, det är naturligt att äta djur att vi inte hör kalven som råmar efter mamma i sin kalvbox där musklerna ska förtvina och köttet bli mört innan det är dags för ”slakt”; en eufemism med dov skärpa som ändå, på något vis, döljer vad det egentligen handlar om (läs första kapitlet i DN-journalisten Magnus Lintons bok ”Veganer – En bok om dom som stör” som detaljerat redovisar hela förloppet); den oundvikliga slutfasen i djurhållningen som de flesta av oss lyckas blunda för och förtränger med hänvisning till traditioner och vårt ”världsbästa djurskydd”. 

Men även om alla förordningar i djurskyddet skulle följas, vilket de sällan gör, handlar djurhållning, laxodling eller bläckfiskodling om sorg, lidande och död, om en ett liv lika främmande för de djur, eller medvarelser vi placerat där som det skulle vara för oss att leva instängda, rättslösa, ständigt utsatta för övergrepp, utan hänsyn till våra naturliga impulser, utan möjlighet att ens sköta något så grundläggande som våra behov och vår hygien. ”Bara de har haft ett bra liv…”, säger vi, vilket de oftast inte har. Och slutet för alla djur vi äter är fortfarande lika barbariskt. Ett skjutet rådjur eller en älg kan springa i timmar innan han eller hon dör, eller fortsätter sin dödskamp liggandes, 

Vi är alla grundlurade, vi, som har medkänslan som grundton i vårt väsen, vare sig vi är makthavare, företagare, konsumenter eller lobbyister, som förblindats av vår till synes givna rätt att göra som vi vill med djuren. Vi tar inte in att våra läderjackor, skor, till och med ylletröjor också handlar om känsliga, frihetslängtande djur som ofta levt miserabla liv i andra världsdelar innan de förvandlades till ”råvaror” och kläder till oss. Vi tar inte ens in det faktum att i allt levande i naturen inleds förruttnelseprocessen i samma stund som livet upphör! Gjorde vi det, och om industrins rosafärgade maskering upphörde skulle ingen ta i en kroppsdel från ett dött djur, än mindre stoppa det i munnen. 

Äter oss mot undergången

Få av oss vet att vår i grunden artfrämmande tradition att äta djur är en av de största pådrivarna av klimatförändringarna och vi, precis som dokumentären ”Eating our way to Extinction” (Otto & Ludo Brockway, kan ses gratis på www.eating2extinction.com  ) visar, bokstavligen håller på att äta oss mot undergången, men liksom i hemlighet. Rapporterna flimrar förbi, sedan försvinner de. Djurindustrin får pengarna, inte omställningen till ett växtbaserat livsmedelssystem – trots IPCC gång på gång framhållit just det som vår räddning eftersom metanet från djurindustrin försvinner ur atmosfären efter bara 10 år! Och genom de enorma arealer som skulle frigöras för CO2-slukande återskogning, eftersom markåtgången för att producera baljväxter, ”The humble pearls of the Earth”, bara är en bråkdel av vad djurindustrin kräver. Vårt matval är en maktfaktor som kan rädda oss alla!

Idag, Veganska Världsdagen, är rätta dagen för att ta steget förbi rädslan för förändringar, bort från djurförtryck och vår blindhet inför den. Varje vegansk måltid inte bara räddar livet på djur, den minskar vår klimatpåverkan med upp till 50 %! Stadsfullmäktige i Buenos Aires och Los Angeles och flera städer i Asien har genom det internationella initiativet Plant Based Treaty, vars mål är att föra upp den växtbaserade omställningen högst på listan för att motverka klimatkrisen och som vänder sig både till enskilda, företag och hela städer, redan förbundit sig att verka för den genom att införa växstbaserade normer och visioner!  Stockholm kan bli den första huvudstaden i Europa som gör det.

Ta en vegansk lunch idag för att fira det! En fika med växtmjölk och veganska bakverk, de finns redan överallt. Eller en läcker varmkorv på ärtor från Pressbyrån eller Seven eleven i farten! Byt de vanliga köttbullarna mot delikata växtbullar, nuggets mot frasiga växtnuggets och grädden mot havregrädde! Laga en inspirerande kubansk gryta på svarta bönor med sötpotatis till middag! Eller en smakrik vegansk pastasås på sojafärs från Europa, inte Amazonas.

Det finns en värld där skimrande bläckfiskar rör sig genom haven utan hotas av människan, där älgar och rådjur inte räds oss, där djuren i djurindustrin kan påbörja resan tillbaka till det liv de är födda till. Där klimatet kan räddas, och där vi förvandlas till beskyddare av livet på jorden istället för dess förgörare. Är det inte det vi alla längtar efter och väntar på? Den mest efterlängtad presenten av alla! 

HAPPY VEGAN DAY 2022!

Maria Sandblad