”Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur” sjöng Evert Taube i Änglamark. I en tid där förnybar energi är svaret på hur vi ska hantera klimatförändringarna är det lätt att glömma att en av de första stora politiska miljöstriderna handlade om motsatsen – att stoppa utbyggnaden av den första storskaliga förnybara elproduktionen, vattenkraften. Resultatet blev då delvis en framgång – ett stopp mot ytterligare exploatering av de älvar som ännu var orörda, men samtidigt en acceptans för att förlorade naturvärden var förlorade.
Idag har Sverige mycket goda förutsättningar att klara 100 procent förnybar elproduktion. Men det är delvis till priset av de älvar som reglerades under 1900-talet. Utbyggnaden av vattenkraft gjorde att fiskars vandring upp längs älvarna på sina håll helt blockerades och att hela områden torrlades, samtidigt som andra områden blev till dammar. Den biologiska mångfalden och vattenkraften har inte varit enkla att kombinera. Egentligen går det att göra vattenkraften mindre skadlig för ekosystemet, om vatten tillåts flöda fritt bredvid kraftverken. Men det är förstås ett ekonomiskt avbräck för kraftbolagen om inte allt tillgängligt vatten passerar turbinen. Motståndet från branschen var därför stort när den tidigare rödgröna regeringen försökte hitta sätt att balansera två miljömål mot varandra – tillgången till förnybar elproduktion och den biologiska mångfalden i landets älvar – genom att kräva omprövning av miljövillkor för vattenkraft. Processen beräknades pågå i 15-20 år, finansierad genom att de stora elbolagen i utbyte mot lägre fastighetsskatt tog på sig att avsätta medel till en fond ur vilken de mindre vattenkraftsägarna ska kunna söka ersättning för såväl rättegångskostnader som miljöåtgärder och eventuellt produktionsbortfall.
Trots att tillståndsskärpningen inte var ämnad som en snabb process var ett av SD/regeringens första energipolitiska beslut att skjuta fram datumet för när verksamheter som är anmälda till den nationella planen senast ska lämna in sin omprövningsansökan till domstol med 12 månader, för att därefter ge Svenska kraftnät i uppdrag att tillsammans med Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten kartlägga vilka konsekvenser prövningen för moderna miljövillkor för vattenkraften kan få för elsystemet och för en trygg elförsörjning. Som skäl till pausen angav regeringen att ”vattenkraftens viktiga egenskaper till elsystemet behöver värnas”.
Beslutet kritiserades hårt av bland annat Naturskyddsföreningen utifrån vattenkraftens påverkan på den biologiska mångfalden och att Sverige inte lever upp till EU:s vattendirektiv.
Rapporten presenterades i höstas och har tre huvudsakliga slutsatser för att det samlade resultatet av efterföljande omprövningar ska leda till en nationell effektiv tillgång till vattenkraftsel och att påverkan på vattenkraften därmed blir acceptabel ur ett elsystemperspektiv:
I klartext anger rapporten att vattenkraften är viktig för elsystemet, och med en förväntad fördubbling av elanvändningen fram till 2040 blir varje typ av miljöanpassning av vattenkraft som minskar elproduktion negativ. Hur regeringen väljer att gå vidare är ännu oklart. Att den biologiska mångfalden offras på den billiga elens altare är ingen vågad gissning.
Men även om klimatfrågan är den som står i politiskt fokus är utarmningen av den biologiska mångfalden en lika akut fråga och en lika stor ödesfråga för planeten. Utmaningen är därför inte bara att fasa bort all fossil energi, men att kombinera det med miljöhänsyn. Lika lite som vindkraftverk kan sättas upp var som helst kan vi använda varje droppe vatten i älvarna till vattenkraft.
Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.