Mat & Klimat

När Bush och Thatcher var klimatledare

Globala miljöfrågor har varit heta från och till i samhällsdebatten sedan 60-talet, både i Sverige och globalt. Störst var stödet för grön omställning kring 1990, innan de fossila storföretagen även på detta område lyckades omsätta sina pengar till makt genom starka lobbyister. 

I riksdagsvalet 1988 var miljö den i särklass viktigaste frågan för väljarna och Miljöpartiet kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Det fanns då en majoritet för radikal grön omställning i riksdagen, men S backade då från sina radikala miljölöften så att det inte blev någon större omställning. 

Den svenska miljöpeaken var del av en internationell miljöpeak där även ledande konservativa politiker gick i fronten för klimatet. 1989 höll Margaret Thatcher ett brandtal för klimatet i FN med radikala förslag och man kan se på Youtube hur inget lands representant syns reagera negativt. Tvärtom applåderas talet även från Sovjet och Kina.

George Bush den äldre hade året innan blivit vald till USA:s president med löfte om att agera för att begränsa klimatförändringarna: ”Those who think we are powerless to do anything about the greenhouse effect, are forgetting about the White House effect”. 1989-1991 såg 3 av 4 i USA sig själv som “environmentalist”. Idag “bara” drygt hälften så många.

Även i Sverige fanns starka miljöröster i partierna längst högerut och 1990 skrevs FN:s första klimatprotokoll i Sundsvall. Världen samlade sig i stor enighet för att ta itu med klimathotet. Genombrott i politik och teknik följde. Freonfria kylskåp slog igenom när Greenpeace själva tog fram ett freonfritt “GreenFreeze” som 70 000 ville köpa.

Elbilar hade funnits ända sedan 1800-talet, men det var Kaliforniens lag på 90-talet som snabbt tvingade fram moderna elbilar. Men de tvingades bort igen på grund av extrem lobbyism. Mer om hur trafikpolitiken i stort spårade ur finns att läsa i Björn Forsbergs bok Fartrusiga.

Av cirka tusen vetenskapliga artiklar om klimatförändringarna 1993-2003 så var det inte en enda som motsade att människan påverkade klimatet. Men ju säkrare forskarna har blivit på att vi har en klimatkris som främst orsakats av mänsklighetens förbränning av fossila bränsen, desto fler ifrågasätter detta.

I nyhetsartiklar i USA om klimatet under samma period (1993-2003) så var det cirka hälften som gav röst åt klimatskeptiker för att “balansera” innehållet. Det är som att varje gång någon säger att jorden är rund så ska man ha med någon som säger att jorden är platt för att “balansera”.

Sedan dess har ju forskningsläget ännu mer tydliggjort att det främst är människan som orsakat klimatkrisen, men skeptikerna försvinner inte. Så var kom de ifrån?

Oljepengar förvillar


Precis som i Sverige var det genom de stenrika oljebolagens lobbyister som man lyckades så tvivel om klimatförändringarna. Och precis som när tobaksbolagen försökte fördröja genomslaget för faktan att rökning ökar risken för lungcancer, så insåg man att man inte skulle framstå som kloka om man sa emot tydlig forskning. Istället sådde man tvivel och försökte komplicera saker, för utan tvivel är man ju inte klok? På samma sätt kan man fråga sig varför man fått ekonomi att framstå som så himla komplicerat att vi låter svält existera trots överflöd. Diskutera i smågrupper.

Lyckas man inte med tvivel finns fler verktyg i verktygslådan, inte minst att flytta fokus. Som hur oljebolag fått klimatrörelsen att navelskåda istället för att med välfungerande metoder åstadkomma global politisk förändring.

Ibland har de bara tur i oturen, som när coronapandemin stoppade det momentum som byggts upp med de återkommande globala klimatdemonstrationerna som Greta Thunberg och Fridays for future startade.

Även Thatcher gled över till att kalla Al Gore för domedagsprofet och Bushs egen son blev med marginell marginal president istället för Al Gore, med citat som att “den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”. 2003 införde Bush ett jättelikt skatteavdrag för småföretagare som köpte de mest miljöskadliga bilarna, dvs bilar över 2,7 ton. Sedan har miljökampen fortsatt gå i vågor. Mer om allt detta finns att läsa i Isabella Lövins bok Oceankänslan.

Med största sannolikhet kommer nya momentum och hur får vi då den grundläggande nödvändiga klimatomställningen att bli verklighet? En del kan läras från miljödebattens genombrott i Sverige. Mycket kan underlättas av att förnybart nu är billigare än fossilt. Men viktigast är att inte ge upp!

Jag minns 2009 när ett momentum byggts upp till FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn. Världens toppolitiker samlades då och sa att det räcker inte med prat, nu ska vi agera! Vetskapen om att sådana ord inte behöver betyda någonting kunde man se i minspelet på alla luttrade klimataktivister när USA:s president Obama med sin starka retorik höll tal med detta budskap.

Klimatrörelsen hade å ena sidan byggt upp detta klimatmomentum, å andra sidan tagit ut förlusten i förskott. Visserligen visste man att medias strålkastare skulle byta fokus efter mötet, men när mötet var slut utan avgörande framsteg, så var inte inställningen att på allvar bygga vidare på det momentum man byggt upp.

Berättelsen och känslan blev inte att det nu inte är långt kvar tills klimatkrisen globalt tas på allvar. Som dåvarande styrelseordförande i Klimataktion försökte jag ändå sprida den bilden.

För det tar tid att rädda världen och det finns ingen skarp gräns då det inte längre är meningsfullt att minska klimatkrisen. Det finns grader i både himlen och helvetet och det är så lätt att ge upp precis innan man nått sitt mål, eftersom vi sällan ser hur nära vi faktiskt är målet.



Så hur kommer det gå framöver? Det är upp till oss. Om det har jag skrivit en dikt:



MÄTT?

Mammons materialistiska massmoden

mixtrande minerar miljömodern

massutsläpp marinerar matjorden

maktens musik mörkar miljömorden

 

Måste minska missmoden!

Måste maxa massmoden!

Måste måla månen med mässorden!

 

men

magisk mänsklighet monalisaler

medvetet mossmodern

 

Göran Hådén

SENASTE NYHETERNA