9 maj 2022

Kan det finnas ett samband med krigets fasor och vår kollektiva blindhet inför vad vi, trots att vi ser oss som goda människor, gör mot försvarslösa djur? Vårt dagliga förträngande av den brutala sanningen bakom det som hamnar på våra tallrikar…

Fast ingen av oss vill…

Den sorgsna trumpeten som inleder och Ulla Sjöbloms illusionslösa röst berörde många i atombombens skugga i slutet av 50-talet, när hon tolkade den parisiske poeten Boris Vians elegi över krig i Lars Forssells kongeniala översättning som gick rakt in i hjärtat. Också i mig; en text som för alltid etsat sig fast i minnet, skriven som ett brev till Frankrikes dåvarande president De Gaulle, från en kvinna som förlorat sin älskade i strid, och som dyker upp gång på gång för mig under det mardrömslika kriget mot Ukraina. 

Kanske den mest drabbande fredsappell som någonsin skrivits, och som borde framföras varje år, överallt, istället för nationalsånger och militärmarscher.

Orden bränner lika starkt idag som då, med Syriens, Jemens, Tigrais och nu Ukrainas pågående förstörelse och smärta i hjärtat, som när de skrevs under de våldsamma striderna i Dien Bien Phu i dåvarande Indochina som blev slutet på slutet på Frankrikes kolonialvälde där. Men också med både första och andra världskriget, miljoner människors död, i levande minnen och spår; en lågmält vredgad anklagelse mot det organiserade vanvettet ”där mänskor blir förbytta/som djävlarna med dig”, som Ulla Sjöblom anklagande sjunger där hon sveper genom allt det onda i galenskapens spår.

”Vem är det som sett till/att vi som är som andra/ska slåss emot varandra/fast ingen av oss vill”. Trupper, bataljoner, soldater, manskap, befäl. Ord frikopplade från vad det handlar om; levande människor, ofta vettskrämda ungdomar som antingen kommenderats ut, tvingats att ta värvning för sin överlevnad eller övervunnit sin rädsla för att skydda sitt land, sin stad, människorna de älskar. 

”Vem spelar detta spel/med blod och svett och tårar/ med kulsprutor och bårar/jag vet att det är fel – NI vet att det är fel…” Vi vet alla att det är fel. Ändå pågår de hela tiden, öppet, som nu, eller i skymundan eller med bulvaner i andra världsdelar, som om krig och inte längtan vore vår arvedel. 

Ulla Sjöblom, 1960

Slakthus och slagfält

En annan fredsappell, också skriven ur ett kvinnligt perspektiv, kommer från författaren, kvinnokämpen, visionären och resenären Fredrika Bremer (1801-1863), som mitt under Krimkriget, ett annat krig i Ukraina, 1853 själv bekostade en helsidesannons i både i The Times och Aftonbladet där hon uppmanar världens alla kvinnor att skapa ett globalt fredsförbund för att få slut på vanvettet. En tanke som inte slog rot då, men som lär ha legat till grund för bildandet av Nationernas Förbund, det som senare blev Förenta Nationerna, FN, och aktuellare än någonsin idag. 

Enligt litteraturvetaren Carina Burman kan Fredrika Bremer förutom fredsapostel, även beskrivas som Sveriges första ”djurrättsaktivist”, och att det för henne var självklart att djuren både lider och känner smärta.

Den insikten hade även världslitteraturens kanske allra störste, den ryske författaren Leo Tolstoj (1828-1910), vars icke-våldstankar kom att påverka både Gandhi och Martin Luther King, som själv, som ung officer, deltog i Krimkriget och upplevde fasorna där, och som såg ett direkt samband mellan vårt sätt att döda och äta djur och krig. 

Senare i livet formulerade han en egen fredsappell, bara några ord lång, men med ett oväntat ljus på det obegripliga: ”Så länge det finns slakthus kommer det också att finnas slagfält”. Han blev själv vegetarian och försökte få så många som möjligt att sluta äta kött, för att få ett slut på dödandet – både av djur och människor.

Leo Tolstoy grubblar över människans fasansfulla fallenhet för blind ondska

Can they suffer?

Men långt Innan dess hade flera av världens främsta konstnärer och tänkare också reflekterat över vad de sanktionerade grymheterna vi utsätter djuren för gör med oss. Som renässansmästaren Leonardo da Vinci (1452-1519), känd som djurrättsaktivist och vegan långt innan han slog igenom som konstnär: ”Truly, man is the king of beasts, for his brutality exceeds them. We live by the death of others. We are burial places”. 

Eller den engelske filosofen Jeremy y Bentham (1748-1832) som uttryckte sig så här: ”The question is not: ´Can they reason?´ nor: ´Can they talk?´. But: `Can they suffer”? Och svaret är förstås ja, djuren känner också smärta, men vi blundar för det. De har ett centralt nervsystem, precis som vi. De känner även oro, tillgivenhet, förnöjsamhet och skräck, precis som vi.

Fast det var det grekiska universalsnillet Pythagoras (495 f Kr-570 f Kr), han som gav oss både matematiken och musiken, den förste kände vegetarian i världen, som var först med att se det direkta sambandet mellan det dagliga våldet bakom maten vi äter och krig: ”As long as men massacre animals they will kill each other. Indeed, he who sows the seeds of murder and pain can not reap the joy of love”. 

Och bara några århundraden senare, överkommen av förtvivlan efter ett särskilt blodigt slag, blev den mäktiga indiske kejsaren och erövraren Ashoka (304-232) buddist, den då nya religionen där vördnaden för allt liv är det första budet, och förvandlade sitt land till världens första vegetariska nation, där man varken åt eller dödade djur eller startade krig så länge han levde. 

Det indiska köket är sedan urminnes tider ett fröjd för alla världens djurvänner

Ett ständigt treblinka

Kan det finnas ett samband med vår kollektiva blindhet inför vad vi, trots att vi ser oss som goda människor, gör mot försvarslösa djur, vårt dagliga förträngande av den brutala sanningen bakom det som hamnar på våra tallrikar, det som den polsk-judiske författaren och Nobelpristagaren Isaac Beshvis Singer (1903-1991)  kallar för ”ett ständigt pågående Treblinka”; vårt sätt att se djuren som råvaror, enheter utan själ, den starka indelningen av ”vi” och ”dom”, förnekandet av deras ofattbara lidande, som gör att krigets våldsamma dramaturgi, trots allas spontana avsky för den, fortfarande lever kvar? Som gör att våld blivit en del av vår tillvaro och kultur? 

En mänsklig avart som tycks ha inletts med domesticerandet av får för 10 000 år sedan, där man skapade stora hjordar av främst honor som unga pojkar tidigt fick lära sig att slakta utan att tveka. Med tiden förstärkt av krigiska, boskapsvallande nomader från norr som ersatte vår mer egalitära, kvinnostyrda tid som främst samlare (Elaine Eisler ”The Chalice and the Blade”, Harper One) med det som Will Tuttle i sin bästsäljande bok ”World Peace Diet” kallar ”Herdekulturen”, som vi fortfarande lever kvar i, och som förvandlade främst de största djuren inte bara till vår egendom, utan även till måttstock på rikedom (”kapital”, kohuvud på latin/”gavisti” sanskrit för krig – begär efter fler kor).

Enligt Tuttle var det där som vår ursprungliga vördnad för de en gång vilda djuren försvann och tanken på krig och erövring uppstod, bland dem som ägde hjordarna som också blev de första kapitalisterna ”… som bekämpade varandra för att tillskansa sig mer betesmark och kapital, och som skapade de första kungadömena, kompletta med slavar, regelbundna erövringskrig och makt koncentrerad i händerna på en rik, boskapsägande elit”. 

Och som banade vägen för en hårdför manlighetsdyrkan, förträngd känslighet, straffande gudar, kvinnoförtryck och alla andra former av exkluderande förtryck vi lever med än idag. En kultur där att äta kött signalerar styrka, framgång, när det i själva verket driver planeten och oss alla mot klimatkollaps, undergångspandemier och svält.

En värld fri från våld

Donald Watson, som skapade begreppet ”vegan”, var övertygad pacifist. Veganismen som tanke är ett ställningstagande mot allt våld, all exploatering av levande varelser, inte bara av djuren, det som hela världen längtar efter allra mest. Länge sågs den som en avart, som något onaturligt och avvikande, när senare tids forskning visar att det är precis tvärt om. Tecknen är många på att en omställning till en vegansk värld är på väg. 

Det finansiella mediaföretaget Bloomberg talar om ”Vegansk Ekonomi”, Sailesh Rao, en av hjärnorna bakom internet, har dragit upp riktlinjerna för en Vegansk världsordning, byggd på samarbete istället för konkurrens. En annan framtid kanske ändå är möjlig, utan slakthus eller slagfält, omsluten av ett fredsförbund av kvinnor, det som Fredrika Bremer drömde om under ett annat krig i Ukraina, och som kanske äntligen kan bli verklighet till slut.

Själv glömmer jag aldrig Ulla Sjöbloms sång, den ofattbara sorgen efter den älskade som ”stympats bränts och sargats/förlorats dömts och kastats/med andra i en grav”. Men heller inte kalvens mörka, oförstående blick genom lufthålet på den överfulla lastbilen, på väg mot sin död. ”Till alla ni med makt/jag ville bara säga/låt människorna leva…” 

Och jag skulle vilja lägga till – låt även djuren få leva. Och stämma in i den sista strofen i Boris Vians och Lars Forssells världsförändande opus: ”Och gör som jag har sagt”!

Företag som Beyond Meat står i fronten för den nya vego-ekonomin 

Maria Sandblad