Det har knappt börjat märkas att dagarna nu blir längre igen innan många börjar längta till trädgårdssäsongen, och kanske också börjar planera så smått hur trädgården eller kolonilotten ska användas i år. Allt fler har också kommit till insikt om att en trädgård bestående av en enda ogräsfri gräsmatta inte är till gagn för den biologiska mångfalden, och att det därför är en välgärning att luckra upp tidigare mattor med inslag av olika trädgårdsmiljöer, allt från blomsterarrangemang till grönsaksodling. Och i välgärningen att fylla villaträdgården med fjärilar och bin kan plasten från säckarna med planteringsjord kanske ses som en överkomlig och försvarbar miljöpåverkan?

Men det är inte plastsäckarna i sig som är det stora problemet i sammanhanget, utan brytningen av den torv som tillsammans med konstgödsel utgör innehållet i säckarna med så kallad planteringsjord. Och även om man är noga med att undvika konstgödsel, och istället hittar säckar med kogödsel är torven densamma – och torvbrytningen är en av Sveriges klimatvärstingar.

Torv finns i våtmarker där vitmossa under tusentals år har vuxit, dött, men på grund av fuktigheten inte brutits ner fullständigt. Processen går långsamt, torven växer kanske en millimeter per år. Men på ett par tusen år ger det ändå metertjocka torvlager, som framstår som redo att brytas, oavsett om det är för att bränna torven eller stoppa i plastsäckar och sälja i trädgårdsaffärer.

Men för att komma åt torven måste våtmarkerna först dikas ut. När så sker kommer torven i kontakt med syre och börjat brytas ner. Resultatet är koldioxidutsläpp. Och det är inga små mängder. Dränerad torvmark avger ca 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter om året, vilket är cirka 20 procent av de territoriella utsläppen i Sverige, och faktiskt mer än utsläppen från personbilstrafiken.

Insikten om att torv inte är ett förnybart bränsle – och framför allt den ekonomiska konsekvensen av insikten i form av priset på utsläppsrätter – har gjort att antalet kraftvärmeverk som eldas med torv har minskat i landet sedan 1900-talet. Det har fått torvbrytarnas branschorganisation Svensk torv att driva en vilseledande propaganda för att hitta nya avsättningsmöjligheter för torven inom odling och djurhållning. Bland annat genom att konstruera orden “odlingstorv” och “skördning av torv”. Men torv är inget som odlas och skördas, utan någon som bryts, och koldioxidutsläppen från torrlagda våtmarker som inte längre kan binda det kol som bundits i tusentals år blir inte mindre genom att verksamheten försöker skildras i vackrare språkdräkt. Organisationens påståenden att brytningen sker i områden där skadan redan är skedd är också den vilseledande. Även om inga nya mossar dikas ut för att bryta torv så är koldioxidläckaget snabbare när torven tas till villaträdgården, än om torven får ligga orörd. Dessutom omöjliggör brytningen det som verkligen behövs – återskapande av våtmarker.

Problemet är förstås inte unikt svenskt, men på andra håll i Europa tas krafttag mot torven. I exempelvis Storbritannien och Irland förbjuds användning av torv i trädgårdar. I Sverige ligger dock miljöpolitiken begraven, eller i alla fall i träda, så här står hoppet till konsumentmakt – att villaägare vänder plastpåsarna med torv ryggen.

Men vad finns då för alternativ till plastsäckarna för den som vill ha en prunkande trädgård? Kompostering av matavfallet! Samtidigt som tusentals villaägare kör hem påsar med odlingsjord, lämnar de bort påsar med i bästa fall i alla fall sorterat matavfall till biogasproduktion, i värsta fall osorterat till förbränning. Båda transporterna kan ersättas av en kompost, där matresterna kan göra nytta i den egna trädgården istället.