När man läser regeringens material om cirkulär ekonomi är det lätt att ledas till den felaktiga uppfattningen att utvecklingen går åt rätt håll och att vi är på god väg mot ett ”hållbart” samhälle. Ett studiebesök på närmsta återvinningscentral avslöjar dock en annan sanning – drivor av fullt användbara material väntar på att transporteras till förbränning; där ligger också massor av undermåliga produkter som aldrig borde ha tillverkats. Det är tydligt att det finns en diskrepans mellan de vackra bilderna och diagrammen på regeringens hemsida och verkligheten.

De varor som i olika grad ska tas isär och sorteras för att påbörja sin återfärd mot de övre delarna av diagrammet är ofta konstruerade på ett sätt som inte tillåter enkel separation av materialen de består av, varvid de trillar ur diagrammet direkt efter den första användarfasen och hamnar på soptippen eller på återvinningsstationen där de behandlas klumpigt och ineffektivt jämfört med om tillverkaren själv, med total kännedom om varans uppbyggnad och beståndsdelar, skulle ansvara för att återföra materialet till produktionen.

Syftet med att låta prylar falla ut ur marknaden helt och hållet är naturligtvis att kunna sälja nya produkter, vilket dagens tillväxtbaserade ekonomi kraftigt uppmuntrar. Systemet att mäta ett samhälles grad av framgång och utveckling i BNP är en stor del av problemet, vilket påpekats med stor tydlighet av många kloka människor i många olika vetenskapliga institutioner – läs till exempel rapporten från EASAC, European Academies Science Advisory Counsil (en samlingsorganisation för Europas vetenskapsakademier) från 2019 där man tydliggör att en sann cirkulär ekonomi helt enkelt inte är möjlig med vår nuvarande ekonomiska modell. Målet med en årlig tillväxt på 3 procent leder obönhörligen till en fördubbling av produktionen på bara 24 år, när vad vi verkligen behöver är att skära ned på nästan allt.

Ett annat misstag är att hela ansvaret för återvinning läggs på konsumenterna, som med stor tydlighet visat sig totalt oförmögna att göra ens de minsta förändringarna i sin livsstil och sina konsumtionsmönster för att motverka klimatförändringar och miljöförstöring. Konsumentverkets tydliga artiklar om att tillverkningen av ett par helt vanliga blåjeans kräver 11 000 liter vatten borde väl i så fall ha drivit jeanstillverkarna i konkurs för länge sedan? Ändå har just sådana artiklar dykt upp i media med jämna mellanrum i många år.

Det är inte rimligt att förvänta sig det engagemang och kunnande som krävs för att på rätt sätt återvinna alla produkter och förpackningar av den genomsnittlige konsumenten. Han har fullt upp med annat. Det är producenterna som måste åläggas att ta hand om återvinningen med hjälp av dryga miljöavgifter vid underlåtelse att agera miljömedvetet och andra ekonomiska incitament.

Egentligen borde man beskatta skrotning av varor i betydligt högre grad än köp av dem. Ingen biltillverkare i en fullständigt cirkulär ekonomi skulle ha råd att tillverka fordon med kort livslängd och låg reparerbarhet om de själva var tvungna att stå för den verkliga kostnaden av att göra sig av med skrotet. Samtidigt finns det i den nya tänkta konkurrenssituation som genom differentierad moms skulle uppstå på marknaden för kapitalvaror en enorm möjlighet för innovativa och progressiva företag att blomstra genom att erbjuda smarta lösningar för service och uppdatering av sina nya, högkvalitativa produkter.

Ta ett kylskåp som exempel. Idag är den elektroniska styrenheten begravd bakom lager av plastpaneler och ramkonstruktion vilket leder till att hela skåpet skrotas när en elektronisk komponent fallerar. Om elektroniken i stället huserades bakom en liten lättåtkomlig lucka skulle kylskåpets prestanda och användarvänlighet kunna uppdateras många gånger under dess livstid utan att allt material som gått åt till stommen och den yttre strukturen behöver kas- seras i processen. Enkelt, eller hur?

Det är uppenbarligen inte bristen på liknande idéer som är problemet, det är ju bara för simpelt, det är att företagen idag kan tjäna mer pengar på att sälja ett helt nytt kylskåp utan att ta något som helst ansvar för materialet i det gamla. Det är detta vi måste komma åt och snabbt ändra på genom att implementera smarta styrsystem och incitament.

Ur boken ”Satsa på världsrekord i klimatomställning” (2022)