Vi måste sluta slösa med jordens resurser, det är många av oss överens om. Vår nuvarande ekonomiska modell har lett oss in på en väg av självdestruktiv tillväxt, men vi tycks inte kunna sluta skyffla in kol i produktionslokomotivet.

Vår tids fundamentalistiska tro på fri tillväxt inom alla områden har lett till att vi tar ut resurser från naturen i en takt som är på väg att omintetgöra våra egna livsbetingelser på jorden. Vi skulle behöva tre jordklot till2 för att få det att gå runt, och om vi fortsätter med målet 3 procent högre tillväxt per år kommer vi att fördubbla resursförbrukningen vart 24:e år, alltså en närmare tio gånger högre resursförbrukning på tre generationer. Det är inte mer än en blinkning, ett försvinnande kort fragment av människans historia. Den situationen är omöjlig att hantera, ingen kan springa ikapp det tåget.

För att begränsa skadan av våra konsumtionsmönster, som till mycket stor del är källan till problemet, har EU infört ekodesigndirektivet, i vilket flera av förordningarna lägger stor vikt på produkters livslängd, reparerbarhet och återvinningsbarhet, samt föreslagit en obligatorisk märkning, med produkters förväntade livslängd. Allt gott så långt, om det inte vore för att den politiska beslutsprocessen är mardrömslikt långsam och de nya lagarna måste gå genom en oändlig rad av byråkratiska kvarnar innan de till slut, i urvattnad form, kanske kan bli till verklighet. Det råder en överväldigande enighet bland världens klimatforskare om att vi inte har tid med utdragna processer. Vi har de resterande åren av detta decennium på oss att vända utvecklingen. Vi måste alltså finna en snabbare lösning; här presenteras en.

Vill du få något att hända? Starta en tävling!

När det kom till Napoleons kännedom att hans soldater åt halvrutten mat mellan drabbningarna utlyste han en tävling. Den som kunde hitta på ett sätt att skjuta på fältkostens bäst-före datum skulle vinna 12 000 franc, vilket motiverade den Parisiske krögaren Nicolas Appert att uppfinna konservburken.

Göteborgsregionen tycker att det är lite mycket sopor överallt och har startat en tävling i minimering av hushållsavfall. 250 hushåll i 50 kommuner deltar och många har minskat sitt avfall med tiotals kilo i månaden.

I Japan har man infört ett så kallat Top Runner-program och fått företag i olika branscher att tävla om att ta fram produkter med den lägsta energiförbrukningen. Den vinnande teknologin görs sedan till ny standard, och företagen som lyckats bäst får sätta ett märke på sina varor med det femstjärniga Top Runner-betyget.

Om ett företag skulle misslyckas att nå den fastställda lägstanivån riskerar de att hängas ut offentligt, vilket har visat sig vara ett så effektivt incitament att det hittills inte hänt. Programmet som introducerades 1998 har resulterat i en effektivisering av energiförbrukningen för vissa produkter på upp till 80 procent.

Även Kina har ett Top Runner-program som med stor framgång implementerats inom solenergisektorn. En del av energimarknaden reserveras där för de företag som konstruerat de mest effektiva solpanelerna. Stora arealer som ansetts mer eller mindre fördärvade av kolindustrin har förvandlats till hav av solcellspaneler, i vars skugga växtlighet frodas, som i sin tur ger nytt liv åt den skadade jorden i områdena.

Tänk om

Vi människor gillar olika saker. En del gillar sol, andra snö; vissa går igång på modellbygge, kroppsmodifikation eller konspirationsteorier; några har till och med en svaghet för pizza med ananas. Men om det är något som kan sägas karaktärisera oss som art, något som stått i centrum av våra sociala aktiviteter sedan urminnes tid så är det tävlandet. Vi älskar tävlingar. Även om vi inte deltar själva älskar vi att se på när andra tävlar. Det må historiskt ha handlat om yxkastning och tornerspel, och numera kanske tevespel och alla dessa sporter – enskilda tävlingar kommer och går – men själva tävlandet är gammalt som gatan. Flodvågen av televiserade nonsenstävlingar vi nu genomlider är ett av de senaste uttrycken för denna inbyggda vurm, på gott och ont, men tänk om – tänk om vi skulle starta en tävling om det största, allra viktigaste i mänsklighetens historia: vårt eget paradis på den enda lilla planet vi har till förfogande i universum.

Skapa en tävling i livslängd på kapitalvaror

 Det finns ingenting som sporrar människor till optimal prestanda som just tävlingar, så låt oss omgående starta en tävling för att öka livslängden på våra kapitalvaror från i genomsnitt 10 till 50 år. Genom att införa differentierad moms som beräknas efter en varas livslängd och garantitid kan vi få företagen att börja producera ansvarsfullt, på riktigt. Varor med kort livslängd, som är svåra att återvinna och som inte är byggda för att kunna repareras och uppdateras beläggs med en riktigt hög moms. Lång livslängd och garantitid, enkel service och hög återvinningsbarhet premieras med låg moms.

Låt oss sända tävlingen i TV, publicera en tio-i-topplista i tidningarna över de bästa bilarna, kylskåpen, diskmaskinerna och gräsklipparna, och låta alla se vilka företag som är i framkant av innovation och framåttänkande. Den obligatoriska märkningen av alla varor med garantitid och beräknad livslängd (som redan diskuteras i EU) är essentiell och måste drivas igenom utan fördröjning. Hur lång tid tror du det skulle behöva ta innan ett urval av högkvalitativa, framtidsvänliga varor skulle finnas tillgängliga för alla att ta del av?

Dessutom skulle dessa kvalitetsprodukter i ett senare skede vara mycket eftertraktade på andra- och tredje- handsmarknaden efter att den totala livslängden successivt femfaldigats.