1,5 grader! 61 procent! 310 miljoner ton! På hur många år? 15? 10? 5? Bingo!

De tal som präglar klimatdebatten är tyvärr inte visionära brandtal, utan tal av siffror som brister i både tillräcklig ambition och begriplighet. Men om vi gör siffertalen relevanta och förståeliga finns faktiskt en hel del spektakulärt att berätta.

En målbild i förändring

Redan 1974 varnade statsminister Olof Palme för att klimatförändringar år 2000 kommer vara det största hotet. 1990 skrevs FN:s första klimatprotokoll i Sundsvall och på 00-talet radikaliserades klimatmålen rejält i Sverige. Exempelvis ville S 2001 minska den svenska klimatpåverkan (som räknades) med 4 procent på ett knappt årtionde och 2009 blev målet istället 40 procent till 2020.

Partierna verkade då inse att kraftigt höjda övergripande klimatmål var mycket mer populärt än att genomföra de logiska följderna, som att höja bensinskatten.

2008 konstaterade till och med Svenska kyrkan där de flesta svenskar är med att Sverige behöver minska sin klimatpåverkan med 122 procent till år 2020 för att klara vår andel av en global rättvis klimatomställning enligt SEI:s GDR. Med 122 procent menas att göra allt vi kan hemma och sedan resten utomlands. Samma år kom Naturvårdsverket fram till att konsumtionens klimatpåverkan behöver halveras till 2020, vilket vi ju inte heller varit i närheten av ens under pandemin.

Men skam den som minns det. I takt med att vi inte når klimatmålen sätts helt enkelt nya klimatmål, så att det ständigt är 5-10 år kvar till den stora klimatgränsen vi måste klara. Det kanske på kort sikt kan engagera vissa, men det är ju inte naturen som givit oss extra tid att klara klimatet. Tvärtom har klimatförändringarnas hastighet gång på gång överträffat prognoserna från FN:s klimatpanel.

Trovärdigheten tar skada

Få har intresse av att belysa att de mål som förr bedömdes nödvändiga i praktiken redan är körda. Samtidigt är det övergripande tvågradersmålet detsamma, trots att även det lär passeras även om mänskligheten genom ett trollslag helt skulle sluta elda fossila bränslen redan idag. Detta eftersom effekterna inte kommer direkt efter utsläppen, likt värmen från en spisplatta inte upphör direkt när plattan stängs av. 

Trots att de jämför äpplen och päron (olika mål) så har faktiskt klimatkrisförnekarna en poäng i att trovärdigheten minskar när det oavsett år ändå sägs vara bara 5-10 år kvar. För det kan då framstå som att miljörörelsen konstant ropar “vargen kommer” utan att det syns någon varg i allmänhetens vardag.

De har också rätt i att klimatförändringar alltid har funnits. Men utmaningen nu är att de går så snabbt samtidigt som den mänskliga civilisationen blivit väldigt komplex och därmed sårbar. Vi har också pressat ekosystemen så hårt att även de är mer sårbara för klimatförändringar nu än förr.

Världens länder är överens om att vår klimatpåverkan ska bli netto noll. Men det avgörande är ju hur fort omställningen sker.

Ett nollgradersmål har aldrig varit möjligt då vi först inte insåg att vi var på väg mot en global kris när jorden fick feber. Så när krisinsikten spred sig var engradersmålet det radikalaste som ännu inte passerats. Inte heller det målet försvann för att klimatläget blev bättre, utan för att 1 grad passerades.

Så varför valde världens länder i Paris 2015 just 1,5-gradersmålet? Ja, inte för att 1,5 skulle vara objektivt bättre än 1,4 eller 1,6, utan för att 1,5 är mittemellan 1 och 2 grader.

Med andra ord skulle vi troligen haft andra klimatmål om vi haft ett annat talsystem, som i Babylonien där man utgick från 60 vilket ännu lever kvar i exempelvis 60 minuter per timme. Hade människor haft 12 fingrar att räkna på istället för 10 är det mycket möjligt att vi haft ett talsystem baserat på 12 istället för 10. Hade temperatur globalt mätts i Fahrenheit hade klimatmålen också påverkats. Mer exakta är de inte.

En dröm bortom siffror

Det finns förvisso trösklar som triggar nya klimateffekter, men exakt när och hur dessa kickar in har vi hittills inte lyckats förutse. Med andra ord är det lika illa när vi går från +2,0 grader till +2,1 grader, som när vi går från +2,1 till +2,2 grader. 

Just nu överskrids snart 1,5-gradersmålet och förr eller senare lär det talas mer om tregradersmålet än tvågradersmålet. Det finns en tidslucka för klimatrörelsen fram till dess, att släppa det sarghörn vi annars riskerar måla in oss själva i, där vi är så upptagna med att jonglera siffertal att vi inte hinner agera på isen.

Jag har själv varit en del av att försöka påverka med siffertal, för som ni märker gillar jag statistik. Men ännu mer gillar jag livets rikedom på jorden. Och för att värna världen genom att få människors hjärtan att brinna och öppnas, så är det nog bättre med sångnummer än siffernummer.

Alla partier kan säga att vi ska minska klimatpåverkan “mycket”, så exakta siffertal är avgörande. Men när Martin Luther King höll sitt berömda tal sa han inte: Jag har siffror! Inte heller sa han: Jag har en mardröm! Han sa: Jag har en dröm!

På så sätt fick han människor och politiker med sig på en stor samhällsförändring.

Istället för att räkna med exakta gränser, likt ett stup vi inte ska falla nerför, så bör vi tänka att klimatförändringarna är mer som att tumla nerför en backe. Det blir successivt värre, ibland mer, ibland mindre, men de som klarar sig får sedan en ny chans att bidra till en blomstrande tillvaro i miljoner år för oändligt många fler än vi som lever nu. 

Även om vi enbart räknar det här seklet, så är det miljoner människor som redan beräknas ha avlidit till följd av klimatkrisen, men miljarder kan fortfarande räddas. Det är således minst sagt orimligt att som så många partier vara rädda för att göra för mycket för klimatet.

Det finns grader i både helvetet och himlen, så varje insats vi gör eller inte gör spelar roll. Ska det här bli generationen som misslyckades i mänsklighetens kanske viktigaste tid, eller de största hjältarna i världshistorien?