Vertikala odlingstorn i benvit plast, LED-belysta källarlokaler eller klassiska kolonilotter och pallkragar i stadens små gröna oaser? Ja formerna för stadsodling är många, och intresset har ökat kraftigt på senare år. Men hur hållbara är de olika metoderna? Och vilken roll kan de spela för samhällsutvecklingen i stort?

Idag har vi matjorden att tacka för 95 procent av världens livsmedelsförsörjning. Men hoten mot den produktiva åkermarken och vår civilisations främsta brödkorg hopar sig vid horisonten; klimatförändringar, erosion, befolkningstillväxt och en allt kraftigare urbanisering kan på sikt förgöra själva grundförutsättningen för liv i det moderna samhället. 

Redan nu beräknas hälften av planetens matjord ha förstörts eller försämrats sedan den industriella revolutionen, och varje år utarmas hela 12 miljoner hektar odlingsmark – ett område stort som England – i antropocens spår.

För att råda bot på de växande städernas tilltagande sårbarhet pågår nu en global rörelse mot mer stadsnära matproduktion. Men stadsodling är ett vitt begrepp, och innefattar system som är helt väsensskilda från varandra. För att söka klarhet i de här frågorna har IVL Svenska Miljöinstitutet inlett två forskningsprojekt som ska analysera olika urbana odlingssystem och förutsättningarna för att skapa en mer hållbar och resilient stadsnära matproduktion. Michael Martin är en av forskarna bakom projekten.

– Stadsodling ökar drastiskt just nu. Det blir nya aktörer nästan varje år, och små system växer och blir större. Extra spännande är den snabba teknikutveckling som sker med nya innovationer och metoder. Istället för att satsa på “växtfabriker” är det många som erbjuder odlingstjänster där man har små modulära odlingssystem direkt hos kunden.

Ett exempel på det sistnämnda är det svenska företaget Grönska som säljer sina Growoff-moduler till kunder som sedan sköter själva odlingen och skörden själv, med assistans från företaget. I Skaraborg har det relativt nystartade företaget Ljusgårda börjat odla inomhus på större skala, och levererar idag dagsfärska och lokalproducerade grödor till ett tiotal livsmedelsbutiker i västsverige.

Intresset för den mer konventionella frilandsodlingen ökar också i stadsmiljön, berättar Michael Martin. Odlingar dyker upp lite överallt, och har blivit trendiga på senare tid. Det blir allt vanligare med så kallade brukaravtal, där privata brukarföreningar kommer överens med kommunen om att få odla upp en viss yta.

Gröna tak och aeroponiska torn

Det är inte bara i Sverige som intresset för urban odling ökar. Nyligen invigdes vad som beskrivs som världens största stadsodling på ett stort hustak i ett anrikt konferens- och utställningscentrum i Paris (Paris Expo Porte de Versailles). Med en yta på 14 000 kvadratmeter – eller två fotbollsplaner – kommer Nature Urbaine producera runt ett ton frukt och grönt om dagen under säsong. Mat som sedan kommer närliggande restauranger och hungriga parisbor till del, utan att behöva färdas hundratals mil i nedkylda lastbilsutrymmen, eller besprutas med bekämpningsmedel för att motverka angrepp från skadedjur. Idag är en tredjedel av takytan i bruk. Arbetet har försenats i och med pandemin, men projektet väntas vara helt färdigt 2022.

Takodlingen producerar ett 30-tal olika arter, som tomater, sallat och jordgubbar, och odlas utan jord. Istället frodas växterna i vertikala plaströr med en metod som kallas aeroponik, där bladgrönsakernas rötter får hänga fritt i de skyddade rören. För lite större arter som tomater och aubergine används istället horisontella odlingsytor med kokosfiber istället för jord.

Foto: Nature Urbaine

Enligt Pascal Hardy, arkitekten bakom den urbana jätteodlingen, är de här odlingstornen mycket effektiva i sin ytanvändning; där en konventionell intensiv odling kan uppbåda 9 salladshuvuden på en kvadratmeter kan ett sådant här plasttorn ge 50 stycken. En annan fördel är att man kan välja ut grödor efter smak, istället för att som idag fokusera på arter som ska hålla länge under transport och lagring.

Nature Urbaines odling kräver inga bekämpningsmedel och vattnet återanvänds i hög utsträckning vilket gör att dessa grödor endast förbrukar en tiondel av motsvarande grödor odlade i jord.

– Vi kommer såklart aldrig att kunna ersätta den konventionella odlingen på det här sättet. I den urbana miljön finns det många begränsande faktorer rent praktiskt. Men om tillräckligt mycket oanvänd yta som tak, väggar, små gröna plättar – utvecklas på det här sättet så kan det mycket väl stå för åtminstone 5-10 procent av den totala konsumtionen, säger Pascal Hardy till The Guardian.

Foto: Nature Urbaine

Nature Urbaine tillhandahåller även 135 mer traditionella kolonilotter som parisborna kan hyra till en kostnad på ett par hundra euro per år. Andra välkända exempel på storskalig stadsodling finns i Tokyo, New York och Madrid.

Tekniken ersätter solen och klimatet

På Nature Urbaines takodling har man skippat matjorden, men något som blir allt vanligare är att även solljuset och klimatet ersätts av människans innovationskraft. Inomhusodlingar, både stora och små, har ökat explosionsartat i städer som Detroit, Shanghai och Bangkok, och hajpen kring dessa high tech-gårdar är onekligen stor. Här erbjuds en totalt kontrollerad miljö, med LED-belysning, klimatanpassning och cirkulära system. 

– Inomhusodlingar har goda förutsättningar till året-runt produktion och är ett bra komplement till livsmedelssystemets varukedjor. Men tyvärr är de begränsade i vad de kan producera. Inomhusodlare fokuserar mest på bladgrönt och kryddor då det är det som ger lönsamhet, men i framtiden kan vi se att det blir mer frukt och andra grödor när energiförbrukningen effektiviseras, säger Michael Martin.

Men inomhusodlingens främsta utmaning är energiförbrukningen, som ofta är hög och driver upp grödornas klimatpåverkan. En bransch där detta syns tydligt är den relativt nya cannabisindustrin i USA. Den legaliseringsvåg som pågått det senaste decenniet har lett till en uppsjö av energiintensiva inomhusodlingar i landets storstäder.

En nyligen publicerad studie i Nature Sustainability visar att inomhusodlad cannabis har ett klimatavtryck på mellan 2,3 och 5,2 ton koldioxid per kilogram färdig produkt, medan påverkan från frilandsodling (23 kg) och växthusodling (327 kg) är flera storleksordningar lägre. De senare siffrorna tittar endast på elförbrukningen, men forskarna pekar ändå på den enorma skillnaden i energiförbrukning mellan de olika metoderna. Cannabisproduktionens andel av Denvers elförbrukning ökade från 1 procent till 4 procent mellan 2013 och 2018. (Cannabis blev legaliserat 2012 i Colorado). Michael Martin var en av de som granskade artikeln inför publicering.

– Det är viktigt att visa på dessa “hot-spots” vad gäller klimatpåverkan och energiförbrukning så att man sedan kan utveckla mer hållbara och smarta metoder. Särskilt viktigt är det i dessa nya industrier, säger han.

Cannabisodling i Kanada. (Foto: Richard T, @newhighmediagroup)

Inomhusodlingens klimatpåverkan är tätt sammankopplad med hur elmixen ser ut i regionen. Om elen som används för att belysa och klimatkontrollera odlingsmiljön är förnybar faller också klimatpåverkan dramatiskt. En livscykelanalys som gjorts i USA visar att utsläppen från inomhusodlade grödor kan minska med 87-93 procent om den fossila elen ersätts med lokalt producerad sol- eller vindkraft.

I Australien har man tagit det några steg längre. I den massiva inomhusodlingen SunDrop Farms odlas bland annat 15 procent av landets tomater – fossilfritt med hjälp av solvärme och avsaltat havsvatten. 

Ett nätverk av speglar koncentrerar solens strålar som sedan används för att avsalta det inkommande havsvattnet. SunDrops fabrik producerar 15,000 ton hydroponiskt odlade tomater varje år. (Foto: SunDrop Farms)

Gröna ytor med många mervärden

Men vid sidan av dessa innovationer växer även intresset för den traditionella odlingen hos den urbana människan. Inte minst under pandemin har en ny sorts grön våg spridit sig där många givit sig hän åt mullen i kolonilotten eller i den eftersatta villaträdgården.

– Utomhusodlingar som kolonilotter är bra på ett annat sätt. De kan samla folk och ger många sociala mervärden. Dessutom kan man kombinera mer ekosystemtjänster i staden och tillåta andra typer av frukt och grönt. Men de är begränsade till en kort säsong med få skördar, speciellt i Sverige, förklarar Michael Martin.

Vi har tidigare skrivit om Cogrow – en tjänst som kopplar ihop markägare med odlingssugna stadsbor, vars användare har mångdubblats jämfört med tidigare år, delvis som en följd av pandemin. Ett annat exempel är Växjö Kommun, som tillhandahåller odlingsytor för unga entreprenörer och socialt utsatta människor.

Något som löper som en röd tråd genom alla former av stadsodling är dess bidrag till att öka resiliensen i samhället. En hyperlokal matproduktion minskar riskerna vid kriser och katastrofer, och bryter ned traditionella gränser mellan stad och land. Utomhusodlingar bidrar med viktiga ekosystemtjänster då de lagrar vatten och kyler ned stadsmiljön vid dödliga värmeböljor. De ger ett hem åt en hårt ansatt biologisk mångfald och bidrar även till en mer trivsam och levande stadsmiljö. Kanske bidrar de också till att skapa en kontaktyta mellan matproduktionen och den allt mer frånkopplade urbana människan.

Se även: Ekobacken ger nya möjligheter för nyanlända och sjukskrivna

Se även: Moder Matjord del 1 – Hoten mot våra jordar