15 februari 2021

Antalet får och nötkreatur på svenska gårdar har minskat de senaste åren, medan värphöns och slaktkycklingar fortsätter att öka, åtminstone innan det senaste utbrottet av fågelinfluensa. Trenden mot allt mer storskalig djurhållning håller i sig – det genomsnittliga antalet grisar per gård närmar sig 1000.

Nyligen presenterade Jordbruksverket resultaten från 2020 års strukturundersökning av den svenska djurhållningen och det går att se tydliga förändringar jämfört med den förra undersökningen från 2016; antalet idisslande djur har minskat medan antalet slaktkycklingar fortsätter att följa en starkt uppåtgående trend. Gårdarna fortsätter att minska i antal medan det genomsnittliga antalet djur per gård ökar.

Antalet nötkreatur har minskat med 2,4 procent till 1,45 miljoner. I ett längre perspektiv är det mjölkkorna som står för den största minskningen, men även kvigor, tjurar och stutar minskar. Antalet kor för uppfödning av kalvar ökar dock något.

Fåren står för den största minskningen och faller med 13 procent sedan 2016 till dagens 500 000 djur. Antalet grisar har förändrats marginellt och ligger kvar på 1,4 miljoner, medan fjäderfä ökat kraftigt. Sedan 2016 har antalet slaktkycklingar ökat med en femtedel till dagens 10,7 miljoner. 

Värt att notera att siffrorna är en ögonblicksbild från juni 2020. På grund av industrikycklingarnas korta livslängd hinner många kycklingar slaktas och födas upp under ett år. 2020 slaktades 110 miljoner kycklingar i Sverige.

Intensivare produktionssystem

En tydlig och långsiktig trend är att antalet företag med djurhållning minskar kontinuerligt över tid, medan produktionen på gårdarna som är kvar blir allt intensivare. Sverige följer på så vis en global trend mot mer koncentrerad produktion av animalier.

Antalet företag med mjölkkor har minskat med en femtedel sedan 2016, vilket motsvarar 800 nedlagda gårdar. Den långsiktiga trenden är ännu tydligare; sedan 2000 har antalet mjölkgårdar minskat från 13 000 till dagens 3 000. Antalet mjölkkor i Sverige har också minskat något sedan 2016, men mejeriproduktionen har legat kvar på samma nivå. Mängden avkastning per ko har alltså ökat under perioden. En tredjedel av de 300 000 mjölkkorna hålls på gårdar med över 200 djur.

Grisindustrin följer samma trend. År 2020 fanns det 900 företag med slaktgrisar, jämfört med närmare 4 000 vid millennieskiftet. Det är främst de små gårdarna som försvunnit, medan besättningarna på de större gårdarna blivit allt större. Idag hålls i genomsnitt 945 slaktgrisar per gård och nära 9 av 10 grisar hålls på gårdar med över 750 grisar. 

Den blåa stapeln visar hur nästan alla grisar i Sverige hålls på stora gårdar. (Jordbruksverket)

Trenden mot storskalighet kan tydligast ses i kycklingindustrin. Sedan år 2000 har hälften av företagen försvunnit, samtidigt som produktionen ökat kraftigt. 98 procent av alla höns finns idag i besättningar med fler än 5 000 höns. Endast 0,4 procent av djuren finns på gårdar med färre än 50 djur. 

Sverige är ett av fyra EU-länder där genomsnittliga antalet kycklingar per gård överstiger 100 000. Det visar en ny rapport framtagen av European Parliamentary Research Service. 99 procent av djuren är snabbväxande.

Följer en allmän trend

Sverige följer en allmän europeisk trend mot allt mer koncentrerad produktion av animalier. I rapporten Feeding the Problem har miljöorganisationen Greenpeace sammanställt data som visar att andelen grisar, nötkreatur och fjäderfä som hålls på de största gårdarna har ökat markant i EU under perioden 2004-2016. Några exempel:

– I Nederländerna har andelen grisar på de största gårdarna ökat från 47 till 82 procent

– I Belgien har andelen fjäderfä på de största gårdarna ökat från 27 till 72 procent.

– I Danmark har andelen mjölkkor på de största gårdarna ökat från 27 till 83 procent.

Enligt rapporten finns över 70 procent av EU:s boskapsdjur på dessa stora anläggningar. (Med de största gårdarna avses de producerar livsmedel till ett värde av € 500 000 per år)

Inget maxtak i EU:s nya jordbrukspaket

Den storskaliga djurhållningen dras med flera problem, utöver den stress och det lidande som djuren ofta utsätts för i sina onaturliga habitat. Den koncentrerade djurproduktionen ger upphov till hälsoskadliga luftföroreningar i form av bland annat ammoniak, och kan orsaka försurning och övergödning i regioner där dessa anläggningar finns. I Nederländerna för man nu en politik för att minska antalet grisar, just på grund av att kvävenivåerna i luften så ofta överstiger EU:s gränsvärden.

Då djuren hålls inomhus finns heller inga positiva miljöeffekter av betning; istället matas de ofta med foder producerat på värdefull jordbruksmark. Enligt data från Eurostat som Greenpeace sammanställt används 63 procent av unionens åkermark till att producera djurfoder.

Den senaste tiden har även riktat ett ljus mot djurindustrins känslighet gentemot smittsamma sjukdomar. Den täta djurhållningen gör att smittämnen sprids snabbt när de väl kommit in i besättningen. Den afrikanska svinpesten är ett exempel på detta, de coronasmittade minkarna ett annat. I januari avlivades över 2 miljoner värphöns i Sverige på grund av den nya fågelinfluensan H5N8. Experter från bland annat FN har flera gånger påtalat hur vårt förhållningssätt till djur och natur är en drivkraft bakom sjukdomar och pandemier.

Det finns flera röster inom EU som vill införa ett maxtak för antalet djur som får hållas på en gård, men i höstens voteringar röstades det förslaget ned i EU-parlamentet. 

– I förhandlingarna om budgeten för EU:s jordbrukspolitik i höstas så försökte jag och gröna gruppen få igenom ett maxtak för hur tätt djur får hållas. Tyvärr fick vi inte med oss en majoritet i parlamentet bakom förslaget. Jag beklagar det och de konservativa krafterna är svaret skyldigt i den här frågan, säger EU-parlamentariker Pär Holmgren (MP), till Mat och Klimat.

Se även: EU:s jordbrukspolitik – gröna framsteg eller greenwashing?

Se även: Vänsterpartiets pandemikrav – Avveckla djurindustrin!

Michael Abdi Onsäter